Ametist Azordegan

Vad är hem­lig­he­ten bakom ett av årets mest haj­pade hiphopartister?

Ett av årets mest haj­pade hip­ho­par­tis­ter, släp­per en av årets två mest efter­läng­tade hip­hopp­lat­tor (det andra är Emi­nems kom­mande). Vil­ken komet­kar­riär! Bara ett år efter debu­ten har Drake bli­vit saj­nad av Lil’Wayne och kan säkra ett högt kva­lité på debu­tal­bu­met med gästar­tis­ter som Young Jeezy, The Dream och Jay-Z, och pro­du­cen­ter som Tim­ba­land, Swizz Beatz och Kanye West.

Albu­met över­ras­kar med den efter­tänk­samma sin­nestäm­ningen och det lugna tem­pot. Ljud­bil­den genom­sy­ras av fly­tande syn­tar, fram­trä­dande luf­tiga trum­mor med hög reso­nans, och auto­tune, och hel­he­ten för tan­karna till 90-talets lugna hits med Phil Col­lins. Drake visar att han är en mäs­tare på rhy­mes och kom­bi­ne­rar skryt med avslö­jan­den om pri­vat­li­vet och de egna innersta mest rörande tan­karna vil­ket gör varje spår till en ryt­misk krönika.

Av någon anled­ning känns det hela ändå lite ona­tur­ligt och beräk­nande och Drake upp­levs mer hemma i de kär­leks­kranka sång­par­ti­erna. Hem­lig­he­ten bakom Drake är nog att han fått över­väl­di­gande kred­diga beats, och har himla bra gehör, inlär­nings– och imi­te­rings­för­måga. Kanske har han använd­ning av sin tidi­gare kar­riär som såpaskådis.

Nej, Drake är ingen bad boy. Han är upp­vuxen i Toron­tos rike­mans­kvar­ter och kan av de desperat-romantiska låttex­terna att döma nog lik­väl kun­nat platsa i ett pojk­band. Den rol­len hade han nog spe­lat lika väl.

Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010