Ametist Azordegan

Mar­cus ”Mac­kan” Price har just nu en väl­digt vik­tig roll för hip­ho­pens utveck­ling, och för rapen i Sve­rige. Han är den som all­tid pekat finger åt eta­blis­se­manget och strun­tat i alla reg­ler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hip­ho­pen i Sve­rige. Jag träf­fade honom i stu­dion medan han gjorde fru­kost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Big Boi’s solo­al­bum lan­se­rar honom som producent.

Nu sätts all ljus på podu­cen­ten och rap­pa­ren Big Boi, den mer mate­ma­tiska hal­van av super­grup­pen Out­kast. Hant­ver­ka­ren har Jive Records att tacka för att han får breda ut sig, skiv­bo­la­get som styr och stäl­ler över Out­kast för­bjöd näm­li­gen tidigt i pro­ces­sen Andre 3000 från att med­verka på plat­tan. Där­med har Big Boi inte behövt ägna sig åt att väga upp Andre 3000´s inno­va­tiva och skeva idéer och istäl­let fått till­fälle att i lugn och ro, under tre års tid, bygga på ett album som i grun­den är rotad i klas­siska hip­hoppro­duk­tio­ner. Där­i­från drar uptempo-spåren pre­cis lagom myc­ket åt electro-funk, r’n’b och crunk. Låtarna blå­ser inte hat­ten av en, men är fyl­liga och ambi­tiösa och ska­pargläd­jen känns stor. Hela plat­tan känns som en urladd­ning och kom­mer med stor san­no­lik­het bli ihåg­kom­men som en mani­fes­ta­tion av Big Boi’s skick­lig­het som låtsvar­vare, sna­rare än rap­pare. För det finns en hel del att önska vad gäl­ler hans rhy­mes och rap som ver­kar ha vek­nat lite. Kanske hade kanske lite kon­kur­rens med rap­monst­ret Andre 3000 varit en bra sak ändå.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Comments are closed.

Albu­met känns mest som ett mel­lan­spel och gör sig kanske bäst i sin helhet.

I och med flyt­ten till Sve­rige har den syd­af­ri­kanske rap­pa­ren Har­ri­son Miya gjort musi­ka­lisk svängom och sla­git ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nor­de­lius och alternativ-rocksångerskan Nat­halie Ten­saye. Fusio­nen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med med­vetna poli­tiska låttex­ter som berör apart­heid och utan­för­skap, och det hela påmin­ner bit­vis om tidig Seal. Har­ri­son näs­tan vis­kar fram sången och använ­der sig på vissa låtar av ram­sor på Zulu vil­ket ger en intres­sant kon­trast gente­mot det alter­na­tiva pop-soundet. Men ingen enstaka låt sät­ter sig i min­net och albu­met känns mest som ett mellanspel.

Albu­met gör sig nog bäst i sin hel­het i bak­grun­den i bilen. Av den fil­miska käns­lan att döma kanske på en road­trip genom ame­ri­kanska Nevada när du sit­ter i pas­sa­ge­rar­sä­tet i en Chev­ro­let Impala cab­ri­o­let med benen uppe på bil­dör­rens kant, sol­glas­ö­go­nen på och vin­den i håret. Sin­nestäm­ningen under fär­dens gång är melan­ko­lisk. Och Cine­ma­tic får dig att begrunda nuet i lju­set av de många vemo­diga tillbakablickarna.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Exi­sten­ti­a­lism i hiphop-form

Det har gått två år sedan vete­ra­nerna från Phi­la­del­p­hia släppte senaste albu­met Rising Down. Under den tiden har de hun­nit med en ny kar­riär som hus­band i NBC-talkshowen ”Jimmy Fallon’s late-night”. Man har ju und­rat huruvida The Roots, som rätt ofta skif­tar stil­mäs­sigt, skulle lyc­kas behålla sin musi­ka­liska själ i och med denna kom­mer­si­ella framgång.

Och visst, grup­pen har uppen­bar­li­gen fångat in nya influ­en­ser. Här kom­bi­ne­ras de jaz­ziga toner som kän­ne­teck­nar dem med inslag av alter­na­tiv soul och gästsspel av indierock-artister. Men ban­det gör skäl för sitt namn och lyc­kas mixa dessa den musi­ka­liska själ­full­het och inne­hålls­mäs­siga med­ve­ten­het som all­tid utgjort kär­nan av deras musik.

Det är nog till och med så, att ”How I Got Over” är bland de mest ömtå­liga hip­hop du hit­tar. Spå­rens tempo är genom­gå­ende lugnt och soun­det är mörkt. På albu­met frå­gar sig en tyngd Black Thought hur de and­liga glo­bala utma­ning­arna upp­stått, och bemö­ter dessa med upp­ma­ningar av själ­full­het. Män­ni­skans moderna sinn­liga fall­gro­par behand­las med men­tal pep-talk om att inte för­lora kon­tak­ten med det egna jaget, vil­ket gör ”How I Got Over” till exi­sten­ti­a­lism i hiphop-form.

(Pub­li­ce­ra­des i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Det finns få så prin­cip­fasta artis­ter, eller ja män­ni­skor, som Mil­lion Sty­lez. Vi träf­fa­des över massa kaffe. Mil­lion släppte in mig på livet och avslö­jade vad som är hans kom­pass i livet, och vad han tyc­ker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite när­mare (bläddra till sidorna 26–27).

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Det finns få så prin­cip­fasta artis­ter, eller ja män­ni­skor, som Mil­lion Sty­lez. Vi träf­fa­des över massa kaffe. Mil­lion släppte in mig på livet och avslö­jade vad som är hans kom­pass i livet, och vad han tyc­ker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite när­mare (bläddra till sidorna 26–27).

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Mar­cus ”Mac­kan” Price har just nu en väl­digt vik­tig roll för hip­ho­pens utveck­ling, och för rapen i Sve­rige. Han är den som all­tid pekat finger åt eta­blis­se­manget och strun­tat i alla reg­ler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hip­ho­pen i Sve­rige. Jag träf­fade honom i stu­dion medan han gjorde fru­kost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Comments are closed.

Jag i ett par av hans gula toff­lor. Pet­ter vid sin dator. Han tog med mig på en resa.

Klicka här för att läsa (bläddra till sidan 24–25).

(Pub­li­ce­rad i Gaffa april 2010)

Plies har i och med detta släppt fyra album inom lop­pet av två år. På samma tid har han hun­nit bli en av de mest efter­trak­tade live­ak­terna på ame­ri­kanska södern. I inter­vjuer berät­tar han att hans mantra är Abra­ham Lin­colns uttryck om att folk bör dömas uti­från resul­tat och inte hur vän­liga de är eller vilka poli­tiska vär­de­ringar de har. Man kan gott säga att Plies lever som han lär, på ett dåligt sätt.

Plies kör fort­fa­rande på samma recept från 2006 och mixta­pet ”100% Real Nigga”. Hans utgångs­punkt är att han är en ”nigga” som är en ”Goon”. Vad är en ”Goon”?

Klicka här för att läsa min recen­sion på Plies skiva ”Goon Affi­li­a­ted” i musik­ma­ga­si­net Gaffa.

Info om Black Face och Minstrel Shows

Comments are closed.