Ametist Azordegan

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett tea­ter­stycke.

När komi­kern Donald Glo­ver inte skri­ver manus för teve­se­rien 30 Rock eller skå­de­spe­lar i serien Com­mu­nity leve­re­rar han hip­hop under nam­net Chil­dish Gam­bino, ett artist­namn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debu­tal­bum mani­fe­ste­rar Gam­bino god smak, att han är ajour med hip­ho­pens utveck­ling och kun­nig om gen­rens röt­ter. Men han är allt på en gång vil­ket ska­par trovärdighetsproblem.

De egen­pro­du­ce­rade beat­sen är dels hårda med hip­ho­prot­nära sound och dels elektro­niska, lång­samma och melan­ko­liska. Låtarna behand­lar ämnen som etni­ci­tet, rasism, gatukre­di­bi­li­tet och hip­hop­kul­tur och hans rap speg­lar fler­ta­let sti­lar som gles hash­tagrap och mul­ti­syl­lable kulspru­te­rap. Han sjunger och reci­te­rar, och röst­pro­duk­tio­nen väx­lar mel­lan en hög­ljudd och aggres­siv och en vis­kande själv­trös­tande sådan.

Det känns som Gam­bino miss­lyc­kats med att behärska skå­de­spe­la­ren i sig. Album­pro­jek­tet avslö­jas som ett tea­ter­stycke, ett manu­skript för ett pilotav­snitt om en lite argare och mer poli­tisk med­ve­ten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täc­ker alla hip­ho­pens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 16 janu­ari 2012)

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fan­tas­tisk kore­o­grafi som ram­lar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers kar­riär och pågick från novem­ber 2010 till juni 2011 i sam­band med rele­a­sen av hans sjätte albumRay­mond v. Ray­mond. Tur­nén inne­bar 92 spel­ningar och arran­ge­ra­des i stä­der i USA, Europa och Austra­lien. London-spelningen som denna dvd doku­men­te­rar gick av sta­peln på spek­ta­ku­lära O2-arena i feb­ru­ari 2011 inför cirka 14 000 per­so­ner och var den enda tur­né­spel­ningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen doku­men­te­rar just denna spel­ning beror nog på den mag­ni­fika scen, lokal och tek­niska möj­lig­he­ter som O2-arena erbjuder.

Man bru­kar säga att kon­ser­ter fun­kar dåligt på film och måste upp­le­vas live men denna film trot­sar regeln. Det finns helt enkelt så många visu­ellt färg­granna och stora effek­ter som stän­digt byter av varandra att kon­ser­ten går rakt ige­nom skär­men. Under en och en halv timme fram­för Usher 22 låtar ackom­pan­je­rad av live­band och i säll­skap av ett fåtal dan­sare. Det sker fler­ta­let klä­dom­by­ten under sho­wen och varje låt har ett eget visu­ellt tema vad gäl­ler scen­rek­vi­sita och ljus.

Kore­o­gra­fin är stän­digt stom­men i sho­wen. Ljus och scen­rek­vi­si­tans rörel­ser utgår från dan­sen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett sam­spel mel­lan musik, ljus, sce­no­grafi där dan­sen är diri­gen­ten. Detta och dans­ste­gen, Ushers tea­tra­liska rörel­ser emel­lan akterna och hans scen­klä­der påmin­ner en stän­digt om pop­mu­si­kens liveshow-gigant Michael Jack­sons. Sho­wen är så pass ombyt­lig och färgspra­kande att det skulle kunna tol­kas som inno­va­tion men Usher målar via siff­ror och lyc­kas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influ­e­rad av sin före­bild Michael. Det hela inne­bär en hel del effekt­sö­keri men sam­ti­digt noll musi­ka­lisk live­upp­le­velse för dig som söker en sådan. Live­ban­det är i prin­cip undan­gömt bakom en rek­vi­sita­vägg och Ushers inter­ak­tion med musi­kerna är obe­fint­lig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och för­trol­lade Usher-fans.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 19 decem­ber 2011)

Comments are closed.

RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Ant­hony Hamil­ton bibe­hål­ler sina kän­ne­tec­ken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospe­lens anda och ald­rig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräc­kare uttryck och en mer pole­rad ljud­bild än vad man hört från honom tidi­gare. På sitt sjunde album hit­tar han den gemen­samma näm­na­ren mel­lan klas­sisk soul från en tidi­gare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publ­li­ce­rad i Metro Pub­li­ce­rad 2011-12-13)

Comments are closed.

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e ski­van från ban­det som kal­las hip­ho­pens bästa men deras första koncept-album och hand­lar om figu­ren Red­ford Step­hens öde.

Ski­van repre­sen­te­rar fing­er­topps­känsla i upp­slag och utfö­rande. Den flir­tar med indie­pu­bli­ken men har sou­len som pelare, är sound­mäs­sigt jämn och dra­ma­tur­gisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och upp­skat­tas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Light­house”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-12-06)

Comments are closed.

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Hel­hets­käns­lan är att Rihanna utför ett jobb som sång­erska. Sången och låttex­terna är nyans­lösa, målar få bil­der och ska­par få känslor.

”Digilistan”-favoriten flir­tar med house och för­sö­ker sig på det alter­na­tivt skeva elektro­niskt kit­chiga. Ski­van är väl­pro­du­ce­rad och sound­mäs­sig sam­man­hål­len med flera radi­ofa­vo­ri­ter, men Rihanna själv låter mer blasé än någon­sin tidi­gare vil­ket kan bero på det genom­gå­ende temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka allt­mer hand­lar om, sex. Antingen har indu­strin vun­nit över den kvinn­liga sång­ers­kan eller så har fan­ta­sin sinat.

Här sät­ter Rihanna näm­li­gen något slags rekord i tri­vi­ala beskriv­ningar av sam­la­get. Det hand­lar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att under­stryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk”

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälf­ten stripp­klubb­mu­sik, till hälf­ten avska­lade r’n’b-tryckare.

Ski­van öppnar med hög energi men går sedan i halv­fart res­ten av tiden. De lång­samma låtar­nas upp­bygg­nad grun­das i tra­di­tio­nell r’n’b. Om man ska­lar bort de digi­ta­li­se­rade effek­terna och klär låtarna i ett orga­niskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slu­tet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt myc­ket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde auto­tune till sitt sig­num. Han gör fort­fa­rande till hälf­ten stripp­klubb­s­mu­sik och till hälf­ten lång­samma och avska­lade smö­riga r’n’b-tryckare. Och allt görs med auto­tune. Det här är ingen kva­li­tétsupp­le­velse och inget för fin­sma­kare. Ski­van har ton­å­ringar som huvud­mål­grupp och tilläm­par effekt­sö­keri istäl­let för nör­deri. Säga vad man vill om det, men den här gen­rens pro­du­cen­ter är bra på att skapa energi i uptem­polå­tarna på bil­ligt vis. Pro­ble­met är bara att även ton­å­ring­arna vid det här laget kan vara trött på auto­tune och att albu­met har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains kar­riär är alltså absurt nog hans kän­ne­tec­ken. Autotune-bonanzans tid är räk­nad och han blir nog snart tvungen att återupp­finna sig själv.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 12 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En oper­son­lig vara.

Han är ett intres­sant typex­em­pel för den kom­mer­si­ella popmusik-branschen. Taio Cruz slog ige­nom med albu­met Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spe­lade artis­terna på radio. Han har vun­nit BRIT Awards, Van­gu­ard Awards, fler­ta­let Bill­board Awards och nomi­ne­rats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säl­jande akter men kanske även den mest ano­nyma. Soun­det, låttex­terna och sång­a­rens uttryck är fort­satt så pass oper­son­liga att han blir utbyt­bar, nästin­till ansiktslös.

Att albu­mets titel kom­mit till då han trött­nat på att fans utta­lar hans namn fel kan vara ett resul­tat av en affärsmo­dell som främst sik­tar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Lik­som på tidi­gare album kamou­fle­ras karak­tä­ren Taio Cruz av de bom­bas­tiska synt­h­ba­se­rade pro­duk­tio­nerna som denna gång är sig­ne­rade Ingrosso, Ang­ello, Guetta och RedOne. Taio Cruz fram­gångar vilar på hans goda sång­ka­pa­ci­tet, att sälja honom som per­sona via musi­ken ver­kar vara sekundärt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 2 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Uni­ver­sal Music — Betyg 2 av 5
—————————–
Upp­föl­jare utan spets.

Ski­van är for­mu­le­rad som upp­föl­jare till Bli­ges genom­brottsal­bum ”My life” från 1994 trots att hon sedan dess släppt fler­ta­let album. Projektet är alltså något av ett uppliv­nings­för­sök till hen­nes kom­mer­si­ella fram­gång som dalat det senaste decen­niet. Här finns såle­des gäst­spel av Diddy, Beyoncé, Lil Wayne och Drake.

Soun­det visar på viss ambi­va­lens. Dels befin­ner sig den kvar på 90-talet, dels sträc­ker den sig efter det mer moderna r’n’b-soundet. Resul­ta­tet blir ett mel­lan­ting som sak­nar spets.

Bästa spår: ”You want this”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.

RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid.

Han är nykom­lingen som bran­schen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kon­trakt värt 3 mil­jo­ner dol­lar med bola­get RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från ski­van, och när tredje låten släpp­tes ingick han sam­ar­bets­av­tal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixta­pet är ute bör­jar man ana var­för. ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom pro­gres­siv med till­räck­ligt många refe­ren­ser till hip­ho­pens rötter.

ASAP Rocky är både nerv­kitt­lande och en nostalgitripp. Hans oan­strängda Harlem-rap blan­dad med ett mer melo­di­öst Houston-sound är lika sjab­big och ränn­sten som fräscht, och fram­förs lika ofta i hel­svarta luv­trö­jor som i klä­der med inslag av gälla neon­fär­ger. Det är lika oldschool som nyska­pande med lika många blink­ningar till den klas­siska syd­stats­hip­ho­pen som till M.I.A.:s alter­na­tiva elektro­niska toner. Det här är mörk och mag­ne­tisk ”drug music” som till­freds­stäl­ler både hip­hop­skal­lar och hipsters.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa tis­dag 8 novem­ber 2011)

Comments are closed.

Young Money/Universal Repu­b­lic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balan­se­rar på grän­sen till självömkan.

Albu­met mar­ke­rar emons defi­ni­tiva ankomst till hip­ho­pen och inrät­tar verk­ty­get självrann­sa­kan i en genre som histo­riskt oftare job­bat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilar­ten till en ny nivå och kan ha rekord i melan­koli och dåligt sam­vete per rim. Han balan­se­rar på grän­sen till självöm­kan och instal­le­rar med det en ny rap­pande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjun­ker djupt ner i blödsinne och uttryc­ker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utläm­nan­det på lång­samma mar­ke­rade trum­mor är effekt­fullt, ska­par ome­del­bart käns­lor och får en att dimma lam­porna hemma.

Det genom­gå­ende mörk­ret kan nog emel­ler­tid skapa viss klaust­ro­fobi om du inte har ett sug efter tung­sint­het och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.