december 7, 2011

Egenutgiven/free download | Betyg 3 av 6
——————————————————————–
Nutida mainstream-r’n’b med touch av emo.

För tre år sedan peakade det moderna r’n’b-soundet med hjälp av The-Dream, som med 2009-års album Love vs. Money sammanfattade det som idag kännetecknar genren. The-Dream har de senaste åren varit en av de producenter och artister som hanterat den nutida mainstream-r’n’b:n bäst, en genre som numera är likställd med pop.

Man brukar säga att det tar ungefär ett decennium för ett mainstreamsound att övergå i ett annat, och The-Dream representerar i allra högsta grad detta decenniets r’n’b- och popsound. Med det sagt erbjuder 1977 inga nya upplevelser, du får den amerikanska r’n’b du just nu ständigt hör i radions spellistor.

Viss skillnad mellan denna skiva och The-Dreams tidigare plattor är emellertid att han försiktigt petar på emo-uttrycket som på senare tid är alltmer förekommande inom hiphop/r’n’b:n, med exempel som Kanye West och The Weeknd. Tempot är lägre, det är lite mörkare och melankolin snor utrymme ifrån kärlek och sex.

(Publicerad i Gaffa torsdag 15 september 2011)

Comments are closed.




december 3, 2011

—————————————————–

Swing kids | Betyg 2 av 6

—————————————————–

Bristande känsla för artisternas resurser.

Frontkvinnornas fina rap- och sångfärdigheter och genuina låttexter är det enda som räddar albumet från ett bottenbetyg. Göteborgsbaserade Fröken B och Meldeah har inga hits på Mellan rim och rådlöshet, men de har gott om känsla för de historier de målar med ord.

Det är produktionerna och soundet som ligger albumet till last. Dessa, i överlag, tunga syntbaserade beatsen är variationslösa på ett tradigt, forcerande och nästintill besvärande sätt. Det är som om Silversystrar försöker berätta något men blir överkörda och överröstade. Beatsen, Silversystrars tonlägen och låttexter vill olika saker och av allt att döma har duon ännu inte hittat sitt föredragna sound.

Det hela känns orutinerat på grund av en uppenbar frånvarande känsla

(Publicerad i Gaffa onsdag 14 september 2011)

Comments are closed.




december 2, 2011

XO | Betyg 5 av 6

————————–

En elektrisk skruvlinje av känslor.

Thursday är den 21-årige kanadensaren Abel Tesfay’s andra mixtape av totalt tre som ska släppas inom loppet av ett år.

Thursday är lika delar melankoli, vemod, cynism och ett ständigt berusningstillstånd. Framställaren The Weeknd kombinerar smuts, misstro och råhet med underlägsenhet, sårbarhet och hopp. När kontrasterna smälter samman blir resultatet en elektrisk skruvlinje av känslor som suger in en i sin mörka atmosfär. The Weeknd klär långsamt av dig, och du står plötsligt utan känslosköldar.

Under ilande syntar och långvariga elgitarrer ligger hårda, smutsiga och ekande trummor. Någonstans långt borta hörs The Weeknds ihållande jämranden i falsett och distade genomträngande beklagan över rädslan för kärleken, begär och svek.

Skivans produktioner och Abel Tesfays tilltal attraherar hiphopskallen, r’n’b-tjejen och indieörat. Kanye West sneglar, Tyler The Creator undrar om Weeknd kan gästa hans platta, medan Frank Ocean känner konkurrensen.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 september 2011)

Comments are closed.




december 1, 2011

Cash Money/Universal, Betyg 2 av 5
——————————————
Relaxar för mycket nu

Det är illa när man hör att en mc tror att han inte har något att bevisa. Detta blir påtagligt när gästartister som Bun B, Tech N9ne eller Busta Rhymes gör entré. Alla överglänser Lil Wayne, är sporrade och lägger förstklassiga rader trots de tråkiga beatsen, medan Lil Wayne relaxar och litar på att han är en stjärna. Han har glömt att han är en rappare och har aldrig haft mindre pondus.

(Publicerad i Metro 2011-08-30)

Comments are closed.




december 1, 2011

EMI, Betyg 2 av 5
——————–
Följer konsumtionssamhällets modell

Det här är ljudet av 2000-talets mainstream-r’n’b  blandat med 90-talets ostiga eurodisko serverad med Crazy Frog-tilltugg till Black Eyed Peas som gillar det.

Houseproducenten och DJ:en David Guetta är numera inte intresserad av konstnärlig integritet eller innovation. Det är ekonomisk avkastning som är av intresse. Den respekt han har vunnit inom housearenan är baserad på att han tjänar stora pengar, vilket har skett genom att tilltala massan med snabbkonsumerade ljud.

Guettas musik följer således konsumtionssamhällets modell, produkten är okonstlad och trivial för att inte utmana, och ständigt närvarande med ofta efterkommande releaser. Och det här albumet kommer nå konsumtionsmålet. Det här är ”keeping it right”, inte ”keeping it real”.

(Publicerad i Metro 2011-08-30)

Comments are closed.




december 1, 2011

Border/EOne Music | Betyg: 2 av 6

—————————————

En andefattig upplevelse.

Det här är ett sidoprojekt, ett streetalbum, i väntan på uppföljaren till 8 Diagramssom släpptes 2007. På Legendary Weapons har det Brooklynbaserade soulbandet The Reveleations fått i uppdrag att skapa klassiska Wu-beats under övervakning av RZA som inte själv producerat något spår. Här hörs också många gästspel, däribland M.O.P, Termanology och Sean Price.

Resultatet kunde ha inneburit en levande och organisk Wu Tang-upplevelse, men det hela blir bara andefattigt. The Revelations har uppenbarligen haft fokus på att det ska låta tidig Wu Tang och velat återge ljudet av billigt skapade samplingar, billiga blåsljud och sämre teknik och verktyg att bygga produktioner med. Men där de kunde ha åstadkommit smutsiga trummor och skarpa slingor som i sin enkelhet lämnar avtryck och griper tag i hiphophjärtan får vi istället produktioner som är i total avsaknad av karisma. Det känns som att The Revelations lider av försiktighet, eller saknar entusiasm.

Raekwon, Method Man, U-God, Ghostface Killah, RZA och Inspectah Deck låter dock både vitala och kraftfulla, men levererar tyvärr ovanligt få rader som väcker beundran. Med andra ord når ingen medverkande på Legendary Weapons sin fulla potential.

(publicerad i Gaffa måndag 29 augusti 2011)

Comments are closed.




augusti 22, 2011

Ett irrelevant mellanspel.

Efter stort hemlighetsmakeri släpps giganterna Jay-Z och Kanye Wests samarbetsalbum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest relevanta hiphopartister går samman är förväntningarna skyhöga. Båda är goda lyriker kända för sina punchlines, temalåtar, säkra rapstil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de självklara höga förväntningarna som gör att plattan faller platt när den till slut blivit realitet. Kanye West har på senare tid mer och mer profilerat sig som innovativ medan Jay-Z bibehållit sin mer traditionella hiphoplutning och albumet känns som en kompromiss dem emellan, något även Beyonces medverkan pekar på. Båda kommer bara halvvägs i sin fulla förmodade potential.

Kanye West vill hävda sin estetiska profil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z verkar aldrig riktigt tända till i sammanhanget. Ingen av de två giganterna känns närvarande till fullo och resultatet är att verket Watch the Throne bara blir ljummet och ett mer eller mindre irrelevant släpp i bådas bibliotek. Produktionerna lämnar också en del att önska. De har ingen tydlig riktning och är i det stora hela ouppfyllda önskemål på det de skulle kunna vara.

Albumets starkaste ljuspunkt är Frank Ocean som bidrar med en dos välbehövlig autenticitet och deltagande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.




mars 3, 2011

 

Lika tillbakalutat och stressfritt som en vistelse i Norrlandsfjällen.

Umeås stoltheter och P3 Guld-nominerade Trainspotters bestående av George Kaplan och Rewind släpper nu sitt debutalbum.

Trainspotters innovativa och minimalistiska boom-bap är lika tillbakalutat och stressfritt som en vistelse i Norrlandsfjällen. Precis som en vandring genom det öppna landskapet ger spelrum till reflektioner bjuder Dirty Norths luftiga produktioner och starkt melankoliska ton på utrymme för drömlika tillstånd. Och beatsen, de är lika lätta som den friska luften kring det ökända vattenfyllda stenbrottet i Brännland.

Trainspotters är backpacker-hiphop a la 2000-tal. Gruppen ligger i framkant för den Europeiska boom-bapens soundutveckling och levererar trendskapande minimalistisk och elektronisk boom-bap med mycket sväng. Och som en bonus får den svenska musikscenen ännu en stjärnproducent i Academics.

(Publicerad i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




mars 3, 2011

Anspråkslös och okomplicerad klubbmusik

Detta är det fjärde albumet från den svenska 26-åringen som med tidigare album haft placeringar på både Billboardlistan och Englandslistan. September, som var lite av en doldis här hemma i Sverige, kan numera räknas som en av våra största musikexporter.

Albumet Love CPR ger oss en ledtråd om varför. September ägnar sig komplexfritt åt hitmakande och albumet andas stor målmedvetenhet. Strategin är att leverera okomplicerad klubbmusik, radiohits och musik för dig i puberteten. September själv andas beslutsamhet och självförtroende via det sätt hon lägger ner ansträngningar på sången. Hon gör det svårt för sig, utmanar sin sångstil och skruvar till den i varje låt. Hon är imponerande tonsäker, och kombinationen av hennes tunna, svala röst och opretentiösa låttexter om kärlek maskerar ambitionerna och gör att helheten upplevs som anspråkslöst och lättsmält. Resultatet blir med all sannolikhet en succé hos massan även denna gång.

Dock innehåller den 19-spåriga Love CPR lite väl många spår för ett album vilket tyvärr innebär en hel del likartade låtar.

(Pulicerat i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




mars 3, 2011

Det sista släppet från projektet The Streets som nu avslutas

The Streets är Mike Skinners projekt och ett av Englands största band som sålt miljontals album världen över. Det femte albumet ”Computers & Blues” kommer nio år efter debuten och blir enligt uppgifter det absolut sista släppet från The Streets som nu går i graven.

The Streets har utmärkt sig med ett genomgående livsbejakande som sades tangera ”vanligt folks” referensramar genom att leverera arbetarklass-anthems. The Streets behåller den kännetecknande glesbygdsångesten även här, men känns riktningslös jämfört med tidigare. Skinner är splittrad, verkar sakna någonting att berätta och säger därför något litet om allt.

De försämrade låttexterna handlar om att bli hög, nutidsreflekterande om Facebook, och Xbox-beroende. Skinners rap är också försvagad. Gränsen mellan en karakteristisk finurlig släpighet, och känslan av oengagerad lathet är hårfin och Skinner uttrycker tyvärr det senare. Albumet blandar minimalistisk house, disco och uk-garage med gitarriffar och ostiga house-sångrefränger, och det karakteristiska hemmaproducerade The Streets-soundet låter plötsligt själlöst.

The Streets verkar trött, vilan som kommer kan vara på sin plats.

(Publicerad i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




Sida 4 av 7« Första...23456...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter