februari 12, 2012

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 7 janu­ari 2012)

Sam­hälls­klyf­torna i väst­värl­den ökar, väl­färds­sam­häl­let rustas ner, mot­sätt­ningar mel­lan folk med olika reli­giösa över­ty­gel­ser hård­nar och rap­parna bör­jar skära sig i armarna. Resul­tat av att dol­larn fal­ler är att emon åter­in­tro­du­ce­ras inom musi­ken och lan­dar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en för­kort­ning av det eng­elska ordet emo­tio­nal, bör­jade använ­das i mit­ten av 80-talet och hän­vi­sade då till en ny form av emo­tio­nell hardcore-punkmusik vars tex­ter mer hand­lade om käns­lor än poli­tik. Senare spred sig uttryc­ket till ame­ri­kanska punk/rockband, skif­tade under 90-talet sound­mäs­sigt mot poppunk och indi­e­rock för att där­ef­ter slå sig in i mainstream­mu­si­ken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melan­koli är inslag i emons mörka pes­si­mis­tiska uttryck.

När Kanye West släppte albu­met My beau­ti­ful dark twis­ted fan­tasy 2010 intro­du­ce­rade han hip­hop­pen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests per­sona var en konst­närs­själ i svår­mod som uttryckte emo­ka­rak­tä­rens typiska själv­förakt på grän­sen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hör­des året därpå i artis­ter som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina aso­ci­ala bete­en­den och till­ba­kadragna sui­ci­dala per­son likt en annan I-or. Inom hip­hop­pen ten­de­rar för­gre­ningen emo än så länge att berätta histo­rier med avstamp ur beröm­mel­sens bak­si­dor och rela­tera till ett kom­pli­ce­rat för­hål­lande till det mot­satta könet med en känslo­mäs­sig otill­räck­lig­het. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapa­bel på grund av ett djupt till­stånd av melankoli. Svenska sjuk­vårdsupp­lys­ningen skri­ver att melan­koli är ett uttryck för svå­raste for­men av depres­sion. Man blir tung­sint och det går inte att avleda eller påverka sym­to­men genom yttre sti­mu­lans. Allt känns plåg­samt och man kän­ner en total lik­gil­tig­het inför omvärl­den och har inget enga­ge­mang för någon­ting. Värl­den har bli­vit ande­fat­tig och tom, och med den människan.

Musi­ka­liska tren­der speg­lar sin sam­tid och det ver­kar som att ter­rorat­ten­ta­tet 9/11 var noll­punk­ten, ett hår­dare soci­alt kli­mat var tryck­vå­gen och upp­gi­ven­het var resul­ta­tet. Den mod­lösa emon beskri­ver i låttex­terna hur den, pre­cis som män­ni­skan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använ­der sig också av and­liga uttryck då hopp­lös­he­ten ten­de­rar att finna till­tro i vid­ske­pelse och högre mak­ter. Något annat orkar inte neorap­pa­ren göra. I-or har tap­pat sin svans, sör­jer den, men är pas­siv och bara gil­lar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist, författare, krönikör och programledare.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist

Läs mer om mig här.

Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop


Senaste inläggen


Senaste kommentarer


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Kategorier


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter


Arkiv