Ametist Azordegan

Plies har i och med detta släppt fyra album inom lop­pet av två år. På samma tid har han hun­nit bli en av de mest efter­trak­tade live­ak­terna på ame­ri­kanska södern. I inter­vjuer berät­tar han att hans mantra är Abra­ham Lin­colns uttryck om att folk bör dömas uti­från resul­tat och inte hur vän­liga de är eller vilka poli­tiska vär­de­ringar de har. Man kan gott säga att Plies lever som han lär, på ett dåligt sätt.

Plies kör fort­fa­rande på samma recept från 2006 och mixta­pet ”100% Real Nigga”. Hans utgångs­punkt är att han är en ”nigga” som är en ”Goon”. Vad är en ”Goon”?

Klicka här för att läsa min recen­sion på Plies skiva ”Goon Affi­li­a­ted” i musik­ma­ga­si­net Gaffa.

Info om Black Face och Minstrel Shows

Comments are closed.

Man vet ald­rig vad man kan för­vänta sig när The Roots släp­per ny musik…

Klicka här för att läsa min recen­sion av nya albu­met med ”The Roots” i Gaffa

Nu blot­tar Big Boi, ena hal­van av super­grup­pen Out­kast, sitt verk som soloartist.

Om du klic­kar här kan du läsa min recen­sion i musik­ma­ga­si­net Gaffa

Det ver­kar inte bli någon come­back för Emi­nem det här decenniet.

Reco­very föl­jer 2009-års besvi­kelse ”Rele­apse” där Emi­nem någon­stans emel­lan prutt­ljud och rap­ningar blev för­vand­lad till en kari­ka­tyr och ingav kar­ne­valkänsla över spar­tanska gung­lösa beats. I åter­häm­tan­det får vi en ännu större besvi­kelse. Om Relapse åtminstone var en sam­man­häng­ande platta med ett genom­gå­ende sound är denna bara spre­tig. Om Relapse ingav en känsla av ska­par­lust är denna bara trött och halv­hjär­tad med beats som är ”lite av allt”, lite syn­tar, lite rock, lite trum­mor, lite sång, men lösa i kan­terna och utan att hålla ihop.

Om Emi­nem i förra albu­met impo­ne­rade med sina rhy­mes och fort­fa­rande hade något att säga även om det var upp­rep­ningar av gam­malt homo­hat, kän­dishat och kvin­no­hat i sann Slim Shady-anda, inne­hål­ler denna bara en näve tomma oen­ga­ge­rade rim och tema­lösa låtar. Emi­nem går på ånga och bot­tenskrap av det han bru­kade vara. Kvin­nor ska stry­pas och spar­kas i skre­vet om de läm­nar honom, han vill knulla för det är det stjär­nor gör, och hela värl­den kan dra åt sko­gen. Albu­mets enda agenda är dock att för­söka pla­cera Emi­nem på mainstream­få­ran. Rap­monst­ret sjunger på refräng­erna, albu­met gäs­tas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fan­ta­si­löst från mainstream­hits som Had­da­ways ”Dont hurt me” och Black Sab­bats ”Changes”. Det är som att Emi­nem och alla run­tom honom gett upp.

Emi­nem måste börja om från bör­jan efter det här god­tyck­liga och plan­lösa bot­ten­nap­pet. Han må ha kom­mit till slut­ste­get i tolv­stegs­pro­gram­met, men där­ef­ter åter­står att rekon­stru­era en egen ny identitet.

Comments are closed.

Comments are closed.

På något sätt lyc­kas dessa två pro­fe­ter få något som skulle kunna bli en repris att kän­nas som en nypremiär.

Hip­ho­pens och reg­gaens två gigan­ter står vid rod­ret och styr oss in i ett väl­be­kant lands hamn. Här hörs upp­ma­ningar till Afrika att resa sig upp på egna ben och skapa ett själv­stän­digt styre obe­ro­ende av den vita man­nen, och berät­tel­ser om orätt­vi­sor och misär som jor­dens svarta befolk­ning befin­ner sig i. Albu­met är den knutna näven i luf­ten, en väl­be­kant sym­bol för enig­het och kamp mot över­he­ten. Lika famil­järt som albu­mets tema känns de få men rätt tra­di­tio­nella hip­hop­be­at­sen, och de många rela­tivt klas­siska reg­gae­pro­duk­tio­nerna som domi­ne­rar ski­van. Men på något sätt lyc­kas dessa två pro­fe­ter få något som skulle kunna bli en repris att kän­nas som en nypre­miär. Det är med stor pon­dus de tar de sig an sin agenda som sta­vas återupp­väc­kelse, sväng­iga spår med melo­diska refränger, mar­kanta trum­mor och tung bas. Och de kom­mer få dig att gunga huvu­det och beta­gen lyfta din knutna näve högt upp.

Comments are closed.

Albu­met känns mest som ett mel­lan­spel och gör sig kanske bäst i sin helhet.

I och med flyt­ten till Sve­rige har den syd­af­ri­kanske rap­pa­ren Har­ri­son Miya gjort musi­ka­lisk svängom och sla­git ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nor­de­lius och alternativ-rocksångerskan Nat­halie Ten­saye. Fusio­nen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med med­vetna poli­tiska låttex­ter som berör apart­heid och utan­för­skap, och det hela påmin­ner bit­vis om tidig Seal. Har­ri­son näs­tan vis­kar fram sången och använ­der sig på vissa låtar av ram­sor på Zulu vil­ket ger en intres­sant kon­trast gente­mot det alter­na­tiva pop-soundet. Men ingen enstaka låt sät­ter sig i min­net och albu­met känns mest som ett mellanspel.

Albu­met gör sig nog bäst i sin hel­het i bak­grun­den i bilen. Av den fil­miska käns­lan att döma kanske på en road­trip genom ame­ri­kanska Nevada när du sit­ter i pas­sa­ge­rar­sä­tet i en Chev­ro­let Impala cab­ri­o­let med benen uppe på bil­dör­rens kant, sol­glas­ö­go­nen på och vin­den i håret. Sin­nestäm­ningen under fär­dens gång är melan­ko­lisk. Och Cine­ma­tic får dig att begrunda nuet i lju­set av de många vemo­diga tillbakablickarna.

Pub­li­ce­ra­des i Gaffa juni 2010

Comments are closed.

Det ver­kar inte bli någon come­back för rap­monst­ret Emi­nem det här decen­niet. Det senaste albu­met är en större besvi­kelse än den förra. Läs min recen­sion om Emi­nems ”Reco­very” i musik­ma­ga­si­net Gaffa.

Och klicka här för att läsa min recen­sion på förra albu­met ”Relapse” i City här.

En av årets kanske mest hype­ade artis­ter inom hip­ho­pen släp­per nu albu­met flest varit nyfikna på. Snart lan­dar Drakes debu­tal­bum ”Thank Me Later” i din spe­lare…  Klicka här så kan du läsa min recen­sion  och en idé om vad hem­lig­he­ten med Drake kan vara…

Det har släppts väl­digt många plat­tor hit­tills under maj månad, och fler kom­mer… så det blir fler kväl­lar sit­tan­des vi datorn, med hög­ta­larna dun­kan­des och en kopp kaffe för mig. Det tar jag mer än gärna.

Den här plat­tan vet jag har varit efter­trak­tad. Om du klic­kar här kan du läsa min recen­sion av ”Distant Rela­ti­ves” med Nas & Damian Mar­ley i tid­ningen Gaffa.

Några andra plat­tor som snart släpps (tänk på att rele­a­se­da­tu­men kan ändras):

The Roots — How I Got Over släpps 15/6
The Game — The R.E.D. släpps 15/6
Plies - Goon Affi­li­a­ted släpps 25/5
Reflec­tion Eter­nal (Talib Kweli & Hi-Tek) — Revo­lu­tions Per Minute släpps 11/5
Red­man - Reg­gie släpps 1 juni