augusti 6, 2012

BETYG: 3 av 5
Artist: Far East Movement
Skiva: Dirty bass (Cherrytree/Universal)

De flesta känner nog igen låtarna men har liten kännedom om gruppen. Deras musik är popens smältdegel, här har hiphopens och housens huvudsakliga element assimilerats till mainstreamradio-civilisationen till en jämn och uddlös barnmats-massa. Far East Movement är bra bakgrundsmusik och en av de mest spelade akterna på de största radiokanalerna i USA och Sverige. De engagerar dig inte till att tunea in, men de får dig heller inte att stänga av.

(Publicerad i Metro)

Comments are closed.




februari 14, 2012

EMI | Betyg: 3 av 6

Det saknas karisma i utförandet.

Hennes röst har en klang klar som kristall. Tonen är ljus, precis lagom vibrerande och med en precis lagom uttrycksvariation. Hon kommer nära och berättelserna om brustna hjärtan och längtan efter kärlek känns förtroliga. Man är abslout säker på att Sandés skildringar är självupplevda.

Spåren består av soulballader där rösten alltjämt är det centrala. De avskalde produktionerna ger svängrum åt hennes stämma som alltid ligger i framkant och kräver all uppmärksamhet. Producenterna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka ligger i rösten och lyfter fram den. Men det är soundet, och till viss mån låttexterna, som drar ner effekten. Det saknas karisma, majoriteten av låtarna är fromma och rättfärdiga och skulle kunna omplaceras som Disneyfilmmusik.

Man är känslomässigt oberörd av musik som inte i utförande löper linan ut och bara tilltalar lagomnivåerna av känsloregistret. Musiken uttrycker inte riktig sorg, riktig lycka eller riktig hämndlystnad i ord och sound. Upplevelsen stannar vid en insikt om en fantastisk röst och ett fint sångutförande.

(Publicerad i Gaffa 15 februari 2012)

Comments are closed.




februari 12, 2012

Betyg 2 av 5

För ett decennium sedan ledde han västvärldens mainstreamlyssnare mot dancehall. Nu lyssnar samma massa på klubbhouse och Sean Paul följer dem i stället. Han är ängslig, vill återigen befinna sig mitt i västvärldens lönsamma klubbscen och försöker hitta vägen till en förening av dancehall och house. In kommer tjutande trance och överröstande sång och Sean Paul går vilse på väg mot Ibiza.

(Publlice rad i Metro 2012-02-08)

Comments are closed.




februari 11, 2012

Betyg: 1 av 5

Han har gått från att vara familjevänlig till ostig, från opretentiöst självdistansierad till självhatande. Han har blivit en gyckelmakare, en klassens clown som vill göra intryck genom att driva med sig själv. Han låter till och med som en självparodi med en överdriven highpitchad röst. Det blir svårt att hitta hans egen persona i mixen, och frågan är varför rapparen kämpar så hårt.

Bästa spår: ”D.P.M.O

(Publicerad i Metro 12012-01-31)

Comments are closed.




februari 11, 2012

Betyg: 3 av 5

När grimens förgrundsröst ger ut ett tredje album inom loppet av ett år bjuder han in funk, MPC-trummaskiner och syntar. Du får minimalistiska, progressiva och avskalade elektroniska produktioner med sväng i hålrummen som påminner om den finlandssvenska genren skweee. Spåren är smarta för DJ-remixar och ger Wiley gott om utrymme för en repertoar av hisnande rap-glansnummer.

Bästa spår: ”Can I have a taxi please?

(Publicerad i Metro 2012-01-31)

Comments are closed.




februari 10, 2012

Betyg: 1 av 5

Den alternativa hiphopgruppen tar ännu ett jättekliv bort från sitt ursprungliga uttryck. Skivan adderar electropopsångerskan Oh Land, som är Danmarks svar på Lykke Li, med Maroon 5:s Adam Levine och ett sound som är ännu mer indiepop. Frontmannen Travie McCoy levererar Fred Durst-rap på collegerock-influerade produktioner och additionsresultatet är en oansenlig musikalisk upplevelse.

Bästa spår: ”Stereo hearts

(Pub li ce rad i Metro 2012-01-10)

Comments are closed.




februari 9, 2012

Betyg: 4 av 5

Common gör en vändning på 180 grader efter att de senaste åren ha provat på experimentiella sound och dansgolvsprojekt. Här återförenas han med producenten No ID som tidigare skapat flertalet verk på rapparens tre första 90-talsalbum. De hårdare, mer klassiska boombastiska beatsen har sprakat i gång Commons tändning. Han är återigen som en ihållande kanoneld av mer själsliga textrader.

Bästa spår: ”Sweet

(Publicerad i Metro 2012-01-10)

Comments are closed.




februari 1, 2012

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

Comments are closed.




december 31, 2011


—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)



Comments are closed.




december 30, 2011

RCA/SonyBetyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)

Comments are closed.




Sida 2 av 712345...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter