Marcus ”Mackan” Price har just nu en väldigt viktig roll för hiphopens utveckling, och för rapen i Sverige. Han är den som alltid pekat finger åt etablissemanget och struntat i alla regler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hiphopen i Sverige. Jag träffade honom i studion medan han gjorde frukost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)
(Publicerad i Gaffa juli 2010)

Big Boi’s soloalbum lanserar honom som producent.
Nu sätts all ljus på poducenten och rapparen Big Boi, den mer matematiska halvan av supergruppen Outkast. Hantverkaren har Jive Records att tacka för att han får breda ut sig, skivbolaget som styr och ställer över Outkast förbjöd nämligen tidigt i processen Andre 3000 från att medverka på plattan. Därmed har Big Boi inte behövt ägna sig åt att väga upp Andre 3000´s innovativa och skeva idéer och istället fått tillfälle att i lugn och ro, under tre års tid, bygga på ett album som i grunden är rotad i klassiska hiphopproduktioner. Därifrån drar uptempo-spåren precis lagom mycket åt electro-funk, r’n’b och crunk. Låtarna blåser inte hatten av en, men är fylliga och ambitiösa och skaparglädjen känns stor. Hela plattan känns som en urladdning och kommer med stor sannolikhet bli ihågkommen som en manifestation av Big Boi’s skicklighet som låtsvarvare, snarare än rappare. För det finns en hel del att önska vad gäller hans rhymes och rap som verkar ha veknat lite. Kanske hade kanske lite konkurrens med rapmonstret Andre 3000 varit en bra sak ändå.
(Publicerad i Gaffa juli 2010)
Albumet känns mest som ett mellanspel och gör sig kanske bäst i sin helhet.
I och med flytten till Sverige har den sydafrikanske rapparen Harrison Miya gjort musikalisk svängom och slagit ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nordelius och alternativ-rocksångerskan Nathalie Tensaye. Fusionen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med medvetna politiska låttexter som berör apartheid och utanförskap, och det hela påminner bitvis om tidig Seal. Harrison nästan viskar fram sången och använder sig på vissa låtar av ramsor på Zulu vilket ger en intressant kontrast gentemot det alternativa pop-soundet. Men ingen enstaka låt sätter sig i minnet och albumet känns mest som ett mellanspel.
Albumet gör sig nog bäst i sin helhet i bakgrunden i bilen. Av den filmiska känslan att döma kanske på en roadtrip genom amerikanska Nevada när du sitter i passagerarsätet i en Chevrolet Impala cabriolet med benen uppe på bildörrens kant, solglasögonen på och vinden i håret. Sinnestämningen under färdens gång är melankolisk. Och Cinematic får dig att begrunda nuet i ljuset av de många vemodiga tillbakablickarna.
(Publicerad i Gaffa juni 2010)

Existentialism i hiphop-form
Det har gått två år sedan veteranerna från Philadelphia släppte senaste albumet Rising Down. Under den tiden har de hunnit med en ny karriär som husband i NBC-talkshowen ”Jimmy Fallon’s late-night”. Man har ju undrat huruvida The Roots, som rätt ofta skiftar stilmässigt, skulle lyckas behålla sin musikaliska själ i och med denna kommersiella framgång.
Och visst, gruppen har uppenbarligen fångat in nya influenser. Här kombineras de jazziga toner som kännetecknar dem med inslag av alternativ soul och gästsspel av indierock-artister. Men bandet gör skäl för sitt namn och lyckas mixa dessa den musikaliska själfullhet och innehållsmässiga medvetenhet som alltid utgjort kärnan av deras musik.
Det är nog till och med så, att ”How I Got Over” är bland de mest ömtåliga hiphop du hittar. Spårens tempo är genomgående lugnt och soundet är mörkt. På albumet frågar sig en tyngd Black Thought hur de andliga globala utmaningarna uppstått, och bemöter dessa med uppmaningar av själfullhet. Människans moderna sinnliga fallgropar behandlas med mental pep-talk om att inte förlora kontakten med det egna jaget, vilket gör ”How I Got Over” till existentialism i hiphop-form.
(Publicerades i Gaffa juni 2010)
Det finns få så principfasta artister, eller ja människor, som Million Stylez. Vi träffades över massa kaffe. Million släppte in mig på livet och avslöjade vad som är hans kompass i livet, och vad han tycker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite närmare (bläddra till sidorna 26–27).
(Publicerad i Gaffa juni 2010)
Det finns få så principfasta artister, eller ja människor, som Million Stylez. Vi träffades över massa kaffe. Million släppte in mig på livet och avslöjade vad som är hans kompass i livet, och vad han tycker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite närmare (bläddra till sidorna 26–27).
(Publicerad i Gaffa juni 2010)
Marcus ”Mackan” Price har just nu en väldigt viktig roll för hiphopens utveckling, och för rapen i Sverige. Han är den som alltid pekat finger åt etablissemanget och struntat i alla regler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hiphopen i Sverige. Jag träffade honom i studion medan han gjorde frukost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)
(Publicerad i Gaffa juli 2010)
Jag i ett par av hans gula tofflor. Petter vid sin dator. Han tog med mig på en resa.
Klicka här för att läsa (bläddra till sidan 24–25).
(Publicerad i Gaffa april 2010)
0 | Kommentera! | Ametist, Gaffa, Petter, Räddare i nödenPlies har i och med detta släppt fyra album inom loppet av två år. På samma tid har han hunnit bli en av de mest eftertraktade liveakterna på amerikanska södern. I intervjuer berättar han att hans mantra är Abraham Lincolns uttryck om att folk bör dömas utifrån resultat och inte hur vänliga de är eller vilka politiska värderingar de har. Man kan gott säga att Plies lever som han lär, på ett dåligt sätt.
Plies kör fortfarande på samma recept från 2006 och mixtapet ”100% Real Nigga”. Hans utgångspunkt är att han är en ”nigga” som är en ”Goon”. Vad är en ”Goon”?
Klicka här för att läsa min recension på Plies skiva ”Goon Affiliated” i musikmagasinet Gaffa.

Info om Black Face och Minstrel Shows

”Goon Affiliated” saknar de medryckande spår som Plies förra album bjöd på. Hans stil är dock fortfarande en mardröm för dig som är kritisk gentemot hiphopens representationer av ”svarta”.
Plies utgångspunkt är att han är en nigga som är en ”goon” (slangordet för ett råskinn, men även en narr). Hans låttexter är fyllda med påhittade ord som ”Bruh-bruh” och låtarna handlar om att inte bry sig om något i livet, och hans sexuella färdigheter. Peaken är en låt om hans penis med refrängen: ”Some say some say I’m arrogant, I’m cocky, some say ain’t shit, but I got good dick”.
Plies satsar på att gestalta sig själv som en enfaldig, primitiv varelse som saknar ett språk att uttrycka sig med. Det bisarra är att han ständigt framställer dessa egenskaper som naturlig för ”svarta”, vilket för ens tankar till 1800-talsretoriken i Minstrel-showernas karikatyrer av ”svarta” som dumma, översexuella, musikaliska varelser.
I kombination med den ljumna musikaliska upplevelsen blir det hela väldigt oaptitligt.
(Publicerad i Gaffa, juli 2010)
Ametist är programledare på Sveriges Radio, skriver reportage och recenserar åt musikmagasinet Gaffa, spelar skivor, är jurymedlem i Grammis och Manifestgalans kategori Hiphop/Soul/Rnb.
Läs mer om mig här.
Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop