Ametist Azordegan

Hoff­maestro & Chraa

Under lop­pet av tre år har Hoff­maestro & Chraa bli­vit ett av lan­dets bästa live-upplevelser. När jag blog­gade på Nöjes­gui­den beskrev jag ban­det som en gen­re­fu­sion, en explo­sion i fär­ger och stro­bo­skop med glim­tar av oran­gea fjäd­rar och pärl­hals­band i kar­ne­val­fä­ger. Det är bak­takt, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är his­nande. Det hand­lar om ohäm­mad röj före musik, en upp­le­velse ska­pad av med­lem­mar som sna­rare tän­ker som regis­sö­rer än musiker.

Jag såg ban­det igen för två vec­kor sedan. På sed­van­ligt vis ska­kade kra­vallsta­ke­ten i takt med säker­hets­vak­ter­nas huvu­den som såg bekym­rade ut och ver­kade undra hur de ska ta sig an publi­ken som var på grän­sen till upp­lopp. För publi­ken ver­kade inget annat exi­stera än Hoff­maestro på sce­nen, och många sa emel­lanåt att de inte orkade röja mera för benen värkte, rös­ten var hes och de behövde luft. Några kil­lar i publi­ken sa till mig efter spel­ningen att de skulle kunna ge sin högra arm för att få vara en del av ban­det, och några tje­jer trängde sig fram till mig och berät­tade om sina mid­som­mar­natts­dröm­mar om front­fi­gu­ren Jens. Kil­lar vill vara dom, tje­jerna vill vara med dom.

Hoff­maestro & Chraa är under­håll­ning i 360 gra­der. Det är puber­tal ölpimplar-fest i grab­big headbanger-anda. Och det är en lek med tje­jer­nas före­ställ­ningar om Jens och Melo när de båda sjunger lidel­se­fulla soul-ballader, sme­ker sig själva och får dom att skrika och sträcka sig efter killarna.

Med allt det här sagt… visst hörs grup­pen ifråga väl­digt lite ur din radi­o­ap­pa­rat? Den air­play de får i radio är inte rik­tigt i rela­tion till deras popu­la­ri­tet. Var­för? Vissa menar att grup­pen är mera av en live­akt än radio, jag hål­ler inte med, men den som säger det har nog omed­ve­tet satt fing­ret på en öm punkt för radi­o­me­diet. Radi­o­ka­na­ler­nas spel­lis­tor ska­pas utef­ter den lyss­nar­grupp man vill till­tala. Man tar reda på vad lyss­nar­grup­pen ifråga vill lyssna på genom diverse sta­tis­tiska under­sök­ningar som byg­ger på for­mu­lär med redan bekanta gen­rer som val­möj­lig­he­ter, Hip­hop, Soul, RnB, House, Rock osv.

När en skiva med Hoff­maestro & Chraa ram­lar in på kon­to­ret kliar musik­re­dak­tö­rer sig i huvu­det. De kan inte defi­ni­era vad det är de har fram­för sig. Igen­kän­ningen är liten, det här är ny musik, det plat­sar inte i klara gen­re­de­fi­ni­tio­ner, och svår att mat­cha med en given ”radi­o­pro­fil” och där­med fal­ler musi­ken oftast bort ur radi­ons spellistor.

Hoff­maestro & Chraa utgör inte bara publi­kens ero­gena zoner, utan även radi­ons blinda fläc­kar. De repre­sen­te­rar den ibland stela och icke-kreativa hand­la­get med vil­ken musik läggs i vissa radi­o­ka­na­ler. På lång sikt tap­par radion också för­må­gan att beröra lyss­nare som då hellre kanske söker sig till mp3-spelare eller Spotify.

Som grup­pen själva sjunger i en av sina låtar… viss musik är helt enkelt ”too hot for the radio”.