Ametist Azordegan

Hoffmaestro & Chraa

Under loppet av tre år har Hoffmaestro & Chraa blivit ett av landets bästa live-upplevelser. När jag bloggade på Nöjesguiden beskrev jag bandet som en genrefusion, en explosion i färger och stroboskop med glimtar av orangea fjädrar och pärlhalsband i karnevalfäger. Det är baktakt, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är hisnande. Det handlar om ohämmad röj före musik, en upplevelse skapad av medlemmar som snarare tänker som regissörer än musiker.

Jag såg bandet igen för två veckor sedan. På sedvanligt vis skakade kravallstaketen i takt med säkerhetsvakternas huvuden som såg bekymrade ut och verkade undra hur de ska ta sig an publiken som var på gränsen till upplopp. För publiken verkade inget annat existera än Hoffmaestro på scenen, och många sa emellanåt att de inte orkade röja mera för benen värkte, rösten var hes och de behövde luft. Några killar i publiken sa till mig efter spelningen att de skulle kunna ge sin högra arm för att få vara en del av bandet, och några tjejer trängde sig fram till mig och berättade om sina midsommarnattsdrömmar om frontfiguren Jens. Killar vill vara dom, tjejerna vill vara med dom.

Hoffmaestro & Chraa är underhållning i 360 grader. Det är pubertal ölpimplar-fest i grabbig headbanger-anda. Och det är en lek med tjejernas föreställningar om Jens och Melo när de båda sjunger lidelsefulla soul-ballader, smeker sig själva och får dom att skrika och sträcka sig efter killarna.

Med allt det här sagt… visst hörs gruppen ifråga väldigt lite ur din radioapparat? Den airplay de får i radio är inte riktigt i relation till deras popularitet. Varför? Vissa menar att gruppen är mera av en liveakt än radio, jag håller inte med, men den som säger det har nog omedvetet satt fingret på en öm punkt för radiomediet. Radiokanalernas spellistor skapas utefter den lyssnargrupp man vill tilltala. Man tar reda på vad lyssnargruppen ifråga vill lyssna på genom diverse statistiska undersökningar som bygger på formulär med redan bekanta genrer som valmöjligheter, Hiphop, Soul, RnB, House, Rock osv.

När en skiva med Hoffmaestro & Chraa ramlar in på kontoret kliar musikredaktörer sig i huvudet. De kan inte definiera vad det är de har framför sig. Igenkänningen är liten, det här är ny musik, det platsar inte i klara genredefinitioner, och svår att matcha med en given ”radioprofil” och därmed faller musiken oftast bort ur radions spellistor.

Hoffmaestro & Chraa utgör inte bara publikens erogena zoner, utan även radions blinda fläckar. De representerar den ibland stela och icke-kreativa handlaget med vilken musik läggs i vissa radiokanaler. På lång sikt tappar radion också förmågan att beröra lyssnare som då hellre kanske söker sig till mp3-spelare eller Spotify.

Som gruppen själva sjunger i en av sina låtar… viss musik är helt enkelt ”too hot for the radio”.