Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

Liknande inlägg

• ASAP Rocky — LiveloveASAP
• The-Dream — 1977
• Drake — Thank Me Later

Artikel / Publicerad i Gaffa / Lördag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyllningskörer och klappar på ryggen är inte alltid så lätt. Det vet den albumaktuella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Uppståndelsen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debutalbumetBomben förra året. Musikkritiker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hiphop, och duon gav sig strax efter releasen ut på Sverigeturné med Promoe. Men sedan följde en tid som duon idag kallar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bomben kände jag inte alls att vi passade in i den standardiserade svenska hiphopen. Vi hade tillhörighetsproblem. Fansen hade vi, de fanns där, men det fanns egentligen inget musikläger som backade upp oss så det kändes hela tiden som att vi var på egen hand, berättar producenten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jävligt bra hajp inför första skivan och var peppade. Men sen var det som att verkligheten slog tillbaka lite. Vi kände inte att vi riktigt var där vi ville vara och jag kände mig personligen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rapparen Mofeta.

– Det var också så att vi jobbade med första skivan så pass länge att musiken inte hängde med vår utveckling. När vi släppte debutplattan var vi mentalt redan inne på annan musik, fyller Jerre i.

Det utanförskap killarna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skivbolag och funderade på att verka som soloartister istället. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt hetlevrade och krångliga, säger Mofeta. Samtidigt är vi nära vänner privat och då kan det uppstå spänningar. Jerre ville producera åt fler artister och då funderade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roligast att göra musik tillsammans. Det känns skitbra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musiken vi gjorde sen är beviset på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bakslaget fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spelningar och hela tiden känna att det vi gör inte riktigt är vi, säger Jerre.

Mognat som duo

Duon berättar att den baksmälla de gått igenom har inneburit en intensiv mognadsprocess och att det hörs på kommande albumet. De säger att nu har rappare och producent blivit en sammansvetsad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beatsen och Jerre har haft mer att säga till om låtarnas tema och innehåll, berättar Mofeta. Vi har jobbat mycket tajtare ihop som två kompositörer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mognadsprocess för oss. Jag har nog tidigare kanske bromsat ner Jerre i hans skapande och tänkt för mycket i hiphoptermer, i loopar och så vidare. Men den här gången har allt känts gjutet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa garden ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behöver förtroende sinsemellan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här skivan när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har blivit långsammare, skitigare och souligare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gillar. Alla låtar har teman vilket gjort att låttexterna har blivit mycket vassare. Låtarna är mer betraktande och samhällskritiska den här gången. Vi satsar inte på att sätta igång partyt utan det handlar mera om en storytelling. Vi ville göra någonting som berör.

– Ja vi har inte kört grejen med att försöka ta folk med storm, utan det har mera handlat om att visa vilka vi faktiskt är.

Liknande inlägg

• Mofeta & Jerre — Briljanter och smaragder
• Mofeta & Jerre undrar
• Recension: Mofeta & Jerre — Bomben

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)

Liknande inlägg

• The-Dream — 1977
• Shontelle Shontelle — No Gravity
• Taio Cruz — TY.O

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Skivan representerar musikalisk uppriktighet.

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.

Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Liknande inlägg

• Ugly Duckling — Moving at Breakneck Speed
• The-Dream — 1977
• Stockholmssyndromet — Ettfyranånstans?

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Liknande inlägg

• Drake — Thank Me Later
• The Roots — How I Got Over
• R Kelly — Love Letter

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En opersonlig vara.

Han är ett intressant typexempel för den kommersiella popmusik-branschen. Taio Cruz slog igenom med albumet Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spelade artisterna på radio. Han har vunnit BRIT Awards, Vanguard Awards, flertalet Billboard Awards och nominerats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säljande akter men kanske även den mest anonyma. Soundet, låttexterna och sångarens uttryck är fortsatt så pass opersonliga att han blir utbytbar, nästintill ansiktslös.

Att albumets titel kommit till då han tröttnat på att fans uttalar hans namn fel kan vara ett resultat av en affärsmodell som främst siktar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Liksom på tidigare album kamoufleras karaktären Taio Cruz av de bombastiska synthbaserade produktionerna som denna gång är signerade Ingrosso, Angello, Guetta och RedOne. Taio Cruz framgångar vilar på hans goda sångkapacitet, att sälja honom som persona via musiken verkar vara sekundärt.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

Liknande inlägg

• Taio Cruz — Rokstarr
• M.E.D — Classic
• Drake — Thank Me Later

____________________________
Punta Records/Universal | Betyg 4 av 6
__________________________
En helt pånyttfödd och sammansvetsad rapduo.

Möt en ny Mofeta & Jerre. Tempot är i överlag lägre än vad duon bjudit på tidigare, rappen har en mer varierad flow och rimstruktur och soundet lutar mer åt soul. Det är tydligt att rapparen Mofeta och producenten Jerre har gått igenom en mognadsprocess som låtskrivare, textförfattare, musiker och musikerpar och blivit en mer sammansvetsad duo.

De verkar ha släppt garden både gentemot varandra och lyssnarna, det är märkbart att de låter varandra ta mer plats. Jerres många instrument, melodier och sång får breda ut sig ordentligt och landa i jammande, och funken i botten av produktionerna får de långsamma spåren att svänga. Mofeta har aldrig levererat så personliga låttexter och tar tid på sig att i varje låt berätta en historia och måla bilder, vilket gör varje spår till ett eget kapitel.

Helheten är inbjudande. Man får lust att slå sig ner hos Mofeta & Jerre ett tag. Det här är en skiva med längre livslängd som man nog återkommer till med mellanrum.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

Liknande inlägg

• Mofeta & Jerre & baksmällan
• Mofeta & Jerre undrar
• Recension: Mofeta & Jerre — Bomben

Hemmalaget/Cosmos | Betyg 5 av 6
————————————-
Svensk soul med gatuattityd.

Det är i och med den här skivan soul på svenska blir reell för en yngre generation storstadsfolk.

Det här är svensk soul med gatuattityd. Aleks står på asfalten när han skildrar kärlek, samhälle, vemod och humor. Albumet bjuder på downtempo soul på baktunga beats och filmiska produktioner. Här blandas den klassiska soulens karaktärsdrag med ett elektroniskt sound, och helheten fungerar lika bra på dansgolvet som till dina ensamma nätter.

Aleks debuterar med mognad i låtskrivandet och är något av en refrängkung. Hans stil och den säkerhet med vilken han på spår efter spår skapar tydliga melodier för tankarna till den framlidne Nate Dogg. Aleks kännetecknas av en makalös tajming som sångare. Han är känslig för beatet och jobbar med temposkiften och mikroskopiska nyanser i sången som både framhäver och ändrar ordens betydelser, han verkar tänka som en rappare. Aleks trycker genomgående på rätt knappar och framkallar känslor tills du blir knäsvag.

(Publicerad i Gaffa måndag 28 november 2011)

Liknande inlägg

• Inte Stockholm, Göteborg, Malmö!
• Allt det jag inte gillar samlat på ett ställe
• Stress — Playlist

RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid.

Han är nykomlingen som branschen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kontrakt värt 3 miljoner dollar med bolaget RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från skivan, och när tredje låten släpptes ingick han samarbetsavtal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixtapet är ute börjar man ana varför. ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom progressiv med tillräckligt många referenser till hiphopens rötter.

ASAP Rocky är både nervkittlande och en nostalgitripp. Hans oansträngda Harlem-rap blandad med ett mer melodiöst Houston-sound är lika sjabbig och rännsten som fräscht, och framförs lika ofta i helsvarta luvtröjor som i kläder med inslag av gälla neonfärger. Det är lika oldschool som nyskapande med lika många blinkningar till den klassiska sydstatshiphopen som till M.I.A.:s alternativa elektroniska toner. Det här är mörk och magnetisk ”drug music” som tillfredsställer både hiphopskallar och hipsters.

(Publicerad i Gaffa tisdag 8 november 2011)

Liknande inlägg

• Aleks — Inte längre fiender
• Alexis Weak — Till Minne Av
• Childish Gambino — Camp

Soblue Music/Universal Music | Betyg 3 av 6
——————————————-
En manifestation av den svenska rappens olika stilar och utveckling.

Stress är en producent som under tidigt 2000-tal hade ett litet ögonblick i rampljuset med ett fåtal produktioner utan att ha skapat någon större hajp kring sitt namn. Nu när han åter kliver fram gör han det med ett producent-samlingsalbum i sann hiphopanda.

Playlist samlar ett 30-tal gamla och mindre etablerade svenska rappare på 21 spår. Med undantag från något enstaka spår uppehåller sig skivan soundmässigt generellt kvar i året 2006 a la Lil Waynes A Milli. Stress ambition är att skapa minimalistiskt effektfullhet i elektroniska beats. Resultatet är såklart verkningsfullt eftersom det alltså bygger på tidigare beprövade komponenter, men det är rapparna som står för den största andelen stimulerande inslag.

Playlist blir främst en manifestation av den svenska rappens olika stilar och utveckling, och här ger svenska mc:s dig en av sina bästa föreställningar någonsin.

(Publicerad i Gaffa fredag 4 november 2011)

Liknande inlägg

• Aleks — Inte längre fiender
• T.I. — No Mercy
• Drake — Thank Me Later