Ametist Azordegan

Ikväll sände jag en timme i P3 igen. Grän­serna mel­lan lokal radio och riks­ra­dio har egent­li­gen inte exi­ste­rat för mitt pro­gram ”En kär­lek­s­at­tack på svensk hip­hop” eftersom det pro­gram­met har lyss­nare från hela lan­det som lyss­nar via web­ben. Men trots det så var det en helt magisk känsla att få sända 100% svensk hip­hop i rikskanalenP3, och det sent på kvällen.

Man inbil­lar sig att man har hela lan­dets upp­märk­sam­het i nat­ten, och får de att upp­täcka vad himla bra svensk hip­hop är. Hård, mjuk, djup, party, hårda beats, sång­vän­lig… Tack P3 för detta!

Här är min spel­lista från kvällen:

23.07 Aleks - ”Andra Por­ten”
23:12 J-Son — ”Far Away”
23:15 Laby­rint — ”Trak­terna”
23:20 Orga­nis­men - ”Låt mig andas ut”
23:25 STOR - ”Lilla Shorty”
23:34 Side­walk - ”Scream”
23:38 Pet­ter & Vero­nica Mag­gio — ”Län­ge­sen”
23:43 Trains­pot­ters - ”Fan First”
23:47 Näääk & Kaliffa — ”När Ska han Växa Upp?”
23:51 Tof­fer - ”Vifta Me Hän­derna” (Safe­house Remix)
23:56 Cleo - Hejdå

Det här är inläg­get är rik­tat till vissa hip­hop­skal­lar, de som är mest ivriga med att hänga på hip­hopcom­mu­ni­ties, de som fyl­ler trå­darna med kom­men­ta­rer kring släpp och hän­del­ser inom den svenska hip­ho­pa­re­nan. Du som kän­ner en när­het till svenska hip­ho­par­tis­ter, kän­ner att du varit med hela vägen när den ”nya gene­ra­tio­nen” vuxit fram och eta­ble­rat sig.

Du ver­kar ha ett otro­get hjärta som är snabb i sväng­arna. Du kan vara påver­kad av kom­mer­si­a­lis­mens snabba fart och den informations-stress som råder.

Hur kan det annars vara möj­ligt att du redan ver­kar vara mätt på den s.k. nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter som J-Son, Moham­med Ali, STOR, Mofeta & Jerre, Henok Achido, Lorentz & M.Sakarias och efter­frå­gar en ”nya” namn som ska ”ta över” den svenska hip­ho­pa­re­nan? Hur kan det mindre än två år efter att denna s.k. nya gene­ra­tion lyc­kats slå sig ige­nom och eta­blera sig fin­nas uttryck och en anda av att man ”är trött” på sådana namn? Redan?

Kän­ner du dig träf­fad är du kanske ett typex­em­pel på moder­ni­te­ten. Livs­läng­den på pro­duk­ter och feno­men är kort, väl­digt kort, nuför­ti­den. Det är nymo­dig­het som är gre­jen. Och när det kom­mer till hip­hop­kul­tu­ren blir det ännu mera så eftersom anhäng­arna dess­utom går igång på ”slå underifrån”-aspekten och sup­por­tar mer gärna artis­ter som inte ännu eta­ble­rat sig. Kam­pan­dan och käns­lan av att man har koll på ett band som eta­blis­se­manget inte ännu har koll på är också skön. När artis­ter har pas­se­rat etablerings-tröskeln och sla­git sig in ver­kar de vara mindre intres­santa, om de nu inte lyc­kas hålla sig kvar så pass länge att de får legend-status vill säga som Pet­ter, Tim­buktu och Ken Ring tillex­em­pel. Det som är där­e­mel­lan är illa ute, de som tar sig vidare till legend­sta­tus är få.

Synd att du har så kort minne och ett hjärta som är otå­ligt. Trå­kigt att du inte orkar vara med hela vägen. Bisarrt att du har så kort minne, du som brann för dessa namn förra året som om de vore dina egna kusi­ner. Tra­giskt att gläd­jen är kort­va­rig i en modern medieatmosfär.

Nu har jag sänt sista avsnit­tet av ”En kär­lek­s­at­tack på svensk hiup­hop” för denna säsong, och det är dags för lite jul­vila. Som musik­jour­na­list är det ju sed på att göra en årsbäs­ta­lista såhär i slu­tet av året. Det här året har varit väl­digt hän­del­se­rikt för svensk hip­hop så jag tar istäl­let och gör en lista på hän­del­ser jag kom­mer min­nas året 2009 med.

Min­ne­så­ret 2009:

- Ken Ring säger (återi­gen) att han ska lägga av med musi­ken efter albu­met ”Hip­Hop”. Han flyt­tar till Kenya med sin familj och star­tar fot­bollsla­get K.R.A.C.K United.

- AFC gör come­back efter ca 6 års tyst­nad, men lyc­kas endast släppa en offi­ci­ell singel. Arbe­tet med bloggcom­mu­ni­tyn ”Gatu­plan” tar för myc­ket tid i anspråk.

- EyeN´I gör debut som radi­o­pro­gram­le­dare på Sve­ri­ges Radio, Metropol.

- Pro­moe lyc­kas bli rik­skän­dis med folk­hems­dis­sen ”Sven­ne­ba­nan”, trots att han gjort hip­hop i mer än ett decennium.

- Maski­nen avslö­jar pla­ner på att mark­nads­föra  kom­mande plat­tan 2010 genom att sväva ovan­för Med­bor­gar­plat­sen i en zeppelinare.

- Näääk råkar göra en hiphop-klassiker och boos­tar sin kar­riär genom att sitta inne ett tag.

- Kar­tel­lens spe­lar för ett knök­fullt tält på Hults­fred, men får sina pel­ningar i Stock­holm sabo­te­rade av poli­sen som hotar krö­gare och klub­bar­ran­gö­rer med raz­zior och nedstängning.

- Orga­nis­men gör en 360 gra­ders vänd­ning. Nu vill han heta Johan Hellqvist och rap­par om livet, käns­lor, kär­lek och ensam­het på lång­samma 72 bpms-beats. I albu­met ”Om gud vill och väd­ret tillå­ter” är rak­bladsvassa MBMA-stilen a la ”hip­hop­ho­ror” bort­blåst. Orsa­ken är ett längre för­hål­lande som brast.

- DN skri­ver om mig: ”Ame­tist är för svensk hip­hop det Obama är för USAs politik”.

- Gen­ren Skweee spri­der sig i Sve­rige med namn som Mac­kan och Kool DJ Dust i täten.

- Natu­ral Bond gör en reunion-spelning på Fasching i stock­holm. På scen står Rusiak, Pet­ter, EyeN´I och Pee Wee, sida vid sida igen.

- J-Son beskri­ver sin platta ”Never Half Step­pin” som inne­hål­lande kom­mer­si­ella radi­olå­tar och klubb­hits. Ett tec­ken på att den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter har slängt av sig ”äkthets­kom­plexen” och pla­ce­rar sig utan häm­ningar i det sound som är brett och ”här och nu”.

- Kon­tro­ver­ser­nas kung Mofo top­par sin årslånga PR-kampanj med att fronta en utlott­ning av en natt med en tjej på en hiphop-kryssning. Media upp­märk­sam­mar och kri­ti­se­rar, kryss­nings­bo­la­get nekar till all inbland­ning och MOFO går ”under jord”. Senare under året släp­per Mofo dis­kret ”The per­sian Gold EP”. Nu sat­sar han på att visa sina rapskills på mer klas­siska hiphop-produktioner.

- Den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­po­ar­tis­ter tar ett kliv och gör offi­ci­ell intåg. Moham­med Ali, Näääk, Lorentz & M.Sakarias, STOR, Pato Pooh, Maski­nen och J-Son är nomi­ne­rade till Gram­mi­sar, och P3-Guld.

Har jag glömt någonting?

Enga­ge­manget kring Ken Rings sms till mig är ju onek­li­gen jät­tes­tor. Vet inte om ens Blon­din­bella Den Store lyc­kas med ca 90 kom­men­ta­rer på ett inlägg. Jag kan ju trösta er med att den infor­ma­tion jag fick under direkt­sänd­ning i fre­da­gens pro­gram om att Ken Ring är Gram­mis­no­mi­ne­rad är sann. Och min giss­ning är att han har slic­kat sina sår nu.

Mär­ker du att det har hänt något i år? Årets Grammis-nomineringar mar­ke­rar åter att det här är ett vik­tigt år för svensk hip­hop. Detta år kan ses som året då en  ny gene­ra­tion svenska hip­hop slog ige­nom. Det kan vara så att vi bevitt­nar ännu en mil­stolpe inom svensk musik­histo­ria. Dam­men brast till slut.

För mig är det helt fan­tas­tiskt att bevittna. När jag bör­jade med mitt pro­gram ”Kär­lek­s­at­tac­ken” för snart tre år sedan var dessa s.k. nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter i stort okända för massa och eta­blis­se­mang. Jag har haft nöjet att få göra de allra första inter­vju­erna med många av dom och bli först ut att skriva om dom. Upp­täcka deras stil och musi­ka­liska pre­fe­ren­ser, åter­be­rätta deras histo­ria och hitta det spe­ci­ella i deras livs­ö­den och per­son. Det har varit oer­hört kul.

De senaste tre åren har svenska hip­hop­sce­nen varit otro­ligt feb­ril och explo­siv. Begrep­pet krut­durk kom­mer väl till sin rätt. Sce­nen var mogen, och behövde en out­put att jobba emot. En ”kanal” som upp­märk­sam­made, lyfte fram och sporrade.

Inget är klap­pat och klart dock. Det finns fram­tida plat­tor som ska recen­se­ras, nya inter­vjuer som ska göras, och klub­bar ska arrangeras.

Gram­mis 2010-nomineringarna för kate­go­rin ÅRETS KLUBB / HIPHOP:
Andreas Tilli­an­der — Show
J-Son — Never Half Step­ping
Ken — Ring Hip Hop
Lorentz & M.Sakarias — Vi mot värl­den
Mange Sch­midt — Oden­plan stock­holm 1988
Maski­nen — Boys II Men
Moham­med Ali — Pro­ces­sen
Näääk — Näääk vem?
Pro­moe — Kråk­sången
Swing­fly — God Bless The Irs

Kate­go­rin ÅRETS NYKOMLING inne­hål­ler Lorentz & M.Sakarias — Vi mot värl­den och Maski­nen — Miike Snow

Rösta fram din favo­rit här: http://www.grammis.se

J-Son

J-Son har nu släppt sitt debu­tal­bum ”Never Half Step­pin” en något för lång platta, fylld med radi­o­hits, som fått väl­för­tjänta fina recen­sio­ner. Det hela är en fram­gångs­saga. Det var över ett år sedan han gjorde sin allra första inter­vju hos mig i ”Kär­lek­s­at­tac­ken”, men det känns som igår hans första hit-singel ”Loo­kie Loo­kie” lan­dade på mitt skriv­bord. Soun­det var så pass myc­ket före sin tid att det näs­tan var obe­kvämt att lyssna. Nästa singel ”Pretty Boy” var också en hit, den hörde jag när J-Son fram­förde den spon­tant på min födel­se­dag förra året.

Det var hel­ler inte länge sen jag skrev en helsi­desar­ti­kel om J-Son i tid­ningen City, och det var då histo­rien om hans bak­grund gick i pränt för första gången. Han har sedan dess fått upp­repa sin histo­rian om och om igen för jour­na­lis­ter. För visst gil­lar vi alla när artis­ter har en histo­ria att berätta. J-Son må tröttna i läng­den på att berätta histo­rien om sin upp­växt i Bra­si­li­ens favela och om att hans mor var gatu­barn. Men det ger honom det som rap­pare strä­var efter, en histo­ria att berätta,autenticitet. Och det är värt myc­ket inom hip­ho­pen. Artis­ter som Flo-Rida hade nog erbju­dit hela sitt kung­a­rike för en sådan bak­grund… (kolla här).

Men det som gör J-Son stark är kom­bi­na­tio­nen av det auten­tiska, och ett kom­mer­si­ellt gång­bart sound. Det hand­lar om trance-gateade strå­kar, synth, och Lady Gaga-liknande beats skönt nog omgär­dade av kom­pe­tent rap. Den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter är häm­nings­lösa och pla­ce­rar sig själv mitt i det sound som är här och nu. De har också slängt av sig ”äkthets-komplex”-kappan som ofta finns inom hip­ho­pen, och vågar till och med pre­sen­tera sig som en artist som gör ”kom­mer­si­ella radio– och klubb­lå­tar” (som det tillex­em­pel fram­gick av J-Sons releasefest-inbjudan).

På tal om kappa. J-Sons rele­a­se­fest är den enda jag varit på där man anställt entrévär­dar med enda upp­gift att springa ut på gatan med vita para­plyer och hålla dom över huvu­det på inkom­mande gäs­ter. Mindre roande var det dock att se The Voice-programledaren Paul Haukka som fes­tens spon­tant till­frå­gade och inhop­pande pre­sen­ta­tör. Kanske för­sökte  The Voice att, likt Flo Rida, göra anspråk på lite auten­ti­ci­tet och äkthet. Men san­ningen är att dom ald­rig har spe­lat J-Son, och inte hel­ler de allra flesta andra svenska hiphop-artister (inte ens gamla i gamet Ison & Fille). The Voice dri­ver en kom­mers och dess pro­gram­le­dare har ingen infly­tande över musikro­ta­tio­nen. De är endast arbe­tare under ett övre köp­slå­ende. Medan Paul Haukka såg rätt obe­kväm och gläd­je­lös ut upp­trädde J-Son med samma spra­kande energi som alltid.

För ett år sedan upp­trädde J-Son på Mose­backe i en line-up bestå­ende av de jag trodde vara svensk hip­hops fram­tids­löf­ten. J-Son fick spela först i tur­ord­ning. Han var inte alls glad över detta, men han gjorde trots det ett av kväl­lens mest livade och enga­ge­rade fram­trä­dande och visade prov på sin pro­fes­sio­na­li­tet och starka vilja.

Jag und­rar dock vil­ket håll han ska ta vägen här­i­från. Hur många gånger kan han åter­be­rätta sin histo­ria, och hur många fler radi­o­hits har han i ärmen? det ska bli spän­nande att följa honom.

Det är så här­ligt att få vara med i den här eran av svensk hip­hop. Jag har ju inte varit med från bör­jan, inte varit aktiv inom musiksce­nen när sam­lingen Side­walk Head­li­ners kom ut 1998 och tiden då dagens lejon och vete­ra­ner som Pet­ter, Tim­buktu och Ken Ring slog ige­nom. Men jag är rik­tigt glad över att vara del av den nya svenska hiphop-historian.

Jag läng­tar redan till tredje omgången med svensk hip­hop på Mose­backe i sam­ar­bete med Yes!. I två omgångar har  vi valt en lineup bestå­ende av de vi tror är en del av svensk hip­hops fram­tid för en kon­sert­kväll. Första omgången novem­ber 2008 blev det Pato Pooh, J-Son, Henok Achido, Ally­a­wan, Prop Dylan och STOR. Anda omgången okto­ber 2009 blev det Moham­med Ali, Laby­rint, Näääk & Safe­houseStaff och Zacke.

Det är så kul att få upp­leva hur snabbt det rör på sig mitt under näsan på en. De flesta av den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter gör sina första radi­o­in­ter­vjuer i mitt pro­gram och jag har fått chan­sen att bli den första att recen­sera och skriva om dom i dags­pres­sen. Flera av dom som Adam Tensta, Pato Pooh och J-Son sit­ter idag i TV4s mor­gon­soffa, och sig­ne­rar tishor i SVTs Lilla Aktuellt.

Det är här­ligt… vi befin­ner oss i en myc­ket spe­ci­ell tid för gen­ren i Sve­rige, nu föds nästa decen­ni­ums stjär­nor som ska figu­rera i are­nan sida vid sida om vete­ra­nerna. Are­nan var mogen, och det ska­pa­des medi­e­ka­na­ler som kunde fånga upp. Kanske är vi lite omed­vetna om det som hän­der nu, men jag är helt tagen. Titta själv… nu sit­ter de där.

(rubri­ken satt av City-redigerare)

J-Son i City

Comments are closed.