december 13, 2010

En hyllning till Michael Jackson, och Motown-soul.

Love Letter ger oss produktioner som är mer måttfulla och släta än vad R Kelly brukar leverera, vilket gör att man bitvis kan sakna överraskningsmomenten som brukar ingå i hans repertoar.

Det övriga känner man emellertid igen. R Kelly behåller sin fokus på kvinnan och kärleken, leker som brukligt maskerad på det sätt han ohämmat lever sig in i artistiska roller och lever ut sina musikaliska fantasier.

Den här gången handlar det om en hedersbevisning till R Kellys bortgångne vän och arbetskamrat Michael Jackson, och 50- och 60-tals RnB- och Motown-soulen, det förstnämna mer närvarande än det senare. På majoriteten av låtarna är sångtekniken, sångstilen och sångens särdrag såsom andningar och halsljud oblyga efterhärmningar av Michael Jackson. Vissa spår är går ännu längre och är tydliga blåkopior av Michael Jackson-låtar, tillexempel låten ”Taxi Cab” som ogenerat vill påminna om ”Dirty Diana”.

(Publicerad i Gaffa, december 2010)

R Kellys djärvhet och gränslöshet är fascinerande. För R Kelly existerar inga regler, om han vill göra det, är det är tillåtet.

Comments are closed.




december 13, 2010

T.I. är bäst när han är cynisk och tjurig.

Den självutnämnde södernrapens kung och tillika söderns Jay-Z släpper No Mercy emellan två fängelsestraff. Livet har behandlat T.I. hårt senaste åren. De ständiga problemen med lagen har uppenbarligen härdat honom, och gynnar honom som artist.

T.I. är tydligen bäst när han är cynisk och tjurig. Och albumet No Mercy är hans ventil. Här kastar T.I. handskarna, spyr galla över folk som omgett honom senaste tiden och tvivlar på livet i allmänhet. Främst ger T.I. svar på tal genom plattan, och han gör det med sin vassaste rapleverans någonsin. Allt över mörka, dunkla, rytmiska produktioner signerade av bland andra Lil-C, Neptunes och Kanye West.

No Mercy är ljudet av en exklusiv svartklubb i en mörk källarlokal där gästerna gömmer vapen innanför jackan och champagnen flödar. Ett ställe där hårdnackade har långa straffregister och kan hantera större mängder alkohol. Ett ställe där gästerna inte har något att förlora och sanningar och repliker inte lindas in i bomull.

(Publicerad i Gaffa, december 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Hiphopvärldens version av Kesha

Flo Rida kan vara hiphopvärldens version av Kesha. Produktionerna kan, precis som hans förra album, bäst liknas vid ett ”paint by numbers”-skapande. Det spelas på vissa strängar för att skapa en mish-mash av de ljud som ligger i tiden och samtidigt generera i något så skrikigt som möjligt, med egensyftet att bara låta mest. Det här är mycket topp och inget botten. Det här är intetsägande och kan ge upphov till huvudvärk, och i värsta fall tillfällig avsmak för all musik. Det här är faktiskt så mekaniskt och menlöst att till och med svenska Hollywoodfruar kan komma att rata det.

Spåren på ”Only One Flo” är uptempokopior på det du velat slippa höra på radions a-rotation under de senaste åren. Och det är ironiskt att skivan heter ”Only One Flo”, för några rapskills finns inte där att tala om. Touché.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Ett försök att göra smalare kreddig klubbmusik

The Black Eyed Peas försöker göra smalare kreddig klubbmusik. Det är tänkt att vara en David Guetta möter John Dahlbäck möter Tigerstripes, men har istället blivit en Eiffel 65 möter Corona möter Crazy Frog.

Att låtexterna skulle kunna vara skrivna av en 10-åring är förlåtligt eftersom klubbmusikens låttexter generellt är svaga och inte det primära för vare sig avsändare eller publik. Men i övrigt känns The Black Eyed Peas försök att göra anspråk på en plats inom den nutida europop-arenan väldigt krystat. BEP sträcker ut en för kort arm efter kakan men fortsätter krampaktigt sträcka sig medan svetten rinner nerför pannan. De må ha rätt tekniska verktyg att skapa musiken med men omdömet och de rätta referensramarna verkar saknas. Kanske funkar detta på en amerikansk publik, men den europeiska sätter nog ribban högre. Det är bara att inse att den här genren just nu generellt skapas bäst i Europa.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Kanye Wests egensinnighet har lönat sig

Albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy liknar ingen annan platta som kan hänvisas till genren hiphop. Albumet är genreöverskridande, narrativ, och kittlar fantasin med skicklig dramaturgi. De 13 låtarna öppnar upp efter varandra som akter i en teaterföreställning och albumet ska nog helst betraktas som en enda enhet. Skivans struktur gör att Kanye West lyckats med det många nutida artister strävar efter. Spåren platsar bättre i MP3-spelare och personliga spellistor än i radio och på klubben, och tar i och med det plats i lyssnarnas privata sfär där den kan få en längre livstid.

Genremässigt är My Beautiful Dark Twisted Fantasy som helhet odefinierbar och därmed också rätt så tidstypisk. Nutidens informationsflöde gör att den moderna tidens artist omöjligen kan vara stilmässigt skyddad och begränsad.

Emellan de mentala bilder som målas upp medan man lyssnar på albumet kan man dock sakna hiphopens viktiga ingrediens, autenticitet. Men medan den saknas i de historier som vecklas ut återfinns den i stor grad i helheten. Slutresultatet My Beautiful Dark Twisted Fantasy är från ax till limpa Kanyes egen förverkligade vision, och albumet som alltså är en förlängning av artisten, blir i och med det dokumentär.

Frågan är emellertid om hiphopskallar kommer att gilla det Kanye West erbjuder. Kanske blir det i hiphopens namn just den självrådiga och orubbliga viljan till uttrycksfrihet som tilltalar. Och Kanye Wests egensinnighet verkar ha lönat sig, han har skapat något säreget.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Nicki Minaj hamnar i målgrupps-limbo

Kanske hade Nicki Minaj kunnat vara en rap-bulldozer men hon blir istället bubblegum, sån där bubbelgum som tappar smaken rätt snabbt.

Att Nicki Minaj är en mångsidig artist som både kan sjunga, rappa och vara innovativt underhållande i sitt uttryck verkar ha fått kreativiteten att koka över hos skivbolaget. Man har velat lansera en nyskapande crossover-produkt, men ambitionerna har tydligen triumferat över resultatet som blivit otydligt, spretigt och något av ett mellanting, ett allt och inget.

Albumet Pink Friday blandar synthpop, jungle, RnB och skev electronica. Det finns tecken på att hon kan rappa, men hur pass bra framgår aldrig i det lilla utrymme som ges åt rappen. Det finns tecken på att hon kan sjunga, men hur väl hinner heller inte bli tydligt i virrvarret. Till och med hennes sound blir otydligt i röran. Risken finns att hennes debut endast blir ihågkommet som ett pråligt uttryck, och rosa hår. Det kan vara så att Nicki Minaj nu hamnat i en slags målgrupps-limbo.

(Publicerad i Gaffa Dec, 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

En oövervinnlig kaxighet

Göteborgsbaserade vokalisten Infinity och producenten Björn Almgren har slagit sina påsar ihop och skapat duon Livemusiq. Tillsammans ger de dig tolv spår mixat blues, soul, jazz och conscious-rap som snuddar på spoken word och funkar utmärkt både som loungemusik och i MP3-spelaren på promenadstråken eller tågresan.

Duon levererar rofyllt och tillbakalutat sin omvärldskritik med ironi och sarkasm. På tolv spår av stiliga och minimalistiska beats tar Infinity avstamp från modernitetens bisarra attribut och sätter fingret på den moderna popmusikens återkommande teman och uttryck, och nymodigheternas egenheter.

Det ligger en mognad över den coola och avspända relationen gentemot den moderna världens skevheter. Den avspända känslan i kombination med det spetsiga innehållet ger det hela en oövervinnlig kaxighet.

(Publicerad i Gaffa Nov, 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Världsartistens femte platta känns som lite av en paus i hennes karriär.

Rihanna har utvecklat sina sångfärdigheter tekniskt sedan förra plattan. Hon har nog aldrig låtit bättre och imponerar på flera av spåren på femte albumet Loud. Men ungefär där slutar också de positiva upplevelserna. Hennes röst är fortfarande okarismatisk och hennes framföranden totalt inlevelselösa. Nerven saknas helt enkelt och hon upplevs mer som en vokalist än en personlighet. På en platta som mestadels innehåller ballader och slow-jams är närvaron viktig. Det är till och med vad som håller spåren vid liv, speciellt när låttexterna är opersonliga som i detta fall.

Rihanna blandar Enya-influerade kärleksballader med anspråkslösa Lady Gaga-hits och popblandat karibiskt med ljummet toasting. Det sistnämnda som i ett forcerat försök att göra anspråk på något eget.

Världsartistens femte platta är platt och känns som lite av en paus i hennes karriär. Men efter fem albumreleaser på lika många år kan hon kanske behöva hämta andan och smida planer på hur hon ska ta det vidare.

(Publicerad i Gaffa Nov, 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

En oanvändbar samlingsplatta

Ta en titt på låtlistan. Jay-Zs första samlingsplatta innehåller gigantens absolut mest folkliga och kommersiella hits. Att slänga in låtarna ”03′ Bonnie & Clyde” och ”Run This Town” på en Jay-Z-greatest hits-platta är nästan skrattretande.

Samlingen missar mycket, både Jay-Z och hans mest tillgivna publik. Den är inte en förlängning av artisten och den är inte en musikjournalistisk dokumentation av JayZ. Den är en dokumentation av de låtar som spelats mest på kommersiell radio de senaste åren. Låtar som vissa av dem var och en funkar fint på äkta hiphopskallar en kväll på krogen, men som rygg mot rygg utgör en förutsägbar och tråkig spellista som skulle kunna ha behövt varvas med Jay-Zs tidigare mer underground-hits. Plattan blir alltså rätt oanvändbar, den funkar varken som nostalgitripp eller som ett samlarobjekt, vilket är främsta syftet med greatest-hits-skivor idag.

Eller så är problemet att Jay-Z producerat för få klassiker de senaste åren som kunde ha platsat på skivan och gett lite omväxling till dessa sönderspelade låtar.

(Publicerad i Gaffa Nov, 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

N.E.R.D verkar tillfälligt ha tappat bort sin energi och spets.

N.E.R.D representerar musikalisk spets och har sedan 2002 utmanat allmänna uppfattningar om vad hiphop kan tänkas vara. På fjärde albumet Nothing återfinns gruppens musikaliska stilighet, men N.E.R.D verkar tillfälligt ha tappat bort sin energi och spets.

Skivan innehåller inga låtar som sätter sig i minnet eller gör större intryck förutom att man konstaterar att det är kvalitativ musik med högkvalitativa produktioner. Enda låten som kan fungera som singel är maintream-poppiga Hypnotize U, producerad av Daft Punk. Arrangemangen är i övrigt förutsägbara. Trummorna som alltid varit Pharells starka sida är densamma i flertalet av låtarna, och spåren I’ve Seen The Light / Inside Of Clouds, Help Me och Life As A Fish börjar ovanligt nog med exakt samma cymbal-intro.

Kärleken till musiken och den goda smaken finns där, men producenterna känns i helhet matta. Spåren bör nog upplevas live, ackompanjerat med ett gediget liveband, för i radio och MP3-spelare platsar de inte lika bra. Det här är en platta som kommer uppskattas av producenter och de mest hängivna fansen men som går massan förbi.

(Pulicerad i Gaffa Nov, 2010)

Comments are closed.




Sida 5 av 7« Första...34567

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter