Plies har i och med detta släppt fyra album inom loppet av två år. På samma tid har han hunnit bli en av de mest eftertraktade liveakterna på amerikanska södern. I intervjuer berättar han att hans mantra är Abraham Lincolns uttryck om att folk bör dömas utifrån resultat och inte hur vänliga de är eller vilka politiska värderingar de har. Man kan gott säga att Plies lever som han lär.

Plies stil är en mardröm för dig som är mera medveten och har ett politiskt samvete, och dig som har ett kritiskt öga för mainstream-hiphopens repre­sen­ta­tio­ner av den ”svarta man­nen”. Visst, jag skulle kunna uppehålla mig med låtarnas produktionskvalité, och visst, då kommer jag fram till att det svänger någorlunda, men innehåller inget som blir särskilt minnesvärt. Och är det det enda du är intresserad av kan du nog sluta läsa nu.

Plies kör fortfarande på samma recept från 2006 och mixtapet ”100% Real Nigga”. Hans utgångspunkt är att han är en ”nigga” som är en ”goon”, det sistnämnda är slangordet för ett råskinn, men även något av en dumbom och narr. Plies säger att han är från gatan, han borde vara fotomodell, han kan ligga hur mycket som helst och vill få ut sina morddömda kompisar från fängelset. Han toppar av allt med en hel låt om hans penis med refrängen: ”Some say some say I’m arrogant, I’m cocky, some say ain’t shit, but I got good dick, good dick, good dick, good dick. I got good dick”. Och han uttrycker sig ständigt med påhittade ord som ”Bruh bruh” och ”Arrh Arrh”.

Retoriken handlar om att gå in för att gestalta sig själv som en primitiv och ointelligent varelse. Det handlar om att framställa avsaknaden av ett språk och vokabulär till en cool grej. Att vara enfaldig är grejen. Skillnaden mellan detta och annan rock’n’roll-lifestyle är att beteendet ständigt kopplas till etniciteten och framställs som naturlig.

Plies framtoning för ens tankar till Black Face och 1800-talsretoriken i Minstrel-shows som gick ut på karikatyrer av svarta som porträtterades som ignoranta, lata och dumma, men musikaliska. Plies är en distinkt modern förlängning av rasistiska föreställningar av den svarta mannen.

(Publicerad i Gaffa, juli 2010)

Vad är hemligheten bakom ett av årets mest hajpade hiphopartister?

Ett av årets mest hajpade hiphopartister, släpper en av årets två mest efterlängtade hiphopplattor (det andra är Eminems kommande). Vilken kometkarriär! Bara ett år efter debuten har Drake blivit sajnad av Lil’Wayne och kan säkra ett högt kvalité på debutalbumet med gästartister som Young Jeezy, The Dream och Jay-Z, och producenter som Timbaland, Swizz Beatz och Kanye West.

Albumet överraskar med den eftertänksamma sinnestämningen och det lugna tempot. Ljudbilden genomsyras av flytande syntar, framträdande luftiga trummor med hög resonans, och autotune, och helheten för tankarna till 90-talets lugna hits med Phil Collins. Drake visar att han är en mästare på rhymes och kombinerar skryt med avslöjanden om privatlivet och de egna innersta mest rörande tankarna vilket gör varje spår till en rytmisk krönika.

Av någon anledning känns det hela ändå lite onaturligt och beräknande och Drake upplevs mer hemma i de kärlekskranka sångpartierna. Hemligheten bakom Drake är nog att han fått överväldigande kreddiga beats, och har himla bra gehör, inlärnings– och imiteringsförmåga. Kanske har han användning av sin tidigare karriär som såpaskådis.

Nej, Drake är ingen bad boy. Han är uppvuxen i Torontos rikemanskvarter och kan av de desperat-romantiska låttexterna att döma nog likväl kunnat platsa i ett pojkband. Den rollen hade han nog spelat lika väl.

Publicerad i Gaffa juni 2010