maj 20, 2012

Det kräv­des pengar, list och kon­tak­ter för att flytta från Iran 1986 när regi­men inte släppte ut sina med­bor­gare utan­för lan­dets grän­ser. Jag och mina för­äld­rar gav oss av utan bagage och läm­nade kvar ett fullt möble­rat hus, foto­al­bum och våra födel­se­at­tes­ter. Det var vik­tigt att vara iden­ti­tets­lösa ifall vi blev omhän­der­tagna på väg ut ur lan­det. Båda mina för­äld­rar ingick näm­li­gen i en risk­grupp, de räk­na­des till intel­lek­tu­ella, konst­nä­rer och för­fat­tare och blev av med sina jobb, fick sina till­gångar frysta och ris­ke­rade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tid­punk­ten hade den nya regi­men just fått ordent­ligt fot­fäste efter revo­lu­tio­nen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skydds­rum undan bom­ber som föll omkring oss. För­tryck var en del av var­da­gen då regi­men utö­vade noll­to­le­ran­sens våld mot fol­ket för att tvinga oss följa de lagar som deras fun­da­men­ta­lis­tiska teo­krati angav.
Musik var, och är fort­fa­rande, strikt för­bju­den. Pop­mu­sik ansågs bidra till för­lus­telse och kunna sprida regim­kri­tiska och revo­lu­tio­nära bud­skap.
Min mamma tog min hand och läm­nade det liv hon dit­tills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favo­rit­lå­ten ur kas­sett­ban­det och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han ald­rig hade låtit henne ris­kera våran säker­het för – musik.

Låten hon smugg­lade ut var en högtempo-dansinstrumental med per­siska instru­ment och hand­trum­mor. En låt som hon och hen­nes vän­ner bru­kade dansa till när de var bekym­mers­lösa och hade hem­ma­fes­ter. När vi läm­nade Iran var det län­ge­se­dan det hade skett men hon hade för­hopp­ningar om att återi­gen vara sorg­fri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slut­li­gen fram till Sve­rige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugg­lat ut.

Min mor glömde bort låten under det hek­tiska året därpå, då vi flyt­tade runt till olika flyk­ting­för­lägg­ningar, men när vi till slut fick per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd och fast bostad så hände det. Hon ploc­kade fram band­bi­ten och fick hjälp av andra iranska flyk­tingar med att tejpa in den i ett annat kas­sett­band. Det fun­kade, låten gick att spela. Jag minns att kväl­len för­vand­la­des till en hög­ljudd hem­ma­fest. Fler ira­nier anlände till vår lägen­het och det dan­sa­des. Det dan­sa­des av kär­lek till det land vi läm­nat, till minne av det hem vi sak­nade, och med för­hopp­ningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 14 april 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


maj 20, 2012

Som­ma­ren står vid trös­keln och med den en hel del musik­fes­ti­va­ler run­tom i lan­det. Men fes­ti­val­be­sö­ket kanske inte blir som jag tänkt mig, mär­ker jag nu. Soci­al­sty­rel­sen över­vä­ger näm­li­gen att sänka voly­men på musi­ken jag vill lyssna på. Socialstyrelsen grun­dar sitt över­vä­gande på ett utta­lande av pro­fes­sor Stig Arlinger. Stig fick i upp­drag att granska ris­kerna med höga ljud­ni­våer och menar att ljud­ni­vån på bland annat kon­ser­ter, bio­gra­fer och klub­bar bör sän­kas med hela tre deci­bel till 97 för vuxna vil­ket på en loga­rit­misk skala (som deci­bel är) inne­bär en väl­digt märk­bar nivå­sänk­ning. Han har gått ige­nom forsk­ning på områ­det och hit­tat ”några skräm­mande djur­för­sök där man expo­ne­rat för­söks­djur för ljud­ni­våer som är unge­fär jäm­för­bara med vad som upp­står på en typisk pop­kon­sert” (Ekot 24/4). Djurförsöken har visat att trots att hör­seltrösk­larna för­bli­vit nor­mala efter lju­d­ex­po­ne­ringen, har en viss för­änd­ring i snäc­kan kvarstått. Socialstyrelsen med­ger att arrange­mang i Sve­rige är bra på att hålla sig inom nuva­rande deci­bel­grän­ser men Stig Arlinger påpe­kar ändå att det finns en risk för att folk ska­dar sin hör­sel även om dagens krav på ljud­ni­vån (100 deci­bel för vuxna) fort­sätt­nings­vis följs.

Innan soci­al­sty­rel­sen sän­ker voly­men ska det dock göras en kon­se­kven­sa­na­lys för att se om beslu­tet är rim­ligt med hän­syn till even­tu­ella eko­no­miska effek­ter på musikarrangemangs-branschen. Bra idé, kan man ju tycka. Per­son­li­gen har jag någon gång läm­nat kon­ser­ter för att volym­ni­vån varit för låg och många gånger stått i publik­ha­vet och kla­gat på att voly­men inte är till­räck­ligt hög. Jag vill känna basen dunka mig i bröst­kor­gen. Jag före­drar att använda öron­prop­par hellre än att voly­men sänks för jag vill befinna mig bland fysiskt känn­bara ljud­vå­gor, då kän­ner jag att jag fått valuta för biljettutgiften. Hela situ­a­tio­nen påmin­ner mig om när jag var ton­å­ring och mina för­äld­rarna plöts­ligt kom in i flick­rum­met och sänkte musi­ken, det är exakt samma irri­ta­tions­käns­lor som när en makt­ha­vande instans hind­rar min njutning. Jag vär­de­sät­ter min njut­ning högt. Musik fun­ge­rar som en känslo­mäs­sig urladd­ning, och pre­cis som fysisk trä­ning är det inte för­rän du utma­nat max­po­ten­ti­a­len som det kan ske.

Vad sägs i stäl­let om att lagstadga om till­gäng­liga öron­prop­par på eve­ne­mang där höga ljud­ni­våer före­kom­mer? Och om deci­bel­sänk­ningen blir verk­lig­het und­rar jag vad Soci­al­sty­rel­sen har tänkt göra med nyårsaf­ton, ska vi ha ljud­däm­pare på rake­ter och smällare? Och har Stig Arlinger befun­nit sig i en fot­bollsklack när de är i gasen? Hur tän­ker Stig att Soci­al­sty­rel­sen ska sänka deras volym?

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 13 maj 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , , ,


april 1, 2012

I slu­tet av mars skulle den jamai­canska reg­gae­ar­tis­ten Sizzla ha genom­fört en kon­sert på klub­ben Strand i Stock­holm som en del i hans Euro­pa­turné som består av totalt 18 spel­ningar. Men efter pro­tes­ter från hbt-rörelser i Sve­rige stop­pa­des kon­ser­ten av arran­gö­rerna KB East.

Under förra året har Sizzla näm­li­gen fram­fört låtar som upp­ma­nat till hat mot homo­sex­u­ella trots att han skri­vit på kon­trak­tet ”The Reg­gae Com­pas­sio­nate Act” – ett infor­mellt kon­trakt där artis­ter lovar att inte fram­föra hbt-fientligt mate­rial live. Sizzla har spe­lat i Sve­rige tidi­gare, på såväl Upp­sala Reg­gae­fes­ti­val som i Göte­borg och på Babel i Malmö. Spel­ningen i Malmö utsat­tes även den för pro­tes­ter men genom­för­des ändå eftersom arran­gö­rerna genom­gå­ende hän­vi­sade till att Sizzla, till­sam­mans med kol­le­gorna Bee­nie Man och Caple­ton, har skri­vit under avtalet.

Hbt-rörelsen hän­vi­sade dock denna gång till att han i färska inter­vjuer uttryckt att han ångrar sin under­skrift, samt att han nyli­gen ska ha uttryckt homo­hat på live­s­pel­ningar. Det är posi­tivt för musi­ken när det fak­tiskt lyss­nas på vad som sägs i låttex­ter. Det upp­gra­de­rar musi­kens och låttex­ter­nas värde och sta­tus. Sam­ti­digt und­vi­ker man att klappa musik­gen­rer på huvu­det och ta för givet att en viss musik­genre auto­ma­tiskt inne­hål­ler vissa med­de­lan­den och uttryck, vil­ket är att för­ringa en gen­res intel­li­gens.
Det är också bra att med­bor­gare tar ett sam­häl­le­ligt ansvar och säger ifrån när de kän­ner sig hotade av inne­håll i musik, samt att hbt-organisationer i väst visar soli­da­ri­tet med homo­per­so­ner i Jamaica, som de ofta kal­lar för ”värl­dens mest homo­foba plats”.

Jag sak­nar dock en aspekt i akti­vis­ter­nas fokus. Homo­ha­tet som de direkt kopp­lar till reg­gae– och dan­ce­hall­mu­sik är fak­tiskt inte ett resul­tat av musik­gen­re­nas kul­tur. Homo­hat i den musi­ken är främst ett barn av kris­ten fun­da­men­ta­lism. Jamaica är ett av värl­dens mest kyrk­tä­taste län­der, av lan­dets cirka 2,7 mil­jo­ner invå­nare är mer än 60 pro­cent med­lem­mar i pro­te­stan­tiska kyr­kor, där­ef­ter föl­jer i stor­leks­ord­ning Church of god med 24 pro­cent, följd av Advents­kyr­kan och Bap­tis­ter. (Natio­na­len­cyk­lo­pe­din 2011).

Det vore nog bra att i köl­vatt­net av aktio­nen mot reggae/dancehall-kulturen höja rös­terna mot den kristna fun­da­men­ta­lis­mens före­ställ­ningar. Dessa är ändå före­ställ­ningar som vi har en hel del av här hemma i homo­vän­liga Sverige. Att sätta Sizzlas homo­hat i detta större sam­man­hang skulle också mot­verka onö­diga större splitt­ringar mel­lan hbt-rörelsen och reg­gae­com­mu­ni­tyn i Sverige.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 30 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


april 1, 2012

Var är den svenska under­klas­sens röst i popu­lär­mu­si­ken där histo­ri­erna inte berät­tas uti­från etni­ci­tet eller ur ett invandrarperspektiv?

Jag sak­nar den rik­tiga kne­gar­histo­rian i den moderna popu­lär­mu­si­ken. Och vi sak­nar musik med var­dags­skild­ringar och livs­hi­sto­rier som berät­tas ur den svenska soci­al­bi­drags­ta­ga­rens och icke-röstarens mun. Vi har, inte minst inom svensk hip­hop, rätt gott om var­dags­re­a­lism som berät­tas med avstamp ur etni­ci­tet vil­ket alltså inne­bär att en del av den svenska under­klas­sen repre­sen­te­ras i popu­lär­mu­si­ken. Men just den här grup­pen är ju endast en mindre del av den större underklassen.

Den moderna popu­lär­mu­si­ken har nuför­ti­den få eller inga bidrag som målar bil­der av den här sam­hälls­grup­pens liv. Jag syf­tar på en sam­hälls­grupp som i övrigt inte hel­ler del­tar i sam­hälls­de­bat­ter och som har få före­språ­kare inom popu­lär­kul­tu­ren i stort, spe­ci­ellt sedan Thå­ström bli­vit äldre. Journalister och musik­re­dak­tö­rer kan man skylla en del av denna sned­för­del­ning på. Kopp­lingen mel­lan etni­ci­tet och utan­för­skap fal­ler tro­ligt­vis lät­tare in i gemene jour­na­lists före­ställ­ningar om ord­ningen. Det pas­sar lik­som ramen att berät­tel­ser om under­klas­sen för­täljs ur ett invand­rar­per­spek­tiv, medan berät­tel­ser som sak­nar det per­spek­ti­vet tas för givna och rela­te­ras till som något av ett folkhemsarv.

Svensk hip­hop inne­hål­ler som sagt under­klas­sens ord om sitt liv. Det går såklart inte att dra en skarp gräns mel­lan uttryck och ursprung, men det finns ändå olika nyan­ser i berät­tar­for­merna kopp­lade till vad de tar avstamp i. När livet och var­da­gen berät­tas ur ett invand­rar­per­spek­tiv präglas atti­ty­den oftare av en fram­åt­lut­ning. Det finns här ett fli­ti­gare ifrå­ga­sät­tande av livs­si­tu­a­tio­nen eller till och med rentav ett ställ­nings­ta­gande, det skuld­be­läggs lite oftare och det hän­vi­sas till att någon bär skul­den för rådande ordning.

Men när den svenska under­klas­sens var­dag inte skild­ras ur ett invand­rar­per­spek­tiv ten­de­rar atti­ty­den att vara mer till­ba­ka­lu­tad. Humor används oftare, och var­da­gen och livet beskrivs men läm­nas sedan där­hän. Till­ba­ka­lut­ningen är gäst­vän­lig och fun­ge­rar inbju­dande, men i rela­tion till sam­hälls­grup­pens stor­lek har vi föga till­gång till var­da­gen för sönerna till alko­ho­li­se­rade pap­por och dött­rarna till mam­mor som ald­rig haft råd med tandvård.

Vi skulle kunna men kom­mer inte in i var­dags­rum­men hos dem som inte tit­tar på Melo­di­festi­va­len och de som säl­lan får sitta med i debatt­pa­ne­ler i radio och teve. Popu­lär­mu­si­ken mis­sar bil­den av Sve­rige, och bil­den av Sve­rige mis­sar oss.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 2 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist, författare, krönikör och programledare.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist

Läs mer om mig här.

Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop


Senaste inläggen


Senaste kommentarer


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Kategorier


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter


Arkiv