april 1, 2012

Var är den svenska underklassens röst i populärmusiken där historierna inte berättas utifrån etnicitet eller ur ett invandrarperspektiv?

Jag saknar den riktiga knegarhistorian i den moderna populärmusiken. Och vi saknar musik med vardagsskildringar och livshistorier som berättas ur den svenska socialbidragstagarens och icke-röstarens mun. Vi har, inte minst inom svensk hiphop, rätt gott om vardagsrealism som berättas med avstamp ur etnicitet vilket alltså innebär att en del av den svenska underklassen representeras i populärmusiken. Men just den här gruppen är ju endast en mindre del av den större underklassen.

Den moderna populärmusiken har nuförtiden få eller inga bidrag som målar bilder av den här samhällsgruppens liv. Jag syftar på en samhällsgrupp som i övrigt inte heller deltar i samhällsdebatter och som har få förespråkare inom populärkulturen i stort, speciellt sedan Thåström blivit äldre. Journalister och musikredaktörer kan man skylla en del av denna snedfördelning på. Kopplingen mellan etnicitet och utanförskap faller troligtvis lättare in i gemene journalists föreställningar om ordningen. Det passar liksom ramen att berättelser om underklassen förtäljs ur ett invandrarperspektiv, medan berättelser som saknar det perspektivet tas för givna och relateras till som något av ett folkhemsarv.

Svensk hiphop innehåller som sagt underklassens ord om sitt liv. Det går såklart inte att dra en skarp gräns mellan uttryck och ursprung, men det finns ändå olika nyanser i berättarformerna kopplade till vad de tar avstamp i. När livet och vardagen berättas ur ett invandrarperspektiv präglas attityden oftare av en framåtlutning. Det finns här ett flitigare ifrågasättande av livssituationen eller till och med rentav ett ställningstagande, det skuldbeläggs lite oftare och det hänvisas till att någon bär skulden för rådande ordning.

Men när den svenska underklassens vardag inte skildras ur ett invandrarperspektiv tenderar attityden att vara mer tillbakalutad. Humor används oftare, och vardagen och livet beskrivs men lämnas sedan därhän. Tillbakalutningen är gästvänlig och fungerar inbjudande, men i relation till samhällsgruppens storlek har vi föga tillgång till vardagen för sönerna till alkoholiserade pappor och döttrarna till mammor som aldrig haft råd med tandvård.

Vi skulle kunna men kommer inte in i vardagsrummen hos dem som inte tittar på Melodifestivalen och de som sällan får sitta med i debattpaneler i radio och teve. Populärmusiken missar bilden av Sverige, och bilden av Sverige missar oss.

(Publicerad i Göteborgs Posten 2 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter