maj 20, 2012

Det krävdes pengar, list och kontakter för att flytta från Iran 1986 när regimen inte släppte ut sina medborgare utanför landets gränser. Jag och mina föräldrar gav oss av utan bagage och lämnade kvar ett fullt möblerat hus, fotoalbum och våra födelseattester. Det var viktigt att vara identitetslösa ifall vi blev omhändertagna på väg ut ur landet. Båda mina föräldrar ingick nämligen i en riskgrupp, de räknades till intellektuella, konstnärer och författare och blev av med sina jobb, fick sina tillgångar frysta och riskerade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tidpunkten hade den nya regimen just fått ordentligt fotfäste efter revolutionen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skyddsrum undan bomber som föll omkring oss. Förtryck var en del av vardagen då regimen utövade nolltoleransens våld mot folket för att tvinga oss följa de lagar som deras fundamentalistiska teokrati angav.
Musik var, och är fortfarande, strikt förbjuden. Popmusik ansågs bidra till förlustelse och kunna sprida regimkritiska och revolutionära budskap.
Min mamma tog min hand och lämnade det liv hon dittills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favoritlåten ur kassettbandet och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han aldrig hade låtit henne riskera våran säkerhet för – musik.

Låten hon smugglade ut var en högtempo-dansinstrumental med persiska instrument och handtrummor. En låt som hon och hennes vänner brukade dansa till när de var bekymmerslösa och hade hemmafester. När vi lämnade Iran var det längesedan det hade skett men hon hade förhoppningar om att återigen vara sorgfri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slutligen fram till Sverige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugglat ut.

Min mor glömde bort låten under det hektiska året därpå, då vi flyttade runt till olika flyktingförläggningar, men när vi till slut fick permanent uppehållstillstånd och fast bostad så hände det. Hon plockade fram bandbiten och fick hjälp av andra iranska flyktingar med att tejpa in den i ett annat kassettband. Det funkade, låten gick att spela. Jag minns att kvällen förvandlades till en högljudd hemmafest. Fler iranier anlände till vår lägenhet och det dansades. Det dansades av kärlek till det land vi lämnat, till minne av det hem vi saknade, och med förhoppningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Publicerad i Göteborgs Posten 14 april 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


maj 20, 2012

Sommaren står vid tröskeln och med den en hel del musikfestivaler runtom i landet. Men festivalbesöket kanske inte blir som jag tänkt mig, märker jag nu. Socialstyrelsen överväger nämligen att sänka volymen på musiken jag vill lyssna på. Socialstyrelsen grundar sitt övervägande på ett uttalande av professor Stig Arlinger. Stig fick i uppdrag att granska riskerna med höga ljudnivåer och menar att ljudnivån på bland annat konserter, biografer och klubbar bör sänkas med hela tre decibel till 97 för vuxna vilket på en logaritmisk skala (som decibel är) innebär en väldigt märkbar nivåsänkning. Han har gått igenom forskning på området och hittat ”några skrämmande djurförsök där man exponerat försöksdjur för ljudnivåer som är ungefär jämförbara med vad som uppstår på en typisk popkonsert” (Ekot 24/4). Djurförsöken har visat att trots att hörseltrösklarna förblivit normala efter ljudexponeringen, har en viss förändring i snäckan kvarstått. Socialstyrelsen medger att arrangemang i Sverige är bra på att hålla sig inom nuvarande decibelgränser men Stig Arlinger påpekar ändå att det finns en risk för att folk skadar sin hörsel även om dagens krav på ljudnivån (100 decibel för vuxna) fortsättningsvis följs.

Innan socialstyrelsen sänker volymen ska det dock göras en konsekvensanalys för att se om beslutet är rimligt med hänsyn till eventuella ekonomiska effekter på musikarrangemangs-branschen. Bra idé, kan man ju tycka. Personligen har jag någon gång lämnat konserter för att volymnivån varit för låg och många gånger stått i publikhavet och klagat på att volymen inte är tillräckligt hög. Jag vill känna basen dunka mig i bröstkorgen. Jag föredrar att använda öronproppar hellre än att volymen sänks för jag vill befinna mig bland fysiskt kännbara ljudvågor, då känner jag att jag fått valuta för biljettutgiften. Hela situationen påminner mig om när jag var tonåring och mina föräldrarna plötsligt kom in i flickrummet och sänkte musiken, det är exakt samma irritationskänslor som när en makthavande instans hindrar min njutning. Jag värdesätter min njutning högt. Musik fungerar som en känslomässig urladdning, och precis som fysisk träning är det inte förrän du utmanat maxpotentialen som det kan ske.

Vad sägs i stället om att lagstadga om tillgängliga öronproppar på evenemang där höga ljudnivåer förekommer? Och om decibelsänkningen blir verklighet undrar jag vad Socialstyrelsen har tänkt göra med nyårsafton, ska vi ha ljuddämpare på raketer och smällare? Och har Stig Arlinger befunnit sig i en fotbollsklack när de är i gasen? Hur tänker Stig att Socialstyrelsen ska sänka deras volym?

(Publicerad i Göteborgs Posten 13 maj 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , , ,


april 1, 2012

I slutet av mars skulle den jamaicanska reggaeartisten Sizzla ha genomfört en konsert på klubben Strand i Stockholm som en del i hans Europaturné som består av totalt 18 spelningar. Men efter protester från hbt-rörelser i Sverige stoppades konserten av arrangörerna KB East.

Under förra året har Sizzla nämligen framfört låtar som uppmanat till hat mot homosexuella trots att han skrivit på kontraktet ”The Reggae Compassionate Act” – ett informellt kontrakt där artister lovar att inte framföra hbt-fientligt material live. Sizzla har spelat i Sverige tidigare, på såväl Uppsala Reggaefestival som i Göteborg och på Babel i Malmö. Spelningen i Malmö utsattes även den för protester men genomfördes ändå eftersom arrangörerna genomgående hänvisade till att Sizzla, tillsammans med kollegorna Beenie Man och Capleton, har skrivit under avtalet.

Hbt-rörelsen hänvisade dock denna gång till att han i färska intervjuer uttryckt att han ångrar sin underskrift, samt att han nyligen ska ha uttryckt homohat på livespelningar. Det är positivt för musiken när det faktiskt lyssnas på vad som sägs i låttexter. Det uppgraderar musikens och låttexternas värde och status. Samtidigt undviker man att klappa musikgenrer på huvudet och ta för givet att en viss musikgenre automatiskt innehåller vissa meddelanden och uttryck, vilket är att förringa en genres intelligens.
Det är också bra att medborgare tar ett samhälleligt ansvar och säger ifrån när de känner sig hotade av innehåll i musik, samt att hbt-organisationer i väst visar solidaritet med homopersoner i Jamaica, som de ofta kallar för ”världens mest homofoba plats”.

Jag saknar dock en aspekt i aktivisternas fokus. Homohatet som de direkt kopplar till reggae- och dancehallmusik är faktiskt inte ett resultat av musikgenrenas kultur. Homohat i den musiken är främst ett barn av kristen fundamentalism. Jamaica är ett av världens mest kyrktätaste länder, av landets cirka 2,7 miljoner invånare är mer än 60 procent medlemmar i protestantiska kyrkor, därefter följer i storleksordning Church of god med 24 procent, följd av Adventskyrkan och Baptister. (Nationalencyklopedin 2011).

Det vore nog bra att i kölvattnet av aktionen mot reggae/dancehall-kulturen höja rösterna mot den kristna fundamentalismens föreställningar. Dessa är ändå föreställningar som vi har en hel del av här hemma i homovänliga Sverige. Att sätta Sizzlas homohat i detta större sammanhang skulle också motverka onödiga större splittringar mellan hbt-rörelsen och reggaecommunityn i Sverige.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


april 1, 2012

Var är den svenska underklassens röst i populärmusiken där historierna inte berättas utifrån etnicitet eller ur ett invandrarperspektiv?

Jag saknar den riktiga knegarhistorian i den moderna populärmusiken. Och vi saknar musik med vardagsskildringar och livshistorier som berättas ur den svenska socialbidragstagarens och icke-röstarens mun. Vi har, inte minst inom svensk hiphop, rätt gott om vardagsrealism som berättas med avstamp ur etnicitet vilket alltså innebär att en del av den svenska underklassen representeras i populärmusiken. Men just den här gruppen är ju endast en mindre del av den större underklassen.

Den moderna populärmusiken har nuförtiden få eller inga bidrag som målar bilder av den här samhällsgruppens liv. Jag syftar på en samhällsgrupp som i övrigt inte heller deltar i samhällsdebatter och som har få förespråkare inom populärkulturen i stort, speciellt sedan Thåström blivit äldre. Journalister och musikredaktörer kan man skylla en del av denna snedfördelning på. Kopplingen mellan etnicitet och utanförskap faller troligtvis lättare in i gemene journalists föreställningar om ordningen. Det passar liksom ramen att berättelser om underklassen förtäljs ur ett invandrarperspektiv, medan berättelser som saknar det perspektivet tas för givna och relateras till som något av ett folkhemsarv.

Svensk hiphop innehåller som sagt underklassens ord om sitt liv. Det går såklart inte att dra en skarp gräns mellan uttryck och ursprung, men det finns ändå olika nyanser i berättarformerna kopplade till vad de tar avstamp i. När livet och vardagen berättas ur ett invandrarperspektiv präglas attityden oftare av en framåtlutning. Det finns här ett flitigare ifrågasättande av livssituationen eller till och med rentav ett ställningstagande, det skuldbeläggs lite oftare och det hänvisas till att någon bär skulden för rådande ordning.

Men när den svenska underklassens vardag inte skildras ur ett invandrarperspektiv tenderar attityden att vara mer tillbakalutad. Humor används oftare, och vardagen och livet beskrivs men lämnas sedan därhän. Tillbakalutningen är gästvänlig och fungerar inbjudande, men i relation till samhällsgruppens storlek har vi föga tillgång till vardagen för sönerna till alkoholiserade pappor och döttrarna till mammor som aldrig haft råd med tandvård.

Vi skulle kunna men kommer inte in i vardagsrummen hos dem som inte tittar på Melodifestivalen och de som sällan får sitta med i debattpaneler i radio och teve. Populärmusiken missar bilden av Sverige, och bilden av Sverige missar oss.

(Publicerad i Göteborgs Posten 2 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter