Ametist Azordegan

Ski­van gör inget avtryck.

Hon slog ige­nom under 90-talet och blev snabbt den yngre gene­ra­tio­nens powerballad-drottning. Med sin starka mörka röst, säregna nasala arti­ku­la­tion och för­del­ak­tiga utse­ende var Brax­ton efter andra albu­met Secrets (1996), som inne­höll hiten Un-break My Heart, en succé. Hon ham­nade dock snart i rätts­liga tvis­ter med sitt skiv­bo­lag och de vitala sam­ar­be­tena med pro­du­cen­ter som Baby­face och Toni Rich bröts i tumul­tet. Under det föl­jande decen­niet fat­tade Brax­ton ett fler­tal mindre bra affärs­mäs­siga beslut som gjort att hon bara då och då glim­mat till.

Pulse är lika inkon­se­kvent. Den består till hälf­ten av klas­siska ångande power­bal­la­der, och till andra hälf­ten av blåko­pior av förra årets upptempo-RnB-hits i syfte att flörta med Jordin Spark’s och Beyonce’s publik. Det hela är för­bryl­lande. Dels mis­sar man helt att ta till­vara på Brax­tons unika uttryck, dels ger man sig an kon­kur­rens inom den moderna RnB’s mät­tade arena utan någon som helst nyska­pande anda. Ski­van gör där­med inget avtryck och man önskar att man kunde vrida till­baka tiden tio år och få sig en rejäl dos av bal­lad­di­van Toni Braxton.