februari 12, 2012

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 7 janu­ari 2012)

Sam­hälls­klyf­torna i väst­värl­den ökar, väl­färds­sam­häl­let rustas ner, mot­sätt­ningar mel­lan folk med olika reli­giösa över­ty­gel­ser hård­nar och rap­parna bör­jar skära sig i armarna. Resul­tat av att dol­larn fal­ler är att emon åter­in­tro­du­ce­ras inom musi­ken och lan­dar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en för­kort­ning av det eng­elska ordet emo­tio­nal, bör­jade använ­das i mit­ten av 80-talet och hän­vi­sade då till en ny form av emo­tio­nell hardcore-punkmusik vars tex­ter mer hand­lade om käns­lor än poli­tik. Senare spred sig uttryc­ket till ame­ri­kanska punk/rockband, skif­tade under 90-talet sound­mäs­sigt mot poppunk och indi­e­rock för att där­ef­ter slå sig in i mainstream­mu­si­ken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melan­koli är inslag i emons mörka pes­si­mis­tiska uttryck.

När Kanye West släppte albu­met My beau­ti­ful dark twis­ted fan­tasy 2010 intro­du­ce­rade han hip­hop­pen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests per­sona var en konst­närs­själ i svår­mod som uttryckte emo­ka­rak­tä­rens typiska själv­förakt på grän­sen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hör­des året därpå i artis­ter som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina aso­ci­ala bete­en­den och till­ba­kadragna sui­ci­dala per­son likt en annan I-or. Inom hip­hop­pen ten­de­rar för­gre­ningen emo än så länge att berätta histo­rier med avstamp ur beröm­mel­sens bak­si­dor och rela­tera till ett kom­pli­ce­rat för­hål­lande till det mot­satta könet med en känslo­mäs­sig otill­räck­lig­het. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapa­bel på grund av ett djupt till­stånd av melankoli. Svenska sjuk­vårdsupp­lys­ningen skri­ver att melan­koli är ett uttryck för svå­raste for­men av depres­sion. Man blir tung­sint och det går inte att avleda eller påverka sym­to­men genom yttre sti­mu­lans. Allt känns plåg­samt och man kän­ner en total lik­gil­tig­het inför omvärl­den och har inget enga­ge­mang för någon­ting. Värl­den har bli­vit ande­fat­tig och tom, och med den människan.

Musi­ka­liska tren­der speg­lar sin sam­tid och det ver­kar som att ter­rorat­ten­ta­tet 9/11 var noll­punk­ten, ett hår­dare soci­alt kli­mat var tryck­vå­gen och upp­gi­ven­het var resul­ta­tet. Den mod­lösa emon beskri­ver i låttex­terna hur den, pre­cis som män­ni­skan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använ­der sig också av and­liga uttryck då hopp­lös­he­ten ten­de­rar att finna till­tro i vid­ske­pelse och högre mak­ter. Något annat orkar inte neorap­pa­ren göra. I-or har tap­pat sin svans, sör­jer den, men är pas­siv och bara gil­lar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist, krönikör och programledare.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist

Läs mer om mig här.

Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop


Senaste inläggen


Senaste kommentarer


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Kategorier


Ametists senaste tweet

Alla tidningar måste just nu kunna MEDGE att det är problematiskt att betala för bilder i händelser som #husby ? Kan ha oönskade effekter.

Följ mig på Twitter


Arkiv