december 10, 2011

Universal Music Sweden | Betyg 4 av 6
—————————————-
Mer poporienterat än tidigare. Men kaxigheten är intakt.

Fyraspårs-ep:n Hasslade följer upp sommarens ep Miljonprogrammerade och förbereder oss för debutalbumet Labababa… som kommer i slutet av november.

Låtarna är mer avskalade och soundmässigt pop-orienterade än tidigare och därmed mer lättillgängliga för en bredare publik. Ep:n bjuder på mixen hiphop och upptempo-poppig reggae, och avslutas med det överraskande spåretSmutsfolk som är influerat av 70-talsdisco a la Le Freak. Skivan bjuder på förfinade sångprestationer av Jacco, en mer anonym och lågmäld Aki och en fortsatt lika underhållande Dajanko.

På Hasslade behåller de sin kaxiga attityd, har större partysug, satsar på ett tydligare antivåld-budskap och har mindre ambitioner att hävda sitt politiska engagemang och profilera sig via samhällskommentarer. Man märker att självförtroendet är på topp. Just nu har Labyrint ro att leka lite.

(Publicerat i Gaffa måndag 3 oktober 2011)

Comments are closed.




december 9, 2011

Baseline Music/Sony Music Entertainment | Betyg 6 av 6
——————————————————–
Musikens svar på matens slow-food.

För 15 år sedan blev han introducerad för hiphopen av Quincy Jones III. Sedan dess har Oskar Skarp smuttat och smakat på funken, hiphopen, soulen och jazzen tills hans smakpaletter var fullt utvecklade och han var redo att bjuda på en egen komposition.

Resultatet är ett psykedeliskt verk som rör sig mellan funk, jazz, och soul. Albumet känns som ett improviserat samspel mellan de 35 musiker och artister som samverkat för att förverkliga de sömlösa spåren. Albumet är musikens svar på matens slow-food, gjord på naturliga råvaror och med intresse för produktens kvalitetssäkring. Kockarna är veteraner som kombinerar erfarenhet med entusiasm och naivitet, däribland Salem Al Fakir, Christian Falk, Andy Pfeiler, Linn Segolson, Christian Walz, Desmond Foster, Mika Snickars och Stevie Wonders favorit-soulsångare Omar.

Spåren skiftar mellan minimalistiskt elektroniskt och organiskt, och nosar på skweee-beats. Det är loungemusik, men ständigt vitalt och färgstarkt med gott om detaljer på varje spår att upptäckas av musiknörden.

Välkommen till en entimmes medryckande jamsession i Oskar Skarps välutrustade studio. Förfrågningarna om samarbeten kommer vara många efter detta.

(Publicerad i Gaffa onsdag 28 september 2011)

Comments are closed.




december 7, 2011

Egenutgiven/free download | Betyg 3 av 6
——————————————————————–
Nutida mainstream-r’n’b med touch av emo.

För tre år sedan peakade det moderna r’n’b-soundet med hjälp av The-Dream, som med 2009-års album Love vs. Money sammanfattade det som idag kännetecknar genren. The-Dream har de senaste åren varit en av de producenter och artister som hanterat den nutida mainstream-r’n’b:n bäst, en genre som numera är likställd med pop.

Man brukar säga att det tar ungefär ett decennium för ett mainstreamsound att övergå i ett annat, och The-Dream representerar i allra högsta grad detta decenniets r’n’b- och popsound. Med det sagt erbjuder 1977 inga nya upplevelser, du får den amerikanska r’n’b du just nu ständigt hör i radions spellistor.

Viss skillnad mellan denna skiva och The-Dreams tidigare plattor är emellertid att han försiktigt petar på emo-uttrycket som på senare tid är alltmer förekommande inom hiphop/r’n’b:n, med exempel som Kanye West och The Weeknd. Tempot är lägre, det är lite mörkare och melankolin snor utrymme ifrån kärlek och sex.

(Publicerad i Gaffa torsdag 15 september 2011)

Comments are closed.




december 5, 2011

Max Music Scandinavia | Betyg 3 av 6
———————————————–

Hiphopens hemliga agent mitt i det lättsamma och folkliga.

Den hittills rätt anonyme rapparen Budji följer upp förra årets ep Där alla tänker lika med sin första fullängdare som släpps för gratis nedladdning.

Om du är fanatiker av ett klassiskt hiphopsound kanske du initialt känner att den här skivan inte är något för dig. Om du har en fallenhet för nutidens vanligt förekommande bombastiska elektroniska hiphopsound med mycket bas må du känna samma sak. Budjis sound är nämligen baserat på akustiska gitarrer, sångrefränger framförda av Lovisa Birgersson som utstrålar vit pop, och arrangemang som är lättsamma och folkliga.

Är du dock sådan som vet att uppskatta kärnan i hiphopen, ordet, kommer du värdesätta Eldsjälar och bananskal.

Budji själv rymmer politiskt engagemang, samhällsmedvetenhet, frustration och mörker. Budji är en hemlig agent som gömmer sin knutna näve och molotovcocktail bakom gitarrens muntra ridå. Träfftavlan är inskränkthet, politik, konsumtion och Svenssons. Budji är den lättsamma tonens motvikt.

(Publicerad i Gaffa måndag 5 september 2011)

Comments are closed.




december 3, 2011

—————————————————–

Swing kids | Betyg 2 av 6

—————————————————–

Bristande känsla för artisternas resurser.

Frontkvinnornas fina rap- och sångfärdigheter och genuina låttexter är det enda som räddar albumet från ett bottenbetyg. Göteborgsbaserade Fröken B och Meldeah har inga hits på Mellan rim och rådlöshet, men de har gott om känsla för de historier de målar med ord.

Det är produktionerna och soundet som ligger albumet till last. Dessa, i överlag, tunga syntbaserade beatsen är variationslösa på ett tradigt, forcerande och nästintill besvärande sätt. Det är som om Silversystrar försöker berätta något men blir överkörda och överröstade. Beatsen, Silversystrars tonlägen och låttexter vill olika saker och av allt att döma har duon ännu inte hittat sitt föredragna sound.

Det hela känns orutinerat på grund av en uppenbar frånvarande känsla

(Publicerad i Gaffa onsdag 14 september 2011)

Comments are closed.




december 2, 2011

XO | Betyg 5 av 6

————————–

En elektrisk skruvlinje av känslor.

Thursday är den 21-årige kanadensaren Abel Tesfay’s andra mixtape av totalt tre som ska släppas inom loppet av ett år.

Thursday är lika delar melankoli, vemod, cynism och ett ständigt berusningstillstånd. Framställaren The Weeknd kombinerar smuts, misstro och råhet med underlägsenhet, sårbarhet och hopp. När kontrasterna smälter samman blir resultatet en elektrisk skruvlinje av känslor som suger in en i sin mörka atmosfär. The Weeknd klär långsamt av dig, och du står plötsligt utan känslosköldar.

Under ilande syntar och långvariga elgitarrer ligger hårda, smutsiga och ekande trummor. Någonstans långt borta hörs The Weeknds ihållande jämranden i falsett och distade genomträngande beklagan över rädslan för kärleken, begär och svek.

Skivans produktioner och Abel Tesfays tilltal attraherar hiphopskallen, r’n’b-tjejen och indieörat. Kanye West sneglar, Tyler The Creator undrar om Weeknd kan gästa hans platta, medan Frank Ocean känner konkurrensen.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 september 2011)

Comments are closed.




december 1, 2011

Cash Money/Universal, Betyg 2 av 5
——————————————
Relaxar för mycket nu

Det är illa när man hör att en mc tror att han inte har något att bevisa. Detta blir påtagligt när gästartister som Bun B, Tech N9ne eller Busta Rhymes gör entré. Alla överglänser Lil Wayne, är sporrade och lägger förstklassiga rader trots de tråkiga beatsen, medan Lil Wayne relaxar och litar på att han är en stjärna. Han har glömt att han är en rappare och har aldrig haft mindre pondus.

(Publicerad i Metro 2011-08-30)

Comments are closed.




december 1, 2011

EMI, Betyg 2 av 5
——————–
Följer konsumtionssamhällets modell

Det här är ljudet av 2000-talets mainstream-r’n’b  blandat med 90-talets ostiga eurodisko serverad med Crazy Frog-tilltugg till Black Eyed Peas som gillar det.

Houseproducenten och DJ:en David Guetta är numera inte intresserad av konstnärlig integritet eller innovation. Det är ekonomisk avkastning som är av intresse. Den respekt han har vunnit inom housearenan är baserad på att han tjänar stora pengar, vilket har skett genom att tilltala massan med snabbkonsumerade ljud.

Guettas musik följer således konsumtionssamhällets modell, produkten är okonstlad och trivial för att inte utmana, och ständigt närvarande med ofta efterkommande releaser. Och det här albumet kommer nå konsumtionsmålet. Det här är ”keeping it right”, inte ”keeping it real”.

(Publicerad i Metro 2011-08-30)

Comments are closed.




december 1, 2011

Border/EOne Music | Betyg: 2 av 6

—————————————

En andefattig upplevelse.

Det här är ett sidoprojekt, ett streetalbum, i väntan på uppföljaren till 8 Diagramssom släpptes 2007. På Legendary Weapons har det Brooklynbaserade soulbandet The Reveleations fått i uppdrag att skapa klassiska Wu-beats under övervakning av RZA som inte själv producerat något spår. Här hörs också många gästspel, däribland M.O.P, Termanology och Sean Price.

Resultatet kunde ha inneburit en levande och organisk Wu Tang-upplevelse, men det hela blir bara andefattigt. The Revelations har uppenbarligen haft fokus på att det ska låta tidig Wu Tang och velat återge ljudet av billigt skapade samplingar, billiga blåsljud och sämre teknik och verktyg att bygga produktioner med. Men där de kunde ha åstadkommit smutsiga trummor och skarpa slingor som i sin enkelhet lämnar avtryck och griper tag i hiphophjärtan får vi istället produktioner som är i total avsaknad av karisma. Det känns som att The Revelations lider av försiktighet, eller saknar entusiasm.

Raekwon, Method Man, U-God, Ghostface Killah, RZA och Inspectah Deck låter dock både vitala och kraftfulla, men levererar tyvärr ovanligt få rader som väcker beundran. Med andra ord når ingen medverkande på Legendary Weapons sin fulla potential.

(publicerad i Gaffa måndag 29 augusti 2011)

Comments are closed.




augusti 22, 2011

Ett irrelevant mellanspel.

Efter stort hemlighetsmakeri släpps giganterna Jay-Z och Kanye Wests samarbetsalbum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest relevanta hiphopartister går samman är förväntningarna skyhöga. Båda är goda lyriker kända för sina punchlines, temalåtar, säkra rapstil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de självklara höga förväntningarna som gör att plattan faller platt när den till slut blivit realitet. Kanye West har på senare tid mer och mer profilerat sig som innovativ medan Jay-Z bibehållit sin mer traditionella hiphoplutning och albumet känns som en kompromiss dem emellan, något även Beyonces medverkan pekar på. Båda kommer bara halvvägs i sin fulla förmodade potential.

Kanye West vill hävda sin estetiska profil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z verkar aldrig riktigt tända till i sammanhanget. Ingen av de två giganterna känns närvarande till fullo och resultatet är att verket Watch the Throne bara blir ljummet och ett mer eller mindre irrelevant släpp i bådas bibliotek. Produktionerna lämnar också en del att önska. De har ingen tydlig riktning och är i det stora hela ouppfyllda önskemål på det de skulle kunna vara.

Albumets starkaste ljuspunkt är Frank Ocean som bidrar med en dos välbehövlig autenticitet och deltagande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.




Sida 5 av 9« Första...34567...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter