Glassnote | Betyg 3 av 6
Ett teaterstycke.
När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.
På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.
De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.
Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.
(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)
0 | Kommentera! | Ametist, Childish Gambino, Gaffa, Recension, review
OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.
Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.
Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.
(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)
RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.
Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.
Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.
Bästa spår: ”Woo”.
(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)
Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.
Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.
Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.
Bästa spår: ”Lighthouse”.
(Publicerad i Metro 2011-12-06)
Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.
Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.
”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.
Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.
Bästa låt: ”Talk that talk”
(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.
Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.
Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.
(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En opersonlig vara.
Han är ett intressant typexempel för den kommersiella popmusik-branschen. Taio Cruz slog igenom med albumet Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spelade artisterna på radio. Han har vunnit BRIT Awards, Vanguard Awards, flertalet Billboard Awards och nominerats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säljande akter men kanske även den mest anonyma. Soundet, låttexterna och sångarens uttryck är fortsatt så pass opersonliga att han blir utbytbar, nästintill ansiktslös.
Att albumets titel kommit till då han tröttnat på att fans uttalar hans namn fel kan vara ett resultat av en affärsmodell som främst siktar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Liksom på tidigare album kamoufleras karaktären Taio Cruz av de bombastiska synthbaserade produktionerna som denna gång är signerade Ingrosso, Angello, Guetta och RedOne. Taio Cruz framgångar vilar på hans goda sångkapacitet, att sälja honom som persona via musiken verkar vara sekundärt.
(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)
Universal Music — Betyg 2 av 5
—————————–
Uppföljare utan spets.
Skivan är formulerad som uppföljare till Bliges genombrottsalbum ”My life” från 1994 trots att hon sedan dess släppt flertalet album. Projektet är alltså något av ett upplivningsförsök till hennes kommersiella framgång som dalat det senaste decenniet. Här finns således gästspel av Diddy, Beyoncé, Lil Wayne och Drake.
Soundet visar på viss ambivalens. Dels befinner sig den kvar på 90-talet, dels sträcker den sig efter det mer moderna r’n’b-soundet. Resultatet blir ett mellanting som saknar spets.
Bästa spår: ”You want this”.
(Publicerad i Metro 2011-11-22)

RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid.
Han är nykomlingen som branschen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kontrakt värt 3 miljoner dollar med bolaget RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från skivan, och när tredje låten släpptes ingick han samarbetsavtal med stora namn som Drake och Jim Jones.
Nu när mixtapet är ute börjar man ana varför. ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom progressiv med tillräckligt många referenser till hiphopens rötter.
ASAP Rocky är både nervkittlande och en nostalgitripp. Hans oansträngda Harlem-rap blandad med ett mer melodiöst Houston-sound är lika sjabbig och rännsten som fräscht, och framförs lika ofta i helsvarta luvtröjor som i kläder med inslag av gälla neonfärger. Det är lika oldschool som nyskapande med lika många blinkningar till den klassiska sydstatshiphopen som till M.I.A.:s alternativa elektroniska toner. Det här är mörk och magnetisk ”drug music” som tillfredsställer både hiphopskallar och hipsters.
(Publicerad i Gaffa tisdag 8 november 2011)
Young Money/Universal Republic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balanserar på gränsen till självömkan.
Albumet markerar emons definitiva ankomst till hiphopen och inrättar verktyget självrannsakan i en genre som historiskt oftare jobbat med självhävdelsen.
Drake tar dock emon inom stilarten till en ny nivå och kan ha rekord i melankoli och dåligt samvete per rim. Han balanserar på gränsen till självömkan och installerar med det en ny rappande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.
Han sjunker djupt ner i blödsinne och uttrycker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utlämnandet på långsamma markerade trummor är effektfullt, skapar omedelbart känslor och får en att dimma lamporna hemma.
Det genomgående mörkret kan nog emellertid skapa viss klaustrofobi om du inte har ett sug efter tungsinthet och vemod.
Bästa låt: ”Doing It Wrong”.
(Publicerad i Metro 2011-11-15)
Ametist är programledare på Sveriges Radio, musikkrönikör i GP, skriver reportage och recenserar åt Metro och musikmagasinet Gaffa, driver liveklubben Replayed och är jurymedlem i P3 Guld kategori Hiphop/Soul/Rnb.
Läs mer om mig här.
Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop
Ametists senaste tweet
Fortfarande lika sjukt att vi har @J_Ro_Alkaholiks bosatt i Sverige. Jag menar... http://t.co/r3Rt0Jif Han ska med i @Karleksattacken igen.