Ametist Azordegan

oktober 7, 2009

Det här är gri­me­kung­ens första pop-platta som bju­der på och en här­lig berg– och dal­ba­ne­tur genom olika gen­rer. En vågad och nyska­pande crosso­ve­ral­bum där Wiley lyc­kas sam­man­föra electro, disco, house, grime och rap söm­löst och utan att upp­röra gri­mefans, ialla­fall denna gång. Samp­lingsö­ver­hett­ningen får en dock att undra hur han fram­ö­ver ska ta det vidare ännu ett steg utan att ali­e­nera dessa gamla fans.

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

---

---