Ametist Azordegan

EMI | Betyg: 3 av 6

Det sak­nas karisma i utförandet.

Hen­nes röst har en klang klar som kri­stall. Tonen är ljus, pre­cis lagom vibre­rande och med en pre­cis lagom uttrycksva­ri­a­tion. Hon kom­mer nära och berät­tel­serna om brustna hjär­tan och läng­tan efter kär­lek känns för­tro­liga. Man är abslout säker på att San­dés skild­ringar är självupplevda.

Spå­ren består av soul­bal­la­der där rös­ten alltjämt är det cen­trala. De avskalde pro­duk­tio­nerna ger sväng­rum åt hen­nes stämma som all­tid lig­ger i fram­kant och krä­ver all upp­märk­sam­het. Pro­du­cen­terna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka lig­ger i rös­ten och lyf­ter fram den. Men det är soun­det, och till viss mån låttex­terna, som drar ner effek­ten. Det sak­nas karisma, majo­ri­te­ten av låtarna är fromma och rätt­fär­diga och skulle kunna ompla­ce­ras som Disneyfilmmusik.

Man är känslo­mäs­sigt obe­rörd av musik som inte i utfö­rande löper linan ut och bara till­ta­lar lagom­ni­vå­erna av käns­lo­re­gist­ret. Musi­ken uttryc­ker inte rik­tig sorg, rik­tig lycka eller rik­tig hämnd­lyst­nad i ord och sound. Upp­le­vel­sen stan­nar vid en insikt om en fan­tas­tisk röst och ett fint sångutförande.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 15 feb­ru­ari 2012)

Betyg 2 av 5

För ett decen­nium sedan ledde han väst­värl­dens mainstream­lyss­nare mot dan­ce­hall. Nu lyss­nar samma massa på klubb­house och Sean Paul föl­jer dem i stäl­let. Han är ängs­lig, vill återi­gen befinna sig mitt i väst­värl­dens lön­samma klubb­scen och för­sö­ker hitta vägen till en för­e­ning av dan­ce­hall och house. In kom­mer tju­tande trance och över­rös­tande sång och Sean Paul går vilse på väg mot Ibiza.

(Publ­lice rad i Metro 2012-02-08)

Betyg: 1 av 5

Han har gått från att vara famil­je­vän­lig till ostig, från opre­ten­tiöst själv­di­stan­si­e­rad till själv­ha­tande. Han har bli­vit en gyc­kel­ma­kare, en klas­sens clown som vill göra intryck genom att driva med sig själv. Han låter till och med som en själv­pa­rodi med en över­dri­ven hig­h­pit­chad röst. Det blir svårt att hitta hans egen per­sona i mixen, och frå­gan är var­för rap­pa­ren käm­par så hårt.

Bästa spår: ”D.P.M.O”

(Pub­li­ce­rad i Metro 12012–01-31)

Betyg: 3 av 5

När gri­mens för­grunds­röst ger ut ett tredje album inom lop­pet av ett år bju­der han in funk, MPC-trummaskiner och syn­tar. Du får mini­ma­lis­tiska, pro­gres­siva och avska­lade elektro­niska pro­duk­tio­ner med sväng i hål­rum­men som påmin­ner om den fin­lands­svenska gen­ren skweee. Spåren är smarta för DJ-remixar och ger Wiley gott om utrymme för en reper­toar av his­nande rap-glansnummer.

Bästa spår: ”Can I have a taxi ple­ase?”

(Pub­li­ce­rad i Metro 2012-01-31)

Betyg: 1 av 5

Den alter­na­tiva hip­hop­grup­pen tar ännu ett jät­tek­liv bort från sitt ursprung­liga uttryck. Ski­van adde­rar electro­pop­sång­ers­kan Oh Land, som är Dan­marks svar på Lykke Li, med Maroon 5:s Adam Levine och ett sound som är ännu mer indiepop. Frontmannen Tra­vie McCoy leve­re­rar Fred Durst-rap på collegerock-influerade pro­duk­tio­ner och addi­tions­re­sul­ta­tet är en oan­sen­lig musi­ka­lisk upplevelse.

Bästa spår: ”Ste­reo hearts”

(Pub li ce rad i Metro 2012-01-10)

Betyg: 4 av 5

Com­mon gör en vänd­ning på 180 gra­der efter att de senaste åren ha pro­vat på expe­ri­men­ti­ella sound och dans­golv­s­pro­jekt. Här åter­före­nas han med pro­du­cen­ten No ID som tidi­gare ska­pat fler­ta­let verk på rap­pa­rens tre första 90-talsalbum. De hår­dare, mer klas­siska boom­bas­tiska beat­sen har spra­kat i gång Com­mons tänd­ning. Han är återi­gen som en ihål­lande kano­n­eld av mer själs­liga textrader.

Bästa spår: ”Sweet”

(Pub­li­ce­rad i Metro 2012-01-10)

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett tea­ter­stycke.

När komi­kern Donald Glo­ver inte skri­ver manus för teve­se­rien 30 Rock eller skå­de­spe­lar i serien Com­mu­nity leve­re­rar han hip­hop under nam­net Chil­dish Gam­bino, ett artist­namn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debu­tal­bum mani­fe­ste­rar Gam­bino god smak, att han är ajour med hip­ho­pens utveck­ling och kun­nig om gen­rens röt­ter. Men han är allt på en gång vil­ket ska­par trovärdighetsproblem.

De egen­pro­du­ce­rade beat­sen är dels hårda med hip­ho­prot­nära sound och dels elektro­niska, lång­samma och melan­ko­liska. Låtarna behand­lar ämnen som etni­ci­tet, rasism, gatukre­di­bi­li­tet och hip­hop­kul­tur och hans rap speg­lar fler­ta­let sti­lar som gles hash­tagrap och mul­ti­syl­lable kulspru­te­rap. Han sjunger och reci­te­rar, och röst­pro­duk­tio­nen väx­lar mel­lan en hög­ljudd och aggres­siv och en vis­kande själv­trös­tande sådan.

Det känns som Gam­bino miss­lyc­kats med att behärska skå­de­spe­la­ren i sig. Album­pro­jek­tet avslö­jas som ett tea­ter­stycke, ett manu­skript för ett pilotav­snitt om en lite argare och mer poli­tisk med­ve­ten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täc­ker alla hip­ho­pens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 16 janu­ari 2012)

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fan­tas­tisk kore­o­grafi som ram­lar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers kar­riär och pågick från novem­ber 2010 till juni 2011 i sam­band med rele­a­sen av hans sjätte albumRay­mond v. Ray­mond. Tur­nén inne­bar 92 spel­ningar och arran­ge­ra­des i stä­der i USA, Europa och Austra­lien. London-spelningen som denna dvd doku­men­te­rar gick av sta­peln på spek­ta­ku­lära O2-arena i feb­ru­ari 2011 inför cirka 14 000 per­so­ner och var den enda tur­né­spel­ningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen doku­men­te­rar just denna spel­ning beror nog på den mag­ni­fika scen, lokal och tek­niska möj­lig­he­ter som O2-arena erbjuder.

Man bru­kar säga att kon­ser­ter fun­kar dåligt på film och måste upp­le­vas live men denna film trot­sar regeln. Det finns helt enkelt så många visu­ellt färg­granna och stora effek­ter som stän­digt byter av varandra att kon­ser­ten går rakt ige­nom skär­men. Under en och en halv timme fram­för Usher 22 låtar ackom­pan­je­rad av live­band och i säll­skap av ett fåtal dan­sare. Det sker fler­ta­let klä­dom­by­ten under sho­wen och varje låt har ett eget visu­ellt tema vad gäl­ler scen­rek­vi­sita och ljus.

Kore­o­gra­fin är stän­digt stom­men i sho­wen. Ljus och scen­rek­vi­si­tans rörel­ser utgår från dan­sen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett sam­spel mel­lan musik, ljus, sce­no­grafi där dan­sen är diri­gen­ten. Detta och dans­ste­gen, Ushers tea­tra­liska rörel­ser emel­lan akterna och hans scen­klä­der påmin­ner en stän­digt om pop­mu­si­kens liveshow-gigant Michael Jack­sons. Sho­wen är så pass ombyt­lig och färgspra­kande att det skulle kunna tol­kas som inno­va­tion men Usher målar via siff­ror och lyc­kas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influ­e­rad av sin före­bild Michael. Det hela inne­bär en hel del effekt­sö­keri men sam­ti­digt noll musi­ka­lisk live­upp­le­velse för dig som söker en sådan. Live­ban­det är i prin­cip undan­gömt bakom en rek­vi­sita­vägg och Ushers inter­ak­tion med musi­kerna är obe­fint­lig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och för­trol­lade Usher-fans.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 19 decem­ber 2011)

Comments are closed.

RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Ant­hony Hamil­ton bibe­hål­ler sina kän­ne­tec­ken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospe­lens anda och ald­rig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräc­kare uttryck och en mer pole­rad ljud­bild än vad man hört från honom tidi­gare. På sitt sjunde album hit­tar han den gemen­samma näm­na­ren mel­lan klas­sisk soul från en tidi­gare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publ­li­ce­rad i Metro Pub­li­ce­rad 2011-12-13)

Comments are closed.

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e ski­van från ban­det som kal­las hip­ho­pens bästa men deras första koncept-album och hand­lar om figu­ren Red­ford Step­hens öde.

Ski­van repre­sen­te­rar fing­er­topps­känsla i upp­slag och utfö­rande. Den flir­tar med indie­pu­bli­ken men har sou­len som pelare, är sound­mäs­sigt jämn och dra­ma­tur­gisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och upp­skat­tas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Light­house”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-12-06)

Comments are closed.