Ametist Azordegan

Jag kom­mer nog ald­rig glömma var jag befann mig och vad jag gjorde när Michael Jack­son dog. Jag DJade på Ols­sons skor till­sam­mans med PeeWee och DJ Are­stål. Kloc­kan var 23.30 när jag pre­cis skulle ta över skiv­spe­larna efter PeeWee, och EyeN´I hade pre­cis sagt adjö och begett sig hem. Stäl­let var pac­kat med folk, luf­ten var kvav och varm, och det var rätt bull­rigt. Jag satte på min första låt, minns inte vad det var när jag kände mobi­len vibrera i back­fic­kan. Det var ett sms från Ramo från AFC, ”Michael har dött”.

Jag frös till. Jag ringde upp Ramo som lät låg i rös­ten, näs­tan hes och han för­säk­rade mig om att han inte skäm­tade, tid­ning­arna hade pre­cis fått upp nyhe­ten på sina webb­si­dor. Jag ringde upp EyeN´I som bara sa ”nähä” i luren flera gånger och sam­ti­digt tog sig in i på olika nyhets­saj­ter för att se rubri­kerna. Vi spen­de­rade de när­maste minu­terna tysta i luren medan jag lät ski­van jag satt i gå från låt till låt. Vi sa hejdå och la på.

Jag tit­tar upp, i baren står en kill­kom­pis till mig med mobi­len i han­den och ropar ”har du hört?!”, jag nic­kar och vän­der mig om och tit­tar ige­nom salen. PeeWee och Are­stål tar sig mot mig… bar­che­fen går med tunga steg och tän­der vär­me­ljus överallt i salen. PeeWee tit­tar på mig, han ser att jag vet, och jag ser att han vet, han säger: Du måste spela hans låtar nu. Jag sva­rar att jag inte kla­rar av att höra Michaels röst just nu, min själ kla­rar inte det rik­tig. Han sva­rar att jag måste det, ”vi måste hedra honom”.

Den varma och kvava luf­ten på stäl­let är ännu tyngre nu på grund av alla vär­me­ljus överallt. Några tårar gli­der ner­för min kind medan jag letar i cd-caset efter mina Michael ski­vor. Jag sät­ter på första spå­ret på ski­van, låten ”Human Nature” omfam­nar rum­met. Redan vid första taktsla­gen går det ett rop genom salen, en efter en bör­jar folk tända sina tän­dare och höja dom i luf­ten, folk kra­mar varandra, sida vid sida, några grå­ter. Alla visste. Bisarrt nog hand­lar låten om vil­jan att ta in livet till fullo, bli ett med allt vad den har att erbjuda, känna den.

Jag fort­sät­ter spela alla låtar med Michael jag har med mig. Upp­le­vel­sen att få bli den som på detta ställe spe­lar hans musik, minu­terna efter hans död är enorm, och jag är helt matt. Ikväll är det exakt ett år sedan den kväl­len. Men det känns som igår. Jag und­rar var du var när du fick veta?

Läs också musik­jour­na­lis­ten Per Sinding-Larsens fan­tas­tiska inlägg om Michael under rubri­ken ”Skynda att hata”.