december 19, 2011

Young Money/Universal Republic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balanserar på gränsen till självömkan.

Albumet markerar emons definitiva ankomst till hiphopen och inrättar verktyget självrannsakan i en genre som historiskt oftare jobbat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilarten till en ny nivå och kan ha rekord i melankoli och dåligt samvete per rim. Han balanserar på gränsen till självömkan och installerar med det en ny rappande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjunker djupt ner i blödsinne och uttrycker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utlämnandet på långsamma markerade trummor är effektfullt, skapar omedelbart känslor och får en att dimma lamporna hemma.

Det genomgående mörkret kan nog emellertid skapa viss klaustrofobi om du inte har ett sug efter tungsinthet och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Publicerad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.




december 19, 2011

Universal Music – Betyg 2 av 5
————————————-
Bäst på klubben.

Duon klär ner produktionerna i en genre som annars kännetecknas av bombasm. De har inga ambitioner att imponera på andra skapare av elektronisk dans-golvsmusik och satsar på enkelhet.

Anspråkslösheten gör att spåren behöver omges av nattklubbs-atmosfär med blinkande lampor och rökmaskiner för större effekt. Här hyllas tonåren, olycklig kärlek ältas och frigörelse som självändamål hedras.

Bästa spår: ”Bullets”.

(Publicerad i Metro 2011-11-16)

Comments are closed.




december 18, 2011


Playground Music, Betyg 4 av 5
————————————
Intelligent med bred soundmässig referensram

Han kan ha modernt rekord i snabb karriär som grundades i max utnyttjande av sociala medier för direktkontakt med fans. Akademikersonen Mac Millers svängiga hiphop är intelligent med bred soundmässig referensram som för tankarna till såväl Beastie Boys som Big L. Texterna är reflekterande kaxiga och det hela utstrålar ungdomens frihetslust och får en att vilja hänga i parken hela dagarna.

Bästa spår: Loitering

(Publicerad i Metro 2011-11-08)

0 | Kommentera! | , , , , ,


december 18, 2011

Soblue Music/Universal Music | Betyg 3 av 6
——————————————-
En manifestation av den svenska rappens olika stilar och utveckling.

Stress är en producent som under tidigt 2000-tal hade ett litet ögonblick i rampljuset med ett fåtal produktioner utan att ha skapat någon större hajp kring sitt namn. Nu när han åter kliver fram gör han det med ett producent-samlingsalbum i sann hiphopanda.

Playlist samlar ett 30-tal gamla och mindre etablerade svenska rappare på 21 spår. Med undantag från något enstaka spår uppehåller sig skivan soundmässigt generellt kvar i året 2006 a la Lil Waynes A Milli. Stress ambition är att skapa minimalistiskt effektfullhet i elektroniska beats. Resultatet är såklart verkningsfullt eftersom det alltså bygger på tidigare beprövade komponenter, men det är rapparna som står för den största andelen stimulerande inslag.

Playlist blir främst en manifestation av den svenska rappens olika stilar och utveckling, och här ger svenska mc:s dig en av sina bästa föreställningar någonsin.

(Publicerad i Gaffa fredag 4 november 2011)

Comments are closed.




december 17, 2011

Random Bastards, Betyg 3 av 5
————————————
Andas oberoende

Cleo är en av få kvinnliga hiphopartister i landet och rätt ensam med att ha ett eget liveband med blås­sektion. I botten av spåren finns jazz och 90-talssoulen som toppas med hennes mörka skruvade röstproduktion, intensiva uttryck och berättelser om en kvinna som hävdar sin makt. Cleo andas oberoende och befinner sig i skärningspunkten mellan det klassiska och det alternativa.

Bästa spår: Cats Got Style feat. Syster Sol & Dj Chefen

(Publicerad i Metro 2011-11-01)

Comments are closed.




december 16, 2011

Universal Music, Betyg 3 av 5
———————————-
En ledtråd på var han kan vara på väg

Detta är en mix av den tidigare Lazee du känner igen, och en ledtråd på var han kan vara på väg. Lazee brukade sticka ut med en markerad mix av rap på pop- och rockinfluerade beats.

Nu lutar han delvis försiktigt mot rnb och sparsamt mot klassiska hiphopinslag i botten av produktionerna, men behåller delvis sitt sound av vit pop med grandiosa melankoliska sångrefränger.

(Publicerad i Metro 2011-10-11)

Comments are closed.




december 16, 2011

Border Music | Betyg 1 av 6
——————————————-
En hiphopversion av gubbrocken.

Ugly Duckling består av Long beach-sönerna Andy Cooper, Dizzy Dustin och Young Einstein. De har sedan 1993 haft samma agenda, häckla hiphopens kärlek till bling och sex och leverera vardagsrealism.

Tyvärr tyder deras vardagsrealism på att ingenting händer under en vardag. De verkar ha fastnat i en collegekid-mentalitet och levererar den i gubbform 2011. Det här är killarna som aldrig växte upp. Killar som är i övre 30-årsåldern men fortfarande går hem till mamma med smutstvätten. De har fastnat i tonårsrebellandet och hänger alltjämt på stranden hela dagarna, drar ut på roadtrips och tycker allt utom brudar och polarna är skit.

Soundmässigt har de också fastnat. De levererar fortfarande den glada jazzhiphopen som refererar till 90-talet. Den som aldrig slog rot bland svenskar och är helt ointressant idag. Ugly Duckling är en massa menlöshet, en hiphopversion av gubbrocken. Det är träigt, andefattigt och bara fadd.

(Publicerad i Gaffa måndag 10 oktober 2011)

Comments are closed.




december 14, 2011


Betyg 4 av 6
——————————————
Fantasikittlande och progressivt.

Det här må vara ett debutalbum men producenten Dj Mat och rapparen Polki är inga nybörjare utan har varit aktiva musikmakare i mer än ett decennium. Polki singeldebuterade som soloartist redan 1996 och de båda gav ut en första demokassett tillsammans året därpå. Polki är inom Stockholms hiphoparena något av en bemärkt person efter att han i början av 2000-talet var initiativtagare till det återkommande hiphopjam-eventet Public Poetry, ett event som fostrade många av den kommande generationens hiphopartister som här tränade upp sina färdigheter.

Att duon har en mogen relation till musikskapandet märks på deras tillåtande och progressiva anslutning till hiphopens uttryck. Spåren består av elektroniska hybridbeats och samplade loopar i en psykedelisk blandning av boombap och cumbia-influenser med många cuts. Invävt i detta hittar du en humoristisk och lika framåtsträvande lyricism av Polki som underhåller med fria associationsbanor i kompakta rim. Sammantaget är albumet fantasikittlande, men kan upplevas som svårtuggat för den inte lika frisinnade hiphoplyssnaren.

(Publicerat i Gaffa torsdag 13 oktober 2011)

Comments are closed.




december 13, 2011

Cosmos Records | Betyg 3 av 6
——————————————

Oldschoolrappare i indie-format.

Detta är ett kärt återseende av Still Pee & Ru, alltså Pee Wee och Thomas Rusiak som räknas till den tidiga 90-talsvågen av svenska hiphopaktörer. De har med sin tidigare konstellation Sherlock något av en kultstatus inom genren men hann dock endast ge ut ett fåtal projekt ihop innan samarbetet lades på is i mer än ett decennium. Men vänskapen dem emellan har stått intakt och det är den och kärleken till hiphopen de manifesterar med den här skivan. Nu möts vi av två lite mognare Pee Wee och Rusiak som låter melankolin ta utrymme från ungdomens stridslystnad.

Stilistiskt har de behållit sin kännetecknande goda engelska rap på ett hiphoprotnära sound. Spåren innehåller många tydliga anspelningar till duons ursprung i den mer klassiska hiphopen. Här hittar du dialograppen där de talar med varandra, snabba versbyten där kortare verser flätas ihop, och något av ett rekord i cuts per minut levererad av Dj Vietnaam som skapar hooks och refränger med sin scratch. Rusiaks betydande användning av jazz och rock i mixen skapar emellertid en alternativ hiphop. Det här är oldschoolrappare i indie-format.

(Publicerad i Gaffa måndag 17 oktober 2011)

Comments are closed.




december 12, 2011


Stones Throw Records | Betyg 2 av 6
—————————————————
En tråkig lyriker och rimmakare.

M.E.D, eller Medaphoar som han tidigare kallats, är mest känd som en gästinhoppande rappare med ett utomordentligt kontaktnät inom hiphoparenan. Tidigare har han medverkat på bland annat Madvillains debutalbum Madvillainy, Madlibs remixalbum Shades of Blue, J Dillas sista soloalbum The Shining, och Lootpacks album Soundpieces.

Hans första soloskiva Push Comes to Shove är också hans senaste och släpptes så sent som 2005. M.E.Ds andra album innehåller fina inhopp av bland andra Aloe Blacc, Talib Kweli, Hodgy Beats från OFWGKTA, Lootpack-frontmannen Wildchild och beats av producenter som The Alchemist och Madlib som producerat hela tio av de totalt 14 spåren.

På rätt stiliga och klassiska hiphop-produktioner blir det tydlig varför M.E.D mest är känd som en gästinhoppsartist trots att han släppt soloprojekt tidigare. Knappast någon av hans ordlekar berör, skapar mentala bilder eller underhåller. Han är en hyfsad rappare, har en bra röst och god smak i val av beats men är helt enkelt en tråkig lyriker och rimmakare.

(Publicerat i Gaffa söndag 16 oktober 2011)

Comments are closed.




Sida 4 av 9« Första...23456...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter