Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 okto­ber 2011)

I bland tän­ker jag att fans till Michael Jack­son är spe­ci­ella, lite sär­präg­lade jäm­fört med fans till andra världsartister.

Michael Jack­sons fans har en rätt vemo­dig och sorg­sen rela­tion till sin idol, och jag und­rar om det gör dem till de abso­lut bästa fan­sen? Michaels fans delar såklart upp­le­vel­ser och käns­lor med fans till andra iko­ner. De kän­ner respekt för ido­lens talang och musi­ka­liska kali­ber och söker stän­digt med­gi­vande för det i offent­lig­he­ten. De är likt andra fans hän­förda av ido­lens karisma och attra­he­rade av den sex­ap­peal som föl­jer med. De söker till­flykt i den fan­ta­si­bild som målats av artis­ten och upp­le­ver att ido­len är näst intill över­na­tur­lig och oåt­kom­lig vil­ket ska­par en känsla av näs­tan guds­dyr­kan. Ja, Michaels fans delar de här upp­le­vel­serna med fans till exem­pel­vis Elvis Pres­ley och John Len­non. Men Michaels fans kän­ner också en star­kare beskyddarkänsla.

I vec­kan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spen­de­rat lika myc­ket tid åt att för­svara honom mot mob­barna och ren­två hans namn, som åt att hän­fö­ras av den vikt­lösa dan­sen och genom­träng­ande höga rös­ten i låtar­nas bryg­gor. Hans fans rela­te­rar till honom som om han vore deras barn som blev mob­bat i skolan.

Jag har själv varit ett av fan­sen. Jag minns att jag i mel­lan­sta­diet ofta ham­nade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jack­sons näsa kom­mer trilla av” för att jag skulle sätta klass­kam­ra­ten på plats och kalla denne för dum i huvu­det. Och jag minns att min mam­mas vän­ner kunde börja prata illa om honom i min när­varo bara för att retas med mig, vil­ket all­tid slu­tade med att jag hög­ljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styv­far som gärna ville trycka på ömma punk­ter och pro­vo­cera mig till reak­tio­ner. Varje gång jag såg på musik­vi­deor med Michael fällde han en elak kom­men­tar om honom, och jag drog till med motar­gu­ment varenda gång.

I dag skyl­ler jag del­vis mitt bete­ende på Michael Jack­sons image. Pro­fi­len av den miss­för­stådda väl­gö­ra­ren, out­si­dern som bara vill sprida kär­le­kens bud­skap men stän­digt blir offer för ondska, girig­het och små­sint­het. Det vuxna bar­net som likt Peter Pan blev från­ta­gen sin barn­dom. Den käns­liga enstö­ringen som tar sin till­flykt upp i trä­den undan vux­en­värl­dens grym­he­ter. Men jag skyl­ler också på att jag är 80-talist, kanske den sista gene­ra­tio­nen med ett världs­sam­vete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världs­ar­tis­ter som offen­sivt spred ett rätt­vi­se­tänk. Och Michael Jack­son blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en sym­bol för möj­lig­he­ten att det goda kan segra. Han blev lju­set i mörk­ret och en repre­sen­ta­tion av vad grym­het kan göra med folk. Näs­tan en sekt­le­dare som det är lite synd om. Leda­ren som behö­ver beskydd för att kunna fort­sätta verka, och vi blev alla hans offent­liga försvarare.

(Rulla in 2 minuter)

Chris Brown, som bru­kade kal­las för Michael Jack­sons efterträdare, har legat lågt och leve­re­rat bal­la­der ända sedan han blev dömd skyl­dig till miss­han­del av dåva­rande flick­vän­nen Rihanna, och med ens föll hans stjärna.

Han fram­trä­dande under vec­kans BET-awards är nog star­ten till nystar­ten för Chris Brown som av detta att döma gör allt han förmår för att vinna till­baka hjärtan.

Inte nog med att han rör upp käns­lor genom att dyka upp som en Michael Jackson-uppenbarelse nära ettårs­da­gen av hans död, då vi alla åter minns Michael som bäst…  han slår även till med självrann­sa­kande låten ”Man in the mir­ror”, och grå­ter så pass att han inte kan sjunga.

Hur spon­tant tårarna fak­tiskt rin­ner vet nog bara han, och hans mana­ge­ment. Chris Brown har krypit till kor­set. Nu bör­jar nog kam­pan­jen ”ren­två Chris Brown” på all­var, och han kic­kar igång den American-style.

Jag kom­mer nog ald­rig glömma var jag befann mig och vad jag gjorde när Michael Jack­son dog. Jag DJade på Ols­sons skor till­sam­mans med PeeWee och DJ Are­stål. Kloc­kan var 23.30 när jag pre­cis skulle ta över skiv­spe­larna efter PeeWee, och EyeN´I hade pre­cis sagt adjö och begett sig hem. Stäl­let var pac­kat med folk, luf­ten var kvav och varm, och det var rätt bull­rigt. Jag satte på min första låt, minns inte vad det var när jag kände mobi­len vibrera i back­fic­kan. Det var ett sms från Ramo från AFC, ”Michael har dött”.

Jag frös till. Jag ringde upp Ramo som lät låg i rös­ten, näs­tan hes och han för­säk­rade mig om att han inte skäm­tade, tid­ning­arna hade pre­cis fått upp nyhe­ten på sina webb­si­dor. Jag ringde upp EyeN´I som bara sa ”nähä” i luren flera gånger och sam­ti­digt tog sig in i på olika nyhets­saj­ter för att se rubri­kerna. Vi spen­de­rade de när­maste minu­terna tysta i luren medan jag lät ski­van jag satt i gå från låt till låt. Vi sa hejdå och la på.

Jag tit­tar upp, i baren står en kill­kom­pis till mig med mobi­len i han­den och ropar ”har du hört?!”, jag nic­kar och vän­der mig om och tit­tar ige­nom salen. PeeWee och Are­stål tar sig mot mig… bar­che­fen går med tunga steg och tän­der vär­me­ljus överallt i salen. PeeWee tit­tar på mig, han ser att jag vet, och jag ser att han vet, han säger: Du måste spela hans låtar nu. Jag sva­rar att jag inte kla­rar av att höra Michaels röst just nu, min själ kla­rar inte det rik­tig. Han sva­rar att jag måste det, ”vi måste hedra honom”.

Den varma och kvava luf­ten på stäl­let är ännu tyngre nu på grund av alla vär­me­ljus överallt. Några tårar gli­der ner­för min kind medan jag letar i cd-caset efter mina Michael ski­vor. Jag sät­ter på första spå­ret på ski­van, låten ”Human Nature” omfam­nar rum­met. Redan vid första taktsla­gen går det ett rop genom salen, en efter en bör­jar folk tända sina tän­dare och höja dom i luf­ten, folk kra­mar varandra, sida vid sida, några grå­ter. Alla visste. Bisarrt nog hand­lar låten om vil­jan att ta in livet till fullo, bli ett med allt vad den har att erbjuda, känna den.

Jag fort­sät­ter spela alla låtar med Michael jag har med mig. Upp­le­vel­sen att få bli den som på detta ställe spe­lar hans musik, minu­terna efter hans död är enorm, och jag är helt matt. Ikväll är det exakt ett år sedan den kväl­len. Men det känns som igår. Jag und­rar var du var när du fick veta?

Läs också musik­jour­na­lis­ten Per Sinding-Larsens fan­tas­tiska inlägg om Michael under rubri­ken ”Skynda att hata”.

Vi kan nog vara säkra på att få upp­leva ota­liga rele­a­ser av tidi­gare ohört mate­rial med Michael Jack­son under det kom­mande decen­niet. Skiv­bo­lag och med­ar­be­tare kom­mer i Micha­les från­varo vilja tjäna en hacka på hans namn.

Det senaste är låten ”Anot­her day” som är ett sam­ar­bete mel­lan Michael Jack­son och Lenny Kra­vitz. Låten är skri­ven av dem båda och co-producerad. Strax efter att Michael dog i slu­tet av juni med­de­lade Lenny Kra­vitz till ame­ri­kanska medier att de job­bat till­sam­mans med en låt som ännu inte släppts och beskrev det med: – Den mest fan­tas­tiska upp­le­velse jag haft i stu­dion, enligt tmz.com. ”Anot­her day” kom­mer att släp­pas till våren, men ett kort avsnitt ur låten med dj-drops läckte på nätet i veckan.

Michael Jack­son feat. Lenny Kra­vitz — Anot­her Day (New Song)
Uplo­a­ded by sdgs7o. — Music videos, artist inter­vi­ews, con­certs and more.

Lenny Kra­vitz över­skölj­des snabbt av en stor våg arga mail och brev från Michael-fans som ansåg att Lenny van­hed­rade Michaels goda rykte och pro­fes­sio­na­li­tet genom att läcka en omixad ver­sion av hans musik. Något som säl­lan kunde ske när Michael var i livet. Lenny gick där­med igår ut via en video på sin hem­sida och för­kla­rade att han inte har något med det hela att göra.

Vil­ken snil­le­blixt av Dj:en att lägga sin drop på den snodda låten…

Jag kän­ner mig klu­ven när låtar släpps efter artis­tens bort­gång. Å ena sidan hjäl­per rele­a­ser som denna och den tidi­gare släppta ”This Is It” till att betala av de stora skul­der Michael hade innan han gick bort. Å andra sidan finns det en anled­ning till var­för låtar ald­rig släpps. Artis­ten anser oftast att de inte hål­ler kva­li­tets­mäs­sigt och väl­jer att inte ofent­lig­göra låten. Det är helt enkelt inget artis­ten vill stå för. Med denna låt blir jag dock återi­gen fasci­ne­rad av Michaels sång­ka­pa­ci­tet och fan­tas­tiska röst när han tar i. Men tar jag av mig fan-öronen och sät­ter på mig mer pro­fes­sio­nella sådana hör jag att låten fråga inte alls är en höj­dare, och jag för­står var­för den ald­rig släpptes.

Hursom­helst är den bättre än den lama, mesiga och högst oper­son­liga ”This is it”. Jag trös­tar mig med det.

Idag sän­des ABCs inter­vju med Janet Jack­son. Större delarna hand­lar om hen­nes liv och kar­riär. Men Janet pra­tar också för första gången om omstän­dig­he­terna kring Michaels död och hur hans barn mår. Vi får veta mer om Michaels tablett­be­ro­ende, om famil­jens för­sök att få honom ur det och att Janet hål­ler Michaels läkare Con­rad Mur­ray ansva­rig för bro­derns död. Janet berät­tar att hon inte har orkat se fil­men ”This Is It”… samt att hon direkt efter bro­derns min­ne­sce­re­moni grävt ner sig i arbete med ny musik.

Inter­vju­se­rien läm­nar mig tom och otill­freds­ställd. Det är endast fem måna­der sedan Michael gick bort. Men inter­vju­erna har en ”all is well” och happy-face-anda som jag har svårt att smälta och gör att det hela får låg tro­vär­dig­het. Inget kons­tigt när det kom­mer till inter­vjuer med världs­ar­tis­ter i och för sig. Myc­ket regi hål­ler på bakom kulis­serna. Men jag hop­pa­des på att få utlopp för sorg genom den här intervjun.

Fil­men  blic­kar raskt in i Janets musi­ka­liska fram­tid och pre­sen­te­rar hen­nes senaste musik­vi­deo. Det hand­lar med all san­no­lik­het om att Janets mana­ge­ment såklart har hen­nes kar­riär i fokus. För­mod­li­gen med­ver­kar hon i ABC-intervjun på vill­kor att kana­len pus­har hen­nes kom­mande pro­jekt. Men frå­gan till henne: ”Vil­ken del av din kropp gil­lar du mest”, kän­des lite mal­pla­ce­rad just nu. Och vad gäl­ler de kom­mande pro­jek­ten… stra­te­gin att ge ut dans­golvs­mu­sik och leende musik­vi­deos så tätt inpå Micha­les död känns lite fel om du som jag upp­skat­tar auten­ti­ci­tet hos artis­ter och i musik. Just nu är hon för­knip­pad med Michael mer än någon­sin, och publi­ken sör­jer fortfarande.

Du måste se alla delarna för att för­stå vad jag menar.

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Jag såg en vide­oin­ter­vju med Akon där han pra­tar om hur det var att pro­du­cera åt Michael. Akon är fru­stre­rad och berät­tar att det var omöj­ligt att göra Michael nöjd, att han stän­digt ville göra om. Michael sa stän­digt ”om vi kan skapa det här, så kan vi skapa något ännu bättre”. Akon berät­tar att han i sitt hjärta visste att vissa av pro­duk­tio­nerna var smash-hits och beskri­ver det hela som en krys­tad och oänd­lig pro­cess. Akon är nog när allt kom­mer omkring under Michaels nivå och deras sam­ar­bete grun­dade sig av allt att döma mer på vän­skap än något annat. Sam­ti­digt kan man för­stå att per­fek­tio­nis­ten Michael  led av tryc­kande pre­sta­tions­ång­est som så många andra stora kre­a­tö­rer. Akon säger i inter­vjun att om sam­ar­be­tet hade fått fort­sätta hade han på nåot sätt nog fått tvinga Michael nöja sig och ge ut plat­tan själv, annars hade den nog ald­rig kom­mit ut.

Pre­cis så var det med Micha­les platta ”Invin­cible” (2001). Utgiv­ningen fick tvingas fram av Epic Records eftersom Michael låg och tryckte på låtarna som han ald­rig kände sig nöjd med. Till slut tving­ade bola­get fram ett gäng låtar som skulle ingå i albu­met och den blev i det stora hela hyl­lad av pro­du­cen­ter värl­den över för de kom­pe­tenta arrange­mangen. Men fans, radio och DJs hit­tade endast någon enstaka låt att älska. Och Michael själv var ald­rig så för­tjust i albu­met, den dög inte.

Jag minns hur Pha­rell Wil­li­ams under slu­tet av 90-talet i olika tv– och inter­vju­sam­man­hang titt som tätt drop­pade att det är hans dröm att pro­du­cera åt Michael Jack­son. Inter­vju­erna och fram­trä­dan­dena hade egent­li­gen annan fokus men Pha­rell lyc­ka­des ändå stän­digt klämma in det. Jag minns spe­ci­ellt en viss MTV-intervju då han rik­tade sig direkt till Michael.

Tiden därpå lang­ade Pha­rell mass­vis med beats till honom… alla blev nekade av Michael som inte att de höll måt­tet. Vissa menar att det var det största miss­ta­get Michael gjort i sin moderna kar­riär. Och visst kan det vara så. Pha­rell lade nya trum­mor på vissa låtar och de byggde istäl­let kar­riär åt Brit­ney, Jus­tin Tim­berlake (näs­tan hela debu­tal­bu­met ”Justi­fied” består av låtar som Michael ratade) och Usher. De två sist­nämnda har ju utta­lat för­sökt efter­likna Michaels stil, så vänd­ningen var nog mer än väl­kom­men för dom.

Första gången jag hörde de här låtarna miss­tänkte jag att just dessa var tänkta åt Michael. Och det visade sig senare vara pre­cis så. Har du vana Michael-öron kan du nog höra det du med. Här är några Michael-left overs:

Usher — You Dont Have To Call

Brit­ney Spe­ars — Boys

Jus­tin Tim­berlake — Like I Love You

Andra Michael-left overs:

Usher – 8721 (2001);  U Don’t Have To Call,  I Don’t Know
Jus­tin Tim­berlake – Justi­fied (2002); Seno­rita, Take It From Here, Let’s Take A Ride, Last Night, Not­hin’ Else, What’s A Guy Gotta Do

Idag har fil­men ”This is it” med Michael Jack­son pre­miär. Jag har lyc­kats köpa bil­jet­ter och kom­mer gå och se den. Jag pub­li­ce­rade en debattar­ti­kel i Vec­ko­re­vyn idag om fil­mens vara eller icke vara. Vad tyc­ker du?

(Klicka för för­sto­ring, och flytta runt tex­ten med muspekaren)