september 26, 2012

Snart kommer Chris Brown till Sverige, ett besök som redan har väckt starka reaktioner. Brown är dömd för att ha misshandlat sin tidigare flickvän Rihanna, och ska man tro debatten kommer hans spelning i Globen att bojkottas av rätt många.

Jag fick aldrig veta om Michael Jackson var en pedofil eller inte, men jag kämpade för att få tag på en biljett till hans sista planerade turné innan han dog. Jag skulle också kunna plocka pengar ur mitt sparkonto för att få se James Brown eller Kurt Cobain återuppstå för varsin spelning, trots att dessa under sina liv misshandlade kvinnor. Mitt beteende beror nog på att båda dessa akter har varit betydande för musikhistorien och att deras uttryck har lämnat tillräckligt många avtryck hos mig. Jag verkar alltså vara en hycklare: samtidigt som mitt kulturarbetar-jag är tjänare under ett musikintresse och en fascination för innovatörer som präglat samtidkulturen är jag fullständigt äcklad av tankebilden på att dessa män slår en kvinna. Jävla svin.

När Chris Brown kommer till Sverige i november blir det hans första besök här sedan han dömdes till fem års villkorlig dom och samhällstjänst för misshandel av tidigare flickvännen Rihanna. Snabbt har kritiska röster väckts och överallt på internet syns bojkottkampanjer mot konserten. Visst, bojkotta Chris Brown, statuera ett exempel och ta därigenom ställning mot kvinnomisshandel. Det blir enkelt, han betyder ju ingenting för musiken. Just denna faktor påverkar nog en sådan här aktions existens och framgång.

Det är enkelt att statuera exempel av kulturella fenomen med låg verkshöjd, artister med låg nivå av personligt skapande i form och gestaltning, de betyder mindre för oss. Jag tror faktiskt att samtliga kritiker egentligen är lika stora hycklare som jag. Hade någon ropat ”Bojkott!” om John Lennon återuppstått för en konsert i Globen? Troligtvis inte, trots att han enligt sin första fru Cynthia var en kvinnomisshandlare. Skenhelighet, bigotteri är en del av människans natur, men ack så osexiga vi är när vi sysslar med det.

(Publicerad i Göteborgs Posten 25 september 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , ,


maj 26, 2012

Det postindustriella samhället har skapat ett tillstånd som försatt oss i informationsstress. Konkurrensen om publikens uppmärksamhet i vår tid är hård och har gjort att vår toleransnivå för den mängd information vi tar in varje dag med tiden har höjts och samtidigt skapat ett informationsberoende.

Man kan säga att det har gått så långt att vi mer eller mindre ofrivilligt hetsäter upplevelser, information har blivit narkotika.
För att kunna behålla sinnet i fullt bruk väljer vi emellertid att vila skallen genom att ta in information passivt snarare än låta oss engageras. Vi noterar meddelanden men låter dem passera eftersom kitteln är fylld. I ett sådant här tillstånd blir vår mentala totalnärvaro hårdvaluta för marknaden som frenetiskt letar nya vägar och ständigt hårdare tag för att få oss att fokusera på företagens budskap. Industrin är i större behov än någonsin av musik som får dig att observera deras produkter. Det kommersiella landskapet har på senare tid allt oftare satt den elektroniska musikgenren dubstep på bästa sändningstid.
Det är ingen slump att dubstep förekommer allt oftare, genren är nämligen ljudmässigt högeffektfylld.

Nestlé, som är en av världens största aktörer inom livsmedelsindustrin, har nyligen räknat ut att psykedeliska dubstep-wobbles fungerar som örfilar och får publiken att stanna upp, och använder därför specialproducerad dubstep-musik i sin senaste reklamfilm för godiset Nerds. Coca-Cola kör en Skrillex-remix av Aviciis Levels i sin reklamfilm i England och jätten Microsoft använder sig av en dubstep-remix av Alex Clares låt Too Close i sin nätbaserade reklamfilm för Internet Explorer. Genren förekommer även i mindre tippade sammanhang, som i trailers för filmen Red Tails som handlar om Andra världskriget-armén Tuskeegee Airmen, samt i en informationsfilm från den globala anti-trafficking-organisationen Stop the Traffiks. Dubstep som en gång i tiden alstrades ur ett industrins utanförskap och skapades av den kreativa underklassen används nu för att sälja varor och budskap till den breda medelklassen.

En annan faktor för dubstepens förekomst i reklam kan vara dess förmåga att skapa en ”vi-känsla”. Dubstep som assimilerats till mainstreamfåran är, likt genren house, arenamusik och anpassad för att mottas i grupp vilket passar medborgaren i det postindustriella samhället utmärkt. Ju mer tätbebyggda och befolkade städer, desto mer ensam och otrygg känner människan sig och desto större är behovet av gemenskapskänsla. Dubstep är just nu en av länkarna mellan marknaden, individen och dennes föreställning om sin plats i samhället. Ända tills underklassen utvecklar nästa subgenre.

(Publicerad i Göteborgs Posten 26 maj 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


februari 13, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 11 februari 2012)

Vi måste kanske börja omdefiniera framgång. När reggaeartisten Kapten Röd vann priskategorin Årets artist i årets P3 Guld-gala var det många musikjournalister och radiomedarbetare som höjde på ögonbrynet. Kapten Röd var nämligen nominerad i kategorin tillsammans med artister som Veronica Maggio som i jämförelse hörs mycket oftare i radiokanalernas spellistor och har fått göra fler intervjuer i press. Den närmaste veckan efter Kapten Röds vinst var det många musikjournalister som nästan försökte bortförklara vinsten, och bitvis lät det hela som ett försökt till diskvalificering av det som skett. I radio och i tidningar försökte tyckare förklara att Kapten Röd vunnit för att han lyckats mobilisera flest röster, inte för att han var störst.

Det är dags att börja fundera kring hur storhet och framgång inom musiken definieras. Ska framgång beräknas traditionellt efter antal rundor artistens musik roterat i radiokanaler, antal artiklar som skrivits om artisten, att erkända musikjournalister bekräftat och rosat musiken och att artisten har ett större skivbolag i ryggen? Eller bör storhet kanske omdefinieras nu och mätas i generering av publik-engagemang.

I dag befinner sig massan mitt i ett enormt informationsflöde. Radions spelar musik, youtube bidrar med musikaliska intryck, kompisarna delar med sig av favoritmusiken på sociala nätverk där även artisterna bidrar med extramaterial, folk gör egna spellistor på Spotify, tidningarna skriver om artisterna, miljontals bloggare agerar musikskribenter och skivbolagen svarar på detta flöde med att ge ut ny musik i en allt högre fart för att inte förlora lyssnarnas uppmärksamhet. Massan befinner sig i informationsstress just nu och här är det just konsumenternas uppmärksamhet som är det absolut svåraste att erhålla.

Mitt i en informationsstress är det svårt att fokusera på ett meddelande. Från det att en lyssnare nås av meddelandet att en artist är nominerad i en priskategori till att lyssnaren faktiskt röstar, kommer flertalet distraherande ”örfilar” i form av ny information som ropar efter uppmärksamhet. Däremellan nås samma lyssnare troligtvis av ny information om samma artist i form av artiklar, musik, blogginlägg osv. som gör att denne aldrig riktigt hinner sakna artisten.

I nutidens informationsstress är det närhet till publiken som är den verkliga bedriften. Uppmärksamhet, och att hålla kvar din uppmärksamhet, är hårdvaluta. Artister som Kapten Röd kan därmed sägas vara rik och den verkliga vinnaren enligt framtidens definition av ”stor” och framgångsrik.

0 | Kommentera! | , , , , ,


februari 12, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 7 januari 2012)

Samhällsklyftorna i västvärlden ökar, välfärdssamhället rustas ner, motsättningar mellan folk med olika religiösa övertygelser hårdnar och rapparna börjar skära sig i armarna. Resultat av att dollarn faller är att emon återintroduceras inom musiken och landar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en förkortning av det engelska ordet emotional, började användas i mitten av 80-talet och hänvisade då till en ny form av emotionell hardcore-punkmusik vars texter mer handlade om känslor än politik. Senare spred sig uttrycket till amerikanska punk/rockband, skiftade under 90-talet soundmässigt mot poppunk och indierock för att därefter slå sig in i mainstreammusiken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melankoli är inslag i emons mörka pessimistiska uttryck.

När Kanye West släppte albumet My beautiful dark twisted fantasy 2010 introducerade han hiphoppen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests persona var en konstnärssjäl i svårmod som uttryckte emokaraktärens typiska självförakt på gränsen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hördes året därpå i artister som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina asociala beteenden och tillbakadragna suicidala person likt en annan I-or. Inom hiphoppen tenderar förgreningen emo än så länge att berätta historier med avstamp ur berömmelsens baksidor och relatera till ett komplicerat förhållande till det motsatta könet med en känslomässig otillräcklighet. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapabel på grund av ett djupt tillstånd av melankoli. Svenska sjukvårdsupplysningen skriver att melankoli är ett uttryck för svåraste formen av depression. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting. Världen har blivit andefattig och tom, och med den människan.

Musikaliska trender speglar sin samtid och det verkar som att terrorattentatet 9/11 var nollpunkten, ett hårdare socialt klimat var tryckvågen och uppgivenhet var resultatet. Den modlösa emon beskriver i låttexterna hur den, precis som människan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använder sig också av andliga uttryck då hopplösheten tenderar att finna tilltro i vidskepelse och högre makter. Något annat orkar inte neorapparen göra. I-or har tappat sin svans, sörjer den, men är passiv och bara gillar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 3 december 2011)

Nyligen avslöjade SvD att polisen fabricerat siffror om antalet gripna i samband med Riksteaterns gatukonstkonvent Art of the streets. Att väktare från företaget CSG, som Stockholms Lokaltrafik, SL, och Stockholms stad anlitar, brutit mot lagen genom att spana civilt på graffitimålande ungdomar.

Kort därefter berättade före detta väktare på CSG, oberoende av varandra, om företagets metoder i jakten på skadegörelse. Enligt dem förekommer dessutom spaningsregister och brottsprovokation. Avslöjandena om polisen och vittnesmålen från tidigare anställda väktare ger alltså en bild av systematiska, sanktionerade lagbrott för att sätta fast klottrare. SL:s trygghetsansvariga, Jeanette Hegedüs medgav att hon kände till sådana rykten om CSG:s metoder och därefter var reaktionerna starka från myndigheters håll. Rikspolisstyrelsen tyckte att det var bra att diskussionen togs upp av media, länsjuristen i Stockholms län, Hellena Bäck, sa att det hela var förfärligt: ”… framförallt när man uppmanar till att begå brott börjar man undra om det egentliga syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt.” (SVD 14/11) och såväl datainspektionen som oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) krävde en utredning av stadens samarbete med CSG.

Men var är medborgarnas reaktioner? Vi skattebetalare visar med jämna mellanrum att vi ogillar mygel och skattefusk. Vi svenskar rasar mot enstaka partiledare och kändisar som byxat skattekronor, men vi verkar sakna en kritisk förhållning gentemot myndigheter och instanser. En grundläggande granskande utgångspunkt mot makten verkar inte ha rötter här. Korruption, lagöverträdelser från myndigheter och naggande på integriteten borde ses som ett större problem än skadegörelse på väggar och torg. Trots att det förstnämnda är ett direkt hot mot samhället har den allmänna opinionen kring avslöjandena tenderat att peka ut klottret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gentemot makten i ett land som Sverige, det är enkelt att av gammal vana fortsätta fästa blicken lite längre ner på brottsstegen när man varit skonad från ett diktatoriskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de riktigt stora övergreppen, vi är lite naiva. Vi svenskar behöver ett slags nolltolerans gentemot myndigheternas och maktens felsteg.

0 | Kommentera! | , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 12 november 2011)

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hiphop. Svensk hiphop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sverige provocerar mest. Endast en minoritet av svenska hiphopakter sysslar med ett politiskt innehåll i sina låttexter just nu. Men genren har samtidigt hamnat under lupp oftare än någonsin tidigare  det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika genrer genererar i anmälningar från allmänheten så jag sökte upp Sveriges Radios jurister. Juristerna har till uppgift se till att SR håller sig till public service-uppdraget, att det som sänds ut i etern bland annat håller sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas uppgift berör alltså i stort yttrande­frihetens begränsningar. De tar emot anmälningar från allmänheten om enstaka låtar och får bedöma låtarnas lämplighet när exempelvis en SR-redaktör är osäker.

Jag frågade och fick veta att i denna tid är det svensk hiphop som genererar flest anmälningar från allmänheten och frågeställningar internt hos Sveriges Radio. Svensk hiphop är i dag alltså den största offentliga bäraren av samtidskommentarer och har alltså tagit den plats proggen och punken en gång har haft. Man skulle här kunna dra på höga växlar och säga att musiken börjar spela en politisk roll i Sverige på samma sätt som när proggen var stor under första halvan av 70-talet.

Men ribban för vad som provocerar har höjts, det krävs mer för att provocera i dag än tidigare. Medan svenskar förr i tiden blev politiskt provocerade av låten Eviva España på grund av Spaniens dåvarande general Franco-regim, så krävs det i dag mer explicita och grövre provokationer i låttexterna för att någon ska reagera. Vad som är kontroversiellt är ju delvis beroende av samtiden, men man kan även tolka det som att svenskar förr i tiden brukade syssla med mer intelligent kritik. Nästa tanke är att det här kanske innebär en möjlighet för artister att sprida ett budskap och ”komma undan” genom att säga saker mer finurligt och metaforiskt. I samtalet mellan mig och juristerna framkom också att de hiphoplåtar som hamnat under lupp nästan uteslutande varit på språket svenska. Svenskan gör att fler faktiskt hör vad som sägs samtidigt som lyssnare möjligen känner sig mer träffade av låtarnas innehåll då det plötsligt känns som att låten kommenterar deras verklighet. Låtar på svenska kommer svenskens verklighet närmare.

De svenska hiphopartister som sysslar med samhällskritik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvärade av spotlightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kultur som med stolthet slår underifrån är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik.

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 oktober 2011)

Varifrån kommer bilden av konstnären som gör uppoffringar för att kunna hålla på med sin konst? Uppoffringar som ibland är till den grad att de gränsar till ett inre tvång. Bilden av den lidande konstnären med en vilja att skapa som om det vore en gudomlig uppenbarelse och nästan en besatthet är inramad med lidelse, envishet och ekonomisk otrygghet.

Rapparen Alexis Weak meddelade i veckan i P3 att han nu lägger ner musikkarriären. Orsaken var att det inte går att försörja sig på musiken. Han sa: ”Det är inte ekonomiskt gångbart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kommer tillbaka till den här logen och ser några kexchoklader och något litet fruktfat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks motivering verkade vara provocerande för andra artister som kallade honom för en oäkta artist, en falsk konstnärssjäl. Alexis slog hål på den romantiska bilden av konstnären och skapade nog oro hos andra artister som accepterat bilden av sig själva som kämpande konstnärer i en kanske livslång ekonomisk otrygghet. En del av hans fans reagerade på samma sätt och sade att han i och med sin motivering alltså inte älskar musikskapandet tillräckligt. Tumultet påminner om när Lars Ulrich från Metallica året 2000 stämde fildelningssajten Napster för att sajten spridit deras musik gratis, varpå Metallicafans gjorde uppror mot sina idoler. Konsumenter verkar också ha svalt bilden av konstnärer som kämpar, och att kultur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musikarenan som en protest mot problemet att konstnärskapet inte graderas som en konkret färdighet. Utgången blir inte bara märkbar hos konsumenterna, utan också bland till exempel spelningsbokare. Att kunna utföra ett skickligt berättande i rimformat kräver årslånga studier av rimkonsten. Att framföra rimmen på scen kräver åratal av praktisk övning, arbetslivserfarenhet. Föreställ dig att de som behärskar ett skapande skulle få sätta förmågor som att läsa noter eller författa flerstaviga rim på sin meritförteckning som sedan utgör grund för en kalkylerad minimilön och vettiga förhållanden i backstage-logen.

Låt oss leka med tanken att svenska rappare hade ett eget fackförbund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rappares Fackförbund) som klubbar igenom en minimiersättning för kronor per bars/vers. Ja, varifrån kommer föreställningen att artister primärt ska drivas av sin lust till konsten?

0 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 oktober 2011)

I bland tänker jag att fans till Michael Jackson är speciella, lite särpräglade jämfört med fans till andra världsartister.

Michael Jacksons fans har en rätt vemodig och sorgsen relation till sin idol, och jag undrar om det gör dem till de absolut bästa fansen? Michaels fans delar såklart upplevelser och känslor med fans till andra ikoner. De känner respekt för idolens talang och musikaliska kaliber och söker ständigt medgivande för det i offentligheten. De är likt andra fans hänförda av idolens karisma och attraherade av den sexappeal som följer med. De söker tillflykt i den fantasibild som målats av artisten och upplever att idolen är näst intill övernaturlig och oåtkomlig vilket skapar en känsla av nästan gudsdyrkan. Ja, Michaels fans delar de här upplevelserna med fans till exempelvis Elvis Presley och John Lennon. Men Michaels fans känner också en starkare beskyddarkänsla.

I veckan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spenderat lika mycket tid åt att försvara honom mot mobbarna och rentvå hans namn, som åt att hänföras av den viktlösa dansen och genomträngande höga rösten i låtarnas bryggor. Hans fans relaterar till honom som om han vore deras barn som blev mobbat i skolan.

Jag har själv varit ett av fansen. Jag minns att jag i mellanstadiet ofta hamnade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jacksons näsa kommer trilla av” för att jag skulle sätta klasskamraten på plats och kalla denne för dum i huvudet. Och jag minns att min mammas vänner kunde börja prata illa om honom i min närvaro bara för att retas med mig, vilket alltid slutade med att jag högljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styvfar som gärna ville trycka på ömma punkter och provocera mig till reaktioner. Varje gång jag såg på musikvideor med Michael fällde han en elak kommentar om honom, och jag drog till med motargument varenda gång.

I dag skyller jag delvis mitt beteende på Michael Jacksons image. Profilen av den missförstådda välgöraren, outsidern som bara vill sprida kärlekens budskap men ständigt blir offer för ondska, girighet och småsinthet. Det vuxna barnet som likt Peter Pan blev fråntagen sin barndom. Den känsliga enstöringen som tar sin tillflykt upp i träden undan vuxenvärldens grymheter. Men jag skyller också på att jag är 80-talist, kanske den sista generationen med ett världssamvete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världsartister som offensivt spred ett rättvisetänk. Och Michael Jackson blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en symbol för möjligheten att det goda kan segra. Han blev ljuset i mörkret och en representation av vad grymhet kan göra med folk. Nästan en sektledare som det är lite synd om. Ledaren som behöver beskydd för att kunna fortsätta verka, och vi blev alla hans offentliga försvarare.

0 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publiceras i Göteborgs Posten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.

0 | Kommentera! | , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 maj 2011)

Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor).

Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: ”Vilken tavla får man måla?”. Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.

Samtidigt är polisen direkt olämplig att bedöma kulturella uttryck. När Labyrint nämner droger i sina låttexter handlar det om ett återgivande och en spegling av deras vardag och verklighet. Ett berättande är inte detsamma som propaganda.
Det är viktigt att komma ihåg att en av kulturens främsta funktioner alltid har varit att föra fram i ljuset de realiteter som inte delas av gemene man. Kulturens uppgift är delvis att spegla alternativa och perifera betraktelser och åsikter, och peka finger åt etablissemanget. Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.

Labyrints huvudlyssnare hör sin vardag beskrivas, hittar tröst i att veta att de faktiskt inte är ensamma, och känner sig sedda när deras verklighet uppmärksammas tack vare musiken. Musiken fungerar således både som ventil och samhällsbrygga. Att censurera skapar på sikt klyftor och en krutdurk.

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


Sida 1 av 212

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter