december 29, 2011

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.

Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Lighthouse”.

(Publicerad i Metro 2011-12-06)

Comments are closed.




december 28, 2011

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.

”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.

Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.




december 28, 2011

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Comments are closed.




december 26, 2011

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En opersonlig vara.

Han är ett intressant typexempel för den kommersiella popmusik-branschen. Taio Cruz slog igenom med albumet Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spelade artisterna på radio. Han har vunnit BRIT Awards, Vanguard Awards, flertalet Billboard Awards och nominerats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säljande akter men kanske även den mest anonyma. Soundet, låttexterna och sångarens uttryck är fortsatt så pass opersonliga att han blir utbytbar, nästintill ansiktslös.

Att albumets titel kommit till då han tröttnat på att fans uttalar hans namn fel kan vara ett resultat av en affärsmodell som främst siktar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Liksom på tidigare album kamoufleras karaktären Taio Cruz av de bombastiska synthbaserade produktionerna som denna gång är signerade Ingrosso, Angello, Guetta och RedOne. Taio Cruz framgångar vilar på hans goda sångkapacitet, att sälja honom som persona via musiken verkar vara sekundärt.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

Comments are closed.




december 23, 2011

Universal Music – Betyg 2 av 5
—————————–
Uppföljare utan spets.

Skivan är formulerad som uppföljare till Bliges genombrottsalbum ”My life” från 1994 trots att hon sedan dess släppt flertalet album. Projektet är alltså något av ett upplivningsförsök till hennes kommersiella framgång som dalat det senaste decenniet. Här finns således gästspel av Diddy, Beyoncé, Lil Wayne och Drake.

Soundet visar på viss ambivalens. Dels befinner sig den kvar på 90-talet, dels sträcker den sig efter det mer moderna r’n’b-soundet. Resultatet blir ett mellanting som saknar spets.

Bästa spår: ”You want this”.

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.




december 20, 2011


RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid.

Han är nykomlingen som branschen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kontrakt värt 3 miljoner dollar med bolaget RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från skivan, och när tredje låten släpptes ingick han samarbetsavtal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixtapet är ute börjar man ana varför. ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom progressiv med tillräckligt många referenser till hiphopens rötter.

ASAP Rocky är både nervkittlande och en nostalgitripp. Hans oansträngda Harlem-rap blandad med ett mer melodiöst Houston-sound är lika sjabbig och rännsten som fräscht, och framförs lika ofta i helsvarta luvtröjor som i kläder med inslag av gälla neonfärger. Det är lika oldschool som nyskapande med lika många blinkningar till den klassiska sydstatshiphopen som till M.I.A.:s alternativa elektroniska toner. Det här är mörk och magnetisk ”drug music” som tillfredsställer både hiphopskallar och hipsters.

(Publicerad i Gaffa tisdag 8 november 2011)

Comments are closed.




december 19, 2011

Young Money/Universal Republic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balanserar på gränsen till självömkan.

Albumet markerar emons definitiva ankomst till hiphopen och inrättar verktyget självrannsakan i en genre som historiskt oftare jobbat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilarten till en ny nivå och kan ha rekord i melankoli och dåligt samvete per rim. Han balanserar på gränsen till självömkan och installerar med det en ny rappande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjunker djupt ner i blödsinne och uttrycker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utlämnandet på långsamma markerade trummor är effektfullt, skapar omedelbart känslor och får en att dimma lamporna hemma.

Det genomgående mörkret kan nog emellertid skapa viss klaustrofobi om du inte har ett sug efter tungsinthet och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Publicerad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.




december 18, 2011


Playground Music, Betyg 4 av 5
————————————
Intelligent med bred soundmässig referensram

Han kan ha modernt rekord i snabb karriär som grundades i max utnyttjande av sociala medier för direktkontakt med fans. Akademikersonen Mac Millers svängiga hiphop är intelligent med bred soundmässig referensram som för tankarna till såväl Beastie Boys som Big L. Texterna är reflekterande kaxiga och det hela utstrålar ungdomens frihetslust och får en att vilja hänga i parken hela dagarna.

Bästa spår: Loitering

(Publicerad i Metro 2011-11-08)

0 | Kommentera! | , , , , ,


december 16, 2011

Border Music | Betyg 1 av 6
——————————————-
En hiphopversion av gubbrocken.

Ugly Duckling består av Long beach-sönerna Andy Cooper, Dizzy Dustin och Young Einstein. De har sedan 1993 haft samma agenda, häckla hiphopens kärlek till bling och sex och leverera vardagsrealism.

Tyvärr tyder deras vardagsrealism på att ingenting händer under en vardag. De verkar ha fastnat i en collegekid-mentalitet och levererar den i gubbform 2011. Det här är killarna som aldrig växte upp. Killar som är i övre 30-årsåldern men fortfarande går hem till mamma med smutstvätten. De har fastnat i tonårsrebellandet och hänger alltjämt på stranden hela dagarna, drar ut på roadtrips och tycker allt utom brudar och polarna är skit.

Soundmässigt har de också fastnat. De levererar fortfarande den glada jazzhiphopen som refererar till 90-talet. Den som aldrig slog rot bland svenskar och är helt ointressant idag. Ugly Duckling är en massa menlöshet, en hiphopversion av gubbrocken. Det är träigt, andefattigt och bara fadd.

(Publicerad i Gaffa måndag 10 oktober 2011)

Comments are closed.




december 12, 2011


Stones Throw Records | Betyg 2 av 6
—————————————————
En tråkig lyriker och rimmakare.

M.E.D, eller Medaphoar som han tidigare kallats, är mest känd som en gästinhoppande rappare med ett utomordentligt kontaktnät inom hiphoparenan. Tidigare har han medverkat på bland annat Madvillains debutalbum Madvillainy, Madlibs remixalbum Shades of Blue, J Dillas sista soloalbum The Shining, och Lootpacks album Soundpieces.

Hans första soloskiva Push Comes to Shove är också hans senaste och släpptes så sent som 2005. M.E.Ds andra album innehåller fina inhopp av bland andra Aloe Blacc, Talib Kweli, Hodgy Beats från OFWGKTA, Lootpack-frontmannen Wildchild och beats av producenter som The Alchemist och Madlib som producerat hela tio av de totalt 14 spåren.

På rätt stiliga och klassiska hiphop-produktioner blir det tydlig varför M.E.D mest är känd som en gästinhoppsartist trots att han släppt soloprojekt tidigare. Knappast någon av hans ordlekar berör, skapar mentala bilder eller underhåller. Han är en hyfsad rappare, har en bra röst och god smak i val av beats men är helt enkelt en tråkig lyriker och rimmakare.

(Publicerat i Gaffa söndag 16 oktober 2011)

Comments are closed.




Sida 3 av 712345...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter