maj 20, 2012

Det krävdes pengar, list och kontakter för att flytta från Iran 1986 när regimen inte släppte ut sina medborgare utanför landets gränser. Jag och mina föräldrar gav oss av utan bagage och lämnade kvar ett fullt möblerat hus, fotoalbum och våra födelseattester. Det var viktigt att vara identitetslösa ifall vi blev omhändertagna på väg ut ur landet. Båda mina föräldrar ingick nämligen i en riskgrupp, de räknades till intellektuella, konstnärer och författare och blev av med sina jobb, fick sina tillgångar frysta och riskerade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tidpunkten hade den nya regimen just fått ordentligt fotfäste efter revolutionen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skyddsrum undan bomber som föll omkring oss. Förtryck var en del av vardagen då regimen utövade nolltoleransens våld mot folket för att tvinga oss följa de lagar som deras fundamentalistiska teokrati angav.
Musik var, och är fortfarande, strikt förbjuden. Popmusik ansågs bidra till förlustelse och kunna sprida regimkritiska och revolutionära budskap.
Min mamma tog min hand och lämnade det liv hon dittills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favoritlåten ur kassettbandet och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han aldrig hade låtit henne riskera våran säkerhet för – musik.

Låten hon smugglade ut var en högtempo-dansinstrumental med persiska instrument och handtrummor. En låt som hon och hennes vänner brukade dansa till när de var bekymmerslösa och hade hemmafester. När vi lämnade Iran var det längesedan det hade skett men hon hade förhoppningar om att återigen vara sorgfri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slutligen fram till Sverige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugglat ut.

Min mor glömde bort låten under det hektiska året därpå, då vi flyttade runt till olika flyktingförläggningar, men när vi till slut fick permanent uppehållstillstånd och fast bostad så hände det. Hon plockade fram bandbiten och fick hjälp av andra iranska flyktingar med att tejpa in den i ett annat kassettband. Det funkade, låten gick att spela. Jag minns att kvällen förvandlades till en högljudd hemmafest. Fler iranier anlände till vår lägenhet och det dansades. Det dansades av kärlek till det land vi lämnat, till minne av det hem vi saknade, och med förhoppningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Publicerad i Göteborgs Posten 14 april 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 9 april 2011)

Jag får ofta frågan om varför så få kvinnor är verksamma inom musiken. Frågan är berättigad, inom den svenska hiphoparenan går det enligt min uppfattning cirka en kvinnlig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kritik 2009 för att få kvinnor var nominerade i de olika priskategorierna och P3 kliade sig i huvudet och undrade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väldigt få verksamma kvinnliga musiker. Och om vi inte ska könskvotera utan låta kvalitet avgöra representationen inom musiken får vi en ojämn könsfördelning eftersom den mesta musik som släpps, oavsett kön på artist och musiker, inte håller kvalitetsmässigt.

Men varför finns det så få kvinnliga musiker? Delvis för att det finns få kvinnliga förebilder inom musiken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hellström eller Lil’Wayne, och delvis för att de flesta gatekeepers (musikproducenter, skivbolagschefer och musikjournalister) är män, vilka tenderar att hellre se till andra män och sätta kvinnor i skuggan.

Men det är inte hela förklaringen. Min erfarenhet är att kvinnor och mäns attityd skiljer sig på sätt att män blir bättre lämpade för att slå igenom i musikbranschen. Manliga musiker kännetecknas av en påflugenhet som kvinnor tyvärr verkar ha mindre av. Kvinnor är generellt mer försiktiga. Män ger mig ofta halvfärdiga låtar som är grovt mixade och kanske till och med saknar en vers men de vill likväl övertyga mig om att låten är en hit. Samtidigt stöter jag ofta på kvinnliga musiker som har en mixad och mastrad färdig platta som de inte vill offentliggöra för att de väntar på ett omslag, hemsida och formulerad biografi.

Jag får ibland övertala kvinnliga artister till att skicka in sin musik till mig. Som musikjournalist upplever jag att kvinnor har högre krav på sin produkt. Män skjuter vilt omkring sig och hoppas på att något skott ska träffa, medan kvinnor vill sätta säkra skott. Dessa generella skillnader i attityd gör kanske kvinnor till utomordentliga medarbetare och chefer i många arenor, men de är till nackdel när det gäller att slå sig fram i en övermättad musikbransch. Under tiden vi kämpar emot den strukturella diskrimineringen borde kvinnor kanske göra fler utfall, tömma magasinet oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

1 | Kommentera! | , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter