Ametist Azordegan

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett tea­ter­stycke.

När komi­kern Donald Glo­ver inte skri­ver manus för teve­se­rien 30 Rock eller skå­de­spe­lar i serien Com­mu­nity leve­re­rar han hip­hop under nam­net Chil­dish Gam­bino, ett artist­namn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debu­tal­bum mani­fe­ste­rar Gam­bino god smak, att han är ajour med hip­ho­pens utveck­ling och kun­nig om gen­rens röt­ter. Men han är allt på en gång vil­ket ska­par trovärdighetsproblem.

De egen­pro­du­ce­rade beat­sen är dels hårda med hip­ho­prot­nära sound och dels elektro­niska, lång­samma och melan­ko­liska. Låtarna behand­lar ämnen som etni­ci­tet, rasism, gatukre­di­bi­li­tet och hip­hop­kul­tur och hans rap speg­lar fler­ta­let sti­lar som gles hash­tagrap och mul­ti­syl­lable kulspru­te­rap. Han sjunger och reci­te­rar, och röst­pro­duk­tio­nen väx­lar mel­lan en hög­ljudd och aggres­siv och en vis­kande själv­trös­tande sådan.

Det känns som Gam­bino miss­lyc­kats med att behärska skå­de­spe­la­ren i sig. Album­pro­jek­tet avslö­jas som ett tea­ter­stycke, ett manu­skript för ett pilotav­snitt om en lite argare och mer poli­tisk med­ve­ten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täc­ker alla hip­ho­pens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 16 janu­ari 2012)

Arti­kel / Pub­li­ce­rad i Gaffa / Lör­dag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyll­nings­kö­rer och klap­par på ryg­gen är inte all­tid så lätt. Det vet den albu­mak­tu­ella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Upp­stån­del­sen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debu­tal­bu­metBom­ben förra året. Musik­kri­ti­ker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hip­hop, och duon gav sig strax efter rele­a­sen ut på Sve­ri­ge­turné med Pro­moe. Men sedan följde en tid som duon idag kal­lar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bom­ben kände jag inte alls att vi pas­sade in i den stan­dar­di­se­rade svenska hip­ho­pen. Vi hade till­hö­rig­hets­pro­blem. Fan­sen hade vi, de fanns där, men det fanns egent­li­gen inget musik­lä­ger som bac­kade upp oss så det kän­des hela tiden som att vi var på egen hand, berät­tar pro­du­cen­ten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jäv­ligt bra hajp inför första ski­van och var pep­pade. Men sen var det som att verk­lig­he­ten slog till­baka lite. Vi kände inte att vi rik­tigt var där vi ville vara och jag kände mig per­son­li­gen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rap­pa­ren Mofeta.

– Det var också så att vi job­bade med första ski­van så pass länge att musi­ken inte hängde med vår utveck­ling. När vi släppte debut­plat­tan var vi men­talt redan inne på annan musik, fyl­ler Jerre i.

Det utan­för­skap kil­larna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skiv­bo­lag och fun­de­rade på att verka som solo­ar­tis­ter istäl­let. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt het­lev­rade och krång­liga, säger Mofeta. Sam­ti­digt är vi nära vän­ner pri­vat och då kan det upp­stå spän­ningar. Jerre ville pro­du­cera åt fler artis­ter och då fun­de­rade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roli­gast att göra musik till­sam­mans. Det känns skit­bra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musi­ken vi gjorde sen är bevi­set på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bak­sla­get fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spel­ningar och hela tiden känna att det vi gör inte rik­tigt är vi, säger Jerre.

Mog­nat som duo

Duon berät­tar att den bak­smälla de gått ige­nom har inne­bu­rit en inten­siv mog­nads­pro­cess och att det hörs på kom­mande albu­met. De säger att nu har rap­pare och pro­du­cent bli­vit en sam­man­svet­sad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beat­sen och Jerre har haft mer att säga till om låtar­nas tema och inne­håll, berät­tar Mofeta. Vi har job­bat myc­ket taj­tare ihop som två kom­po­si­tö­rer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mog­nads­pro­cess för oss. Jag har nog tidi­gare kanske brom­sat ner Jerre i hans ska­pande och tänkt för myc­ket i hip­hop­ter­mer, i loo­par och så vidare. Men den här gången har allt känts gju­tet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa gar­den ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behö­ver för­tro­ende sinse­mel­lan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här ski­van när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har bli­vit lång­sam­mare, ski­ti­gare och sou­li­gare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gil­lar. Alla låtar har teman vil­ket gjort att låttex­terna har bli­vit myc­ket vas­sare. Låtarna är mer betrak­tande och sam­hälls­kri­tiska den här gången. Vi sat­sar inte på att sätta igång par­tyt utan det hand­lar mera om en sto­ry­tel­ling. Vi ville göra någon­ting som berör.

– Ja vi har inte kört gre­jen med att för­söka ta folk med storm, utan det har mera hand­lat om att visa vilka vi fak­tiskt är.

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fan­tas­tisk kore­o­grafi som ram­lar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers kar­riär och pågick från novem­ber 2010 till juni 2011 i sam­band med rele­a­sen av hans sjätte albumRay­mond v. Ray­mond. Tur­nén inne­bar 92 spel­ningar och arran­ge­ra­des i stä­der i USA, Europa och Austra­lien. London-spelningen som denna dvd doku­men­te­rar gick av sta­peln på spek­ta­ku­lära O2-arena i feb­ru­ari 2011 inför cirka 14 000 per­so­ner och var den enda tur­né­spel­ningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen doku­men­te­rar just denna spel­ning beror nog på den mag­ni­fika scen, lokal och tek­niska möj­lig­he­ter som O2-arena erbjuder.

Man bru­kar säga att kon­ser­ter fun­kar dåligt på film och måste upp­le­vas live men denna film trot­sar regeln. Det finns helt enkelt så många visu­ellt färg­granna och stora effek­ter som stän­digt byter av varandra att kon­ser­ten går rakt ige­nom skär­men. Under en och en halv timme fram­för Usher 22 låtar ackom­pan­je­rad av live­band och i säll­skap av ett fåtal dan­sare. Det sker fler­ta­let klä­dom­by­ten under sho­wen och varje låt har ett eget visu­ellt tema vad gäl­ler scen­rek­vi­sita och ljus.

Kore­o­gra­fin är stän­digt stom­men i sho­wen. Ljus och scen­rek­vi­si­tans rörel­ser utgår från dan­sen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett sam­spel mel­lan musik, ljus, sce­no­grafi där dan­sen är diri­gen­ten. Detta och dans­ste­gen, Ushers tea­tra­liska rörel­ser emel­lan akterna och hans scen­klä­der påmin­ner en stän­digt om pop­mu­si­kens liveshow-gigant Michael Jack­sons. Sho­wen är så pass ombyt­lig och färgspra­kande att det skulle kunna tol­kas som inno­va­tion men Usher målar via siff­ror och lyc­kas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influ­e­rad av sin före­bild Michael. Det hela inne­bär en hel del effekt­sö­keri men sam­ti­digt noll musi­ka­lisk live­upp­le­velse för dig som söker en sådan. Live­ban­det är i prin­cip undan­gömt bakom en rek­vi­sita­vägg och Ushers inter­ak­tion med musi­kerna är obe­fint­lig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och för­trol­lade Usher-fans.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 19 decem­ber 2011)

Comments are closed.

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Ski­van repre­sen­te­rar musi­ka­lisk uppriktighet.

Duon STRAX debu­te­rar med ett album som i uttryck och klang kanske repre­sen­te­rar ett slags bostadsrätts-hiphop sig­ne­rat pro­du­cen­ten Fronda. Men ski­van repre­sen­te­rar även musi­ka­lisk uppriktighet.

Låtar­nas teman och tex­ter utgår från kil­lar­nas egna erfa­ren­he­ter och käns­lan är att sou­lin­flu­en­serna byg­ger på en äkta sou­len­tu­si­asm med en för­kär­lek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rym­mer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttex­terna är enkla med enkla var­dagsnära led­mo­tiv om kär­lek och for­mu­le­ras med en del var­dags­re­a­lism. Men just nu vin­ner pro­duk­tio­nerna, sången och låttex­terna över de båda rap­par­nas flow som i läng­den ten­de­rar att bli lite enfor­migt i sin raka ste­gande stil.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 12 decem­ber 2011)

Comments are closed.

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälf­ten stripp­klubb­mu­sik, till hälf­ten avska­lade r’n’b-tryckare.

Ski­van öppnar med hög energi men går sedan i halv­fart res­ten av tiden. De lång­samma låtar­nas upp­bygg­nad grun­das i tra­di­tio­nell r’n’b. Om man ska­lar bort de digi­ta­li­se­rade effek­terna och klär låtarna i ett orga­niskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slu­tet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt myc­ket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde auto­tune till sitt sig­num. Han gör fort­fa­rande till hälf­ten stripp­klubb­s­mu­sik och till hälf­ten lång­samma och avska­lade smö­riga r’n’b-tryckare. Och allt görs med auto­tune. Det här är ingen kva­li­tétsupp­le­velse och inget för fin­sma­kare. Ski­van har ton­å­ringar som huvud­mål­grupp och tilläm­par effekt­sö­keri istäl­let för nör­deri. Säga vad man vill om det, men den här gen­rens pro­du­cen­ter är bra på att skapa energi i uptem­polå­tarna på bil­ligt vis. Pro­ble­met är bara att även ton­å­ring­arna vid det här laget kan vara trött på auto­tune och att albu­met har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains kar­riär är alltså absurt nog hans kän­ne­tec­ken. Autotune-bonanzans tid är räk­nad och han blir nog snart tvungen att återupp­finna sig själv.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 12 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En oper­son­lig vara.

Han är ett intres­sant typex­em­pel för den kom­mer­si­ella popmusik-branschen. Taio Cruz slog ige­nom med albu­met Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spe­lade artis­terna på radio. Han har vun­nit BRIT Awards, Van­gu­ard Awards, fler­ta­let Bill­board Awards och nomi­ne­rats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säl­jande akter men kanske även den mest ano­nyma. Soun­det, låttex­terna och sång­a­rens uttryck är fort­satt så pass oper­son­liga att han blir utbyt­bar, nästin­till ansiktslös.

Att albu­mets titel kom­mit till då han trött­nat på att fans utta­lar hans namn fel kan vara ett resul­tat av en affärsmo­dell som främst sik­tar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Lik­som på tidi­gare album kamou­fle­ras karak­tä­ren Taio Cruz av de bom­bas­tiska synt­h­ba­se­rade pro­duk­tio­nerna som denna gång är sig­ne­rade Ingrosso, Ang­ello, Guetta och RedOne. Taio Cruz fram­gångar vilar på hans goda sång­ka­pa­ci­tet, att sälja honom som per­sona via musi­ken ver­kar vara sekundärt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 2 decem­ber 2011)

Comments are closed.

____________________________
Punta Records/Universal | Betyg 4 av 6
__________________________
En helt pånytt­född och sam­man­svet­sad rapduo.

Möt en ny Mofeta & Jerre. Tem­pot är i över­lag lägre än vad duon bju­dit på tidi­gare, rap­pen har en mer vari­e­rad flow och rim­struk­tur och soun­det lutar mer åt soul. Det är tyd­ligt att rap­pa­ren Mofeta och pro­du­cen­ten Jerre har gått ige­nom en mog­nads­pro­cess som låt­skri­vare, text­för­fat­tare, musi­ker och musi­ker­par och bli­vit en mer sam­man­svet­sad duo.

De ver­kar ha släppt gar­den både gente­mot varandra och lyss­narna, det är märk­bart att de låter varandra ta mer plats. Jer­res många instru­ment, melo­dier och sång får breda ut sig ordent­ligt och landa i jam­mande, och fun­ken i bot­ten av pro­duk­tio­nerna får de lång­samma spå­ren att svänga. Mofeta har ald­rig leve­re­rat så per­son­liga låttex­ter och tar tid på sig att i varje låt berätta en histo­ria och måla bil­der, vil­ket gör varje spår till ett eget kapitel.

Hel­he­ten är inbju­dande. Man får lust att slå sig ner hos Mofeta & Jerre ett tag. Det här är en skiva med längre livs­längd som man nog åter­kom­mer till med mellanrum.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 2 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Hemmalaget/Cosmos | Betyg 5 av 6
————————————-
Svensk soul med gatuattityd.

Det är i och med den här ski­van soul på svenska blir reell för en yngre gene­ra­tion storstadsfolk.

Det här är svensk soul med gatu­at­ti­tyd. Aleks står på asfal­ten när han skild­rar kär­lek, sam­hälle, vemod och humor. Albu­met bju­der på down­tempo soul på bak­tunga beats och fil­miska pro­duk­tio­ner. Här blan­das den klas­siska sou­lens karak­tärs­drag med ett elektro­niskt sound, och hel­he­ten fun­ge­rar lika bra på dans­gol­vet som till dina ensamma nätter.

Aleks debu­te­rar med mog­nad i låt­skri­van­det och är något av en refräng­kung. Hans stil och den säker­het med vil­ken han på spår efter spår ska­par tyd­liga melo­dier för tan­karna till den fram­lidne Nate Dogg. Aleks kän­ne­teck­nas av en maka­lös taj­ming som sång­are. Han är käns­lig för bea­tet och job­bar med tem­po­skif­ten och mik­ro­sko­piska nyan­ser i sången som både fram­hä­ver och ändrar ordens bety­del­ser, han ver­kar tänka som en rap­pare. Aleks tryc­ker genom­gå­ende på rätt knap­par och fram­kal­lar käns­lor tills du blir knäsvag.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 28 novem­ber 2011)

Comments are closed.

RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid.

Han är nykom­lingen som bran­schen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kon­trakt värt 3 mil­jo­ner dol­lar med bola­get RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från ski­van, och när tredje låten släpp­tes ingick han sam­ar­bets­av­tal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixta­pet är ute bör­jar man ana var­för. ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom pro­gres­siv med till­räck­ligt många refe­ren­ser till hip­ho­pens rötter.

ASAP Rocky är både nerv­kitt­lande och en nostalgitripp. Hans oan­strängda Harlem-rap blan­dad med ett mer melo­di­öst Houston-sound är lika sjab­big och ränn­sten som fräscht, och fram­förs lika ofta i hel­svarta luv­trö­jor som i klä­der med inslag av gälla neon­fär­ger. Det är lika oldschool som nyska­pande med lika många blink­ningar till den klas­siska syd­stats­hip­ho­pen som till M.I.A.:s alter­na­tiva elektro­niska toner. Det här är mörk och mag­ne­tisk ”drug music” som till­freds­stäl­ler både hip­hop­skal­lar och hipsters.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa tis­dag 8 novem­ber 2011)

Comments are closed.

Soblue Music/Universal Music | Betyg 3 av 6
——————————————-
En mani­fes­ta­tion av den svenska rap­pens olika sti­lar och utveckling.

Stress är en pro­du­cent som under tidigt 2000-tal hade ett litet ögon­blick i ramp­lju­set med ett fåtal pro­duk­tio­ner utan att ha ska­pat någon större hajp kring sitt namn. Nu när han åter kli­ver fram gör han det med ett producent-samlingsalbum i sann hiphopanda.

Play­list sam­lar ett 30-tal gamla och mindre eta­ble­rade svenska rap­pare på 21 spår. Med undan­tag från något enstaka spår uppe­hål­ler sig ski­van sound­mäs­sigt gene­rellt kvar i året 2006 a la Lil Way­nes A Milli. Stress ambi­tion är att skapa mini­ma­lis­tiskt effekt­full­het i elektro­niska beats. Resul­ta­tet är såklart verk­nings­fullt eftersom det alltså byg­ger på tidi­gare beprö­vade kom­po­nen­ter, men det är rap­parna som står för den största ande­len sti­mu­le­rande inslag.

Play­list blir främst en mani­fes­ta­tion av den svenska rap­pens olika sti­lar och utveck­ling, och här ger svenska mc:s dig en av sina bästa före­ställ­ningar någonsin.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 4 novem­ber 2011)

Comments are closed.