Ametist Azordegan

Love Let­ter ger oss pro­duk­tio­ner som är mer mått­fulla och släta än vad R Kelly bru­kar leve­rera, vil­ket gör att man bit­vis kan sakna över­rask­nings­mo­men­ten som bru­kar ingå i hans repertoar.

Det övriga kän­ner man emel­ler­tid igen. R Kelly behål­ler sin fokus på kvin­nan och kär­le­ken, leker som bruk­ligt maske­rad på det sätt han ohäm­mat lever sig in i artis­tiska rol­ler och lever ut sina musi­ka­liska fantasier.

Den här gången hand­lar det om en heders­be­vis­ning till R Kel­lys bort­gångne vän och arbets­kam­rat Michael Jack­son, och 50– och 60-tals RnB– och Motown-soulen, det först­nämna mer när­va­rande än det senare. På majo­ri­te­ten av låtarna är sång­tek­ni­ken, sång­sti­len och sång­ens sär­drag såsom and­ningar och hals­ljud oblyga efter­härm­ningar av Michael Jack­son. Vissa spår är går ännu längre och är tyd­liga blåko­pior av Michael Jackson-låtar, tillex­em­pel låten ”Taxi Cab” som oge­ne­rat vill påminna om ”Dirty Diana”.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa, decem­ber 2010)

R Kel­lys djärv­het och gräns­lös­het är fasci­ne­rande. För R Kelly exi­ste­rar inga reg­ler, om han vill göra det, är det är tillåtet.