februari 12, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 7 januari 2012)

Samhällsklyftorna i västvärlden ökar, välfärdssamhället rustas ner, motsättningar mellan folk med olika religiösa övertygelser hårdnar och rapparna börjar skära sig i armarna. Resultat av att dollarn faller är att emon återintroduceras inom musiken och landar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en förkortning av det engelska ordet emotional, började användas i mitten av 80-talet och hänvisade då till en ny form av emotionell hardcore-punkmusik vars texter mer handlade om känslor än politik. Senare spred sig uttrycket till amerikanska punk/rockband, skiftade under 90-talet soundmässigt mot poppunk och indierock för att därefter slå sig in i mainstreammusiken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melankoli är inslag i emons mörka pessimistiska uttryck.

När Kanye West släppte albumet My beautiful dark twisted fantasy 2010 introducerade han hiphoppen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests persona var en konstnärssjäl i svårmod som uttryckte emokaraktärens typiska självförakt på gränsen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hördes året därpå i artister som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina asociala beteenden och tillbakadragna suicidala person likt en annan I-or. Inom hiphoppen tenderar förgreningen emo än så länge att berätta historier med avstamp ur berömmelsens baksidor och relatera till ett komplicerat förhållande till det motsatta könet med en känslomässig otillräcklighet. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapabel på grund av ett djupt tillstånd av melankoli. Svenska sjukvårdsupplysningen skriver att melankoli är ett uttryck för svåraste formen av depression. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting. Världen har blivit andefattig och tom, och med den människan.

Musikaliska trender speglar sin samtid och det verkar som att terrorattentatet 9/11 var nollpunkten, ett hårdare socialt klimat var tryckvågen och uppgivenhet var resultatet. Den modlösa emon beskriver i låttexterna hur den, precis som människan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använder sig också av andliga uttryck då hopplösheten tenderar att finna tilltro i vidskepelse och högre makter. Något annat orkar inte neorapparen göra. I-or har tappat sin svans, sörjer den, men är passiv och bara gillar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publiceras i Göteborgs Posten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.

0 | Kommentera! | , , , ,


augusti 22, 2011

Ett irrelevant mellanspel.

Efter stort hemlighetsmakeri släpps giganterna Jay-Z och Kanye Wests samarbetsalbum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest relevanta hiphopartister går samman är förväntningarna skyhöga. Båda är goda lyriker kända för sina punchlines, temalåtar, säkra rapstil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de självklara höga förväntningarna som gör att plattan faller platt när den till slut blivit realitet. Kanye West har på senare tid mer och mer profilerat sig som innovativ medan Jay-Z bibehållit sin mer traditionella hiphoplutning och albumet känns som en kompromiss dem emellan, något även Beyonces medverkan pekar på. Båda kommer bara halvvägs i sin fulla förmodade potential.

Kanye West vill hävda sin estetiska profil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z verkar aldrig riktigt tända till i sammanhanget. Ingen av de två giganterna känns närvarande till fullo och resultatet är att verket Watch the Throne bara blir ljummet och ett mer eller mindre irrelevant släpp i bådas bibliotek. Produktionerna lämnar också en del att önska. De har ingen tydlig riktning och är i det stora hela ouppfyllda önskemål på det de skulle kunna vara.

Albumets starkaste ljuspunkt är Frank Ocean som bidrar med en dos välbehövlig autenticitet och deltagande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.




december 6, 2010

Kanye Wests egensinnighet har lönat sig

Albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy liknar ingen annan platta som kan hänvisas till genren hiphop. Albumet är genreöverskridande, narrativ, och kittlar fantasin med skicklig dramaturgi. De 13 låtarna öppnar upp efter varandra som akter i en teaterföreställning och albumet ska nog helst betraktas som en enda enhet. Skivans struktur gör att Kanye West lyckats med det många nutida artister strävar efter. Spåren platsar bättre i MP3-spelare och personliga spellistor än i radio och på klubben, och tar i och med det plats i lyssnarnas privata sfär där den kan få en längre livstid.

Genremässigt är My Beautiful Dark Twisted Fantasy som helhet odefinierbar och därmed också rätt så tidstypisk. Nutidens informationsflöde gör att den moderna tidens artist omöjligen kan vara stilmässigt skyddad och begränsad.

Emellan de mentala bilder som målas upp medan man lyssnar på albumet kan man dock sakna hiphopens viktiga ingrediens, autenticitet. Men medan den saknas i de historier som vecklas ut återfinns den i stor grad i helheten. Slutresultatet My Beautiful Dark Twisted Fantasy är från ax till limpa Kanyes egen förverkligade vision, och albumet som alltså är en förlängning av artisten, blir i och med det dokumentär.

Frågan är emellertid om hiphopskallar kommer att gilla det Kanye West erbjuder. Kanske blir det i hiphopens namn just den självrådiga och orubbliga viljan till uttrycksfrihet som tilltalar. Och Kanye Wests egensinnighet verkar ha lönat sig, han har skapat något säreget.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter