Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­ras i Göte­borgs Pos­ten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt upp­trä­dande på Way out West. Den ena var frälst, den andra när­mast för­o­läm­pad. Kanye West tilläm­par näm­li­gen en typ av från­vänd­het på scen som ali­e­ne­rar dem som kan hålla isär upp­le­vel­serna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på fes­ti­va­lens mest spek­ta­ku­lära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upp­höjd över publik­ha­vet, hade ett tju­go­tal bal­le­ri­nor i välar­ran­ge­rade dans­num­mer fram­för en enorm led­skärm med bib­liska motiv, och avslu­tade sho­wen med fyr­ver­ke­rier som small i takt med parad­num­rens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decen­ni­ets moderna hip­hop­klas­si­ker, fram­förde samt­liga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsikts­lä­ger är överens om att de upp­levt en kva­li­ta­tiv spel­ning. Det som delade havet hand­lade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balan­se­rar på grän­sen mel­lan hybris och själv­god­het, en fin gräns som gör stor skill­nad. Hybris, en över­dri­ven själv­upp­skatt­ning, är ofta en god egen­skap för artis­ter. I kom­bi­na­tion med talang och gatus­mart­het ger hybris nog en jävlar-anamma som för­bätt­rar chan­serna att avan­cera. Hybris kan också bidra till kre­a­tivt mod för att våga skapa inno­va­tivt, något Kanye West ofta är ett fint exem­pel på.

På balans­gången mel­lan hybris och själv­god­het fal­ler Kanye dock titt som tätt över till över­läg­sen­het. På Way out West ver­kade drop­pen för den delen av publi­ken som har viss distans till live­upp­le­vel­sen ha varit när Kanye för­vand­la­des till en syo­kon­su­lent och pra­tade i minu­ter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara för­sökte på rik­tigt. Kanye tip­sade publi­kens indi­vi­der om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna för­verk­liga sig. Detta efter en sex minu­ter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara van­lig som publi­kens indi­vi­der, var­vat med prat om hur hatad han var av folk i all­män­het för att han klädde sig för euro­pe­iskt snyggt.

Paral­lellt med det över­lägsna har Kanye ena foten i det från­vända. Från­vänd­het behö­ver inte vara från­stö­tande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kre­a­tiv intel­li­gens kring artis­ten. Den alter­na­tiva roc­kens falang ”sho­e­ga­zers” är ett bra exem­pel på detta. Gen­ren kal­las så eftersom artis­terna stir­rade ner på sina skor under spel­ningar och fram­stod som oin­tres­se­rade av publi­ken. Kanye West job­bar på lik­nande sätt, han tit­tar oftast ner i gol­vet när han står eller rör på sig, han blun­dar när han sjunger och rap­par, och han vän­der ofta ryg­gen mot publiken.

Skill­na­den mel­lan sho­e­ga­zers från­vänd­het och den Kanye tilläm­par är att Kanye sam­ti­digt offen­sivt häv­dar sig. En kom­bi­na­tion som för en del kan verka aptithämmande.

Klicka här för att läsa krönikan.

Ett irre­le­vant mellanspel.

Efter stort hem­lig­hets­ma­keri släpps gigan­terna Jay-Z och Kanye Wests sam­ar­betsal­bum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest rele­vanta hip­ho­par­tis­ter går sam­man är för­vänt­ning­arna sky­höga. Båda är goda lyri­ker kända för sina punch­li­nes, temalå­tar, säkra rap­stil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de själv­klara höga för­vänt­ning­arna som gör att plat­tan fal­ler platt när den till slut bli­vit rea­li­tet. Kanye West har på senare tid mer och mer pro­fi­le­rat sig som inno­va­tiv medan Jay-Z bibe­hål­lit sin mer tra­di­tio­nella hip­hoplut­ning och albu­met känns som en kom­pro­miss dem emel­lan, något även Beyon­ces med­ver­kan pekar på. Båda kom­mer bara halv­vägs i sin fulla för­mo­dade potential.

Kanye West vill hävda sin este­tiska pro­fil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z ver­kar ald­rig rik­tigt tända till i sam­man­hanget. Ingen av de två gigan­terna känns när­va­rande till fullo och resul­ta­tet är att ver­ket Watch the Throne bara blir ljum­met och ett mer eller mindre irre­le­vant släpp i bådas bib­li­o­tek. Pro­duk­tio­nerna läm­nar också en del att önska. De har ingen tyd­lig rikt­ning och är i det stora hela oupp­fyllda önske­mål på det de skulle kunna vara.

Albu­mets star­kaste ljus­punkt är Frank Ocean som bidrar med en dos väl­be­höv­lig auten­ti­ci­tet och del­ta­gande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.

Ett irre­le­vant mellanspel.

Efter stort hem­lig­hets­ma­keri släpps gigan­terna Jay-Z och Kanye Wests sam­ar­betsal­bum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest rele­vanta hip­ho­par­tis­ter går sam­man är för­vänt­ning­arna sky­höga. Båda är goda lyri­ker kända för sina punch­li­nes, temalå­tar, säkra rap­stil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de själv­klara höga för­vänt­ning­arna som gör att plat­tan fal­ler platt när den till slut bli­vit rea­li­tet. Kanye West har på senare tid mer och mer pro­fi­le­rat sig som inno­va­tiv medan Jay-Z bibe­hål­lit sin mer tra­di­tio­nella hip­hoplut­ning och albu­met känns som en kom­pro­miss dem emel­lan, något även Beyon­ces med­ver­kan pekar på. Båda kom­mer bara halv­vägs i sin fulla för­mo­dade potential.

Kanye West vill hävda sin este­tiska pro­fil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z ver­kar ald­rig rik­tigt tända till i sam­man­hanget. Ingen av de två gigan­terna känns när­va­rande till fullo och resul­ta­tet är att ver­ket Watch the Throne bara blir ljum­met och ett mer eller mindre irre­le­vant släpp i bådas bib­li­o­tek. Pro­duk­tio­nerna läm­nar också en del att önska. De har ingen tyd­lig rikt­ning och är i det stora hela oupp­fyllda önske­mål på det de skulle kunna vara.

Albu­mets star­kaste ljus­punkt är Frank Ocean som bidrar med en dos väl­be­höv­lig auten­ti­ci­tet och del­ta­gande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.

Kanye Wests egen­sin­nig­het har lönat sig

Comments are closed.

Fore­ver — Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem

Vil­ket tungt beat.

Det finns myc­ket att säga om den här låten, för­u­tom det uppen­bara sagt ovan: vil­ket tungt beat.

Men vänta, måste få fort­sätta kring detta uppen­bara… Bea­tet, som är pro­du­ce­rat av Drakes föl­je­sla­gare Boi-1da, är väl­digt tack­samt att rappa över, lätt att rulla på, tyd­lig och sta­bil. Inger nog inspi­ra­tion. Sam­ti­digt vill man inte ha rak rap över, det blir för strin­gent. Ska det rap­pas ska det nog helst göras med ett flow som inne­bär inno­va­tiva pau­se­ringar och vari­e­rad rim­struk­tur. Ska det ändå tilläm­pas rakare rap vill man höra lyri­ker som Orga­nis­men gå full­kom­ligt bär­sär­kar­gång på den. Respektlöst.

Okej nu kan jag gå vidare. Det som slår mig återi­gen för kanske tret­tionde gången senaste året är att Emi­nem ver­kar vara bättre på att mani­fe­stera sina geni­a­liska rapskills på and­ras spår, än på sin egen senaste platta. Han ver­kar funka bättre under press och under kon­kur­rens från andra MCs. Inget kons­tigt egent­li­gen, det här gäl­ler för de flesta rap­pare som har högt i tak vad gäl­ler kapa­ci­tet. Och Emi­nem är ju batt­le­rap­pare från bör­jan, så den ten­den­sen sit­ter nog i ryggraden.

Kanske kan fler gäst­spel på hans kom­mande skiva vara en god idé. Det skulle vara som att peta ett rap-monster i sidan med en pinne. Den behö­ver uppen­bar­li­gen retas upp.

Det kanske krävs viss ansträng­ning av de mest inbitna hip­hop­skal­larna för att digga den gen­reö­ver­skri­dande grup­pen Movits. Den tyc­ker att Movits känns som rödvins-sippande, intel­lek­tulla este­ter. Jag gör ett för­sök att få med mig dessa genom att påminna om att grup­pen består av en himla duk­tig rap­pare och att grup­pen del­vis har röt­ter i boom bap-hiphop.

Luleågrup­pen Movits har gjort en svind­land resa, På senaste halv­å­ret har de bli­vit större i USA än vad de hit­tills varit i Sve­rige. Grup­pens bland­ning av swing, jazz och rap ger ame­ri­ka­narna det där nostal­giska med ny touch.  Movits , som består av Johan Jivin’ Rens­feldt, Mördar-Anders Rens­feldt och Jocke ”One-Take” Nils­son är influ­e­rade av bland andra Cor­ne­lis Vre­eswijk, 1950-talets ame­ri­kanska jaz­zor­kes­ter­le­dare Cab Cal­lo­way, den cubanska ensemb­len Buena Vista Social Club, den franska vis­sång­a­ren Geor­ges Bras­sens, och swing-kungen Benny Good­man.

Movits — Ta På Dig Dans­skorna

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Movits som hela hös­ten har varit på turné med sin platta ”Äppel­knyc­kar­jazz” har lyc­kats med det ovanliga. De trot­sade språk­bar­riä­rerna som så ofta är under dis­kus­sion när man pra­tar om att lan­sera svensk musik utomlands. Tack var esoun­det blev de i våras plöts­ligt kon­tak­tade av det ame­ri­kanska TV-programmet The Col­bert Report med för­frå­gan om att fram­träda på kana­len Comedy Cen­tral.  Givet­vis tac­kade de ja.

Efter fram­trä­dan­det blev det upp­skjut­ning på ITu­nes för­sälj­nings­lista rakt förbi ido­lerna Emi­nem, Mos Def och Kanye West. Det här har gjort att Movits nu bör­jat omvär­dera Skan­di­na­vien som sin främsta mark­nad. Vi får se hur länge vi får ”behålla” gruppen.