januari 10, 2013

Året 2012 var året då den svenska populärkulturen ägnade sig åt att definiera Sverige. Det här var året då musiken avslöjade en rådande svensk rotlöshet genom att återkommande illustrera Sverige och genom det försöka formulera en svensk identitet.

Bland de slående många exemplen finns bandet Stiftelsens musikvideo till låten Vart jag än går. Scenariot är en byfest i Finsta där barn och gamla umgås tillsammans, lagar mat, tänder en brasa och det dricks pilsner. Det här året sadlade också rockbandet Mando Diao plötsligt om till det svenska språket och släppte Strövtåg i hembygden med ett tillhörande album som i sin helhet är inspelad i Dalarna. Låtarna är tonsättningar av Gustaf Frödings dikter med fokus på att skildra digniteten i Sveriges landskap och natur. Den svenska hiphopens aktörer, som ofta skildrar sin samtid, beskrev detta år landet Sverige oftare än någonsin tidigare i genrens historia. I sökandet efter Sverige och den egna identiteten, i en alltmer globaliserad tid, har populärkulturens illustrationer oftast återgått till grundläggande identitetselement såsom svensk natur och skog. Att behöva gå så långt kan tolkas som handlingar i ren förtvivlan.

Tendenserna speglar något av en svensk identitetskris, vilket kanske inte alls är så konstigt. De senaste tio åren har extrema högervindar vuxit sig allt starkare runtomkring i Europa. Vindarna nådde slutligen även Sverige och har yrat runt i det svenska folkhemmets vardagsrum tillräckligt länge för att kyla ner den många grader och till slut förändra dess klimat. De kalla politiska vindarna har gjort Sveriges atmosfär bistrare och således även vår uppfattning av Sverige som hem för solidaritet och gemenskap.

Rapparen Petter sa till mig häromveckan i en diskussion om främlingsfientlighet i Sverige att: ”Jag känner mig tom och på många sätt så ledsen. Jag förstår inte hur folk kan känna sådant hat och ilska mot varandra. Hur kan ett land fucka ur så? Har vi inte lärt oss av historien? Vad är folk rädda för? Jag tror på att alla människor egentligen är goda, men hur kan man känna så som människor gör idag?”

Jag hade inget svar, men kände igen tonen av missmod i den musik Sverige producerat under året.

Musiken är den skarpaste spegeln till varje lands själsliv, och vår populärmusiks genomgående uttryck 2012 var rotlöshet. Den politiska klimatomställningen har uppenbarligen skapat en för tillfället obekant och alienerande bild av landet och försatt svenskar i en känsla av jagsvaghet och, i viss mån, sorg.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 december 2012)

Comments are closed.




augusti 12, 2010

Jag i ett par av hans gula tofflor. Petter vid sin dator. Han tog med mig på en resa.

Klicka här för att läsa (bläddra till sidan 24-25).


(Publicerad i Gaffa april 2010)

1 | Kommentera! | , , ,


augusti 12, 2010

Jag i ett par av hans gula tofflor. Petter vid sin dator. Han tog med mig på en resa.

Klicka här för att läsa (bläddra till sidan 24-25).


(Publicerad i Gaffa april 2010)

0 | Kommentera! | , ,


december 13, 2009

Nu har jag sänt sista avsnittet av ”En kärleksattack på svensk hiuphop” för denna säsong, och det är dags för lite julvila. Som musikjournalist är det ju sed på att göra en årsbästalista såhär i slutet av året. Det här året har varit väldigt händelserikt för svensk hiphop så jag tar istället och gör en lista på händelser jag kommer minnas året 2009 med.

Minnesåret 2009:

Ken Ring säger (återigen) att han ska lägga av med musiken efter albumet ”HipHop”. Han flyttar till Kenya med sin familj och startar fotbollslaget K.R.A.C.K United.

AFC gör comeback efter ca 6 års tystnad, men lyckas endast släppa en officiell singel. Arbetet med bloggcommunityn ”Gatuplan” tar för mycket tid i anspråk.

EyeN´I gör debut som radioprogramledare på Sveriges Radio, Metropol.

Promoe lyckas bli rikskändis med folkhemsdissen ”Svennebanan”, trots att han gjort hiphop i mer än ett decennium.

Maskinen avslöjar planer på att marknadsföra  kommande plattan 2010 genom att sväva ovanför Medborgarplatsen i en zeppelinare.

Näääk råkar göra en hiphop-klassiker och boostar sin karriär genom att sitta inne ett tag.

Kartellens spelar för ett knökfullt tält på Hultsfred, men får sina pelningar i Stockholm saboterade av polisen som hotar krögare och klubbarrangörer med razzior och nedstängning.

Organismen gör en 360 graders vändning. Nu vill han heta Johan Hellqvist och rappar om livet, känslor, kärlek och ensamhet på långsamma 72 bpms-beats. I albumet ”Om gud vill och vädret tillåter” är rakbladsvassa MBMA-stilen a la ”hiphophoror” bortblåst. Orsaken är ett längre förhållande som brast.

– DN skriver om mig: ”Ametist är för svensk hiphop det Obama är för USAs politik”.

– Genren Skweee sprider sig i Sverige med namn som Mackan och Kool DJ Dust i täten.

– Natural Bond gör en reunion-spelning på Fasching i stockholm. På scen står Rusiak, Petter, EyeN´I och Pee Wee, sida vid sida igen.

J-Son beskriver sin platta ”Never Half Steppin” som innehållande kommersiella radiolåtar och klubbhits. Ett tecken på att den nya generationens svenska hiphopartister har slängt av sig ”äkthetskomplexen” och placerar sig utan hämningar i det sound som är brett och ”här och nu”.

– Kontroversernas kung Mofo toppar sin årslånga PR-kampanj med att fronta en utlottning av en natt med en tjej på en hiphop-kryssning. Media uppmärksammar och kritiserar, kryssningsbolaget nekar till all inblandning och MOFO går ”under jord”. Senare under året släpper Mofo diskret ”The persian Gold EP”. Nu satsar han på att visa sina rapskills på mer klassiska hiphop-produktioner.

– Den nya generationens svenska hiphopoartister tar ett kliv och gör officiell intåg. Mohammed Ali, Näääk, Lorentz & M.Sakarias, STOR, Pato Pooh, Maskinen och J-Son är nominerade till Grammisar, och P3-Guld.

Har jag glömt någonting?

12 | Kommentera! | , , , , , , , , , , , , , , , ,


november 18, 2009

Det är så härligt att få vara med i den här eran av svensk hiphop.

Jag längtar redan till tredje omgången med svensk hiphop på Mosebacke i samarbete med Yes!. I två omgångar har  vi valt en lineup bestående av de vi tror är en del av svensk hiphops framtid för en konsertkväll. Första omgången november 2008 blev det Pato Pooh, J-Son, Henok Achido, Allyawan, Prop Dylan och STOR. Anda omgången oktober 2009 blev det Mohammed Ali, Labyrint, Näääk & SafehouseStaff och Zacke.

Det är så kul att få uppleva hur snabbt det rör på sig mitt under näsan på en. De flesta av den nya generationens svenska hiphopartister gör sina första radiointervjuer i mitt program och jag har fått chansen att bli den första att recensera och skriva om dom i dagspressen. Flera av dom som Adam Tensta, Pato Pooh och J-Son sitter idag i TV4s morgonsoffa, och signerar tishor i SVTs Lilla Aktuellt.

Det är härligt… vi befinner oss i en mycket speciell tid för genren i Sverige, nu föds nästa decenniums stjärnor som ska figurera i arenan sida vid sida om veteranerna. Arenan var mogen, och det skapades mediekanaler som kunde fånga upp. Kanske är vi lite omedvetna om det som händer nu, men jag är helt tagen. Titta själv… nu sitter de där.

3 | Kommentera! | , , , , , , , , , , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter