september 26, 2012

Betyg: 3 av 6
Artist: Gnucci
Skiva: Oh my goodness

Den första frågan man ställer sig är vad det är Gnucci egentligen säger i sina låtar. Vid senare eftertanke märker man att det är en oväsentlig fråga eftersom det inte är innehåll som är Gnuccis krut. Gnucci bereder effekt.

Hennes musik handlar att tonsätta din lust att släppa loss och fåna dig. Gnucci framställer sig som obrydd om sin roll bakom micken och satsar både i rim och sound på samma underhållningseffekt som skaparen bakom leksaken ”gubben i lådan”. På samma sätt som plötsliga knall, dunder och dån i kombination med en rolig figur som visar sig får dig att skratta till ger de här spåren dig små doser adrenalin. Det hela är genomtänkt, det finns en efterfrågan på sådan här musik, men man kan fråga sig hur långvarig ruset är.

(Publicerad i Gaffa)

Comments are closed.




september 26, 2012

Betyg: 4 av 6
Artist: Näääk
Skiva: Mannen utan mask

När en av landets mest charmiga och karismatiske rappare släppte sitt debutalbum 2009 var temafrågan ”När ska han växa upp?”. När Näääk nu släpper uppföljaren kan svaret vara: snabbare än vi trodde. På albumet möter vi en något mer mogen och eftertänksam Näääk som har mer att säga om framför allt fler ämnen. På låtar som till exempel Hela Livet och Mannen Utan Mask överraskar han inbitna Näääk-lyssnare när han begrundar livets mening, men när han sedan återgår till att dränka dessa tankar i sprit känner sig lyssnaren bekant med honom igen.

Han rullar på beatsen med sitt eget igenkänningsbara svängiga flow. Näääk är en av de få rappare vars a-capella-rap man skulle kunna dansa till hela kvällen. Skivan rör sig soundmässigt lite ifrån förra albumets westcoast-funkiga blaxplotation-slughet till en slätare, mer sjungbar och melodiös ljudbild. De här hiphop-produktionerna framhäver hela låten mer och rappen mindre. Näääk föredrar fortfarande öl, gräs och polarna framför brudarna och påtalar att han är ett maskrosbarn, men framstår som en aning mindre rävaktig och lite mer omdömesgill. Utvecklingarna gör sammantaget att denna skivas spår förmodligen kommer gillas även av en bredare publik.

(Publicerad i Gaffa)

Comments are closed.




augusti 6, 2012

För ett halvår sedan tog reggaeartisten Kapten Röd emot pris i P3 Guld 2012 som årets artist, men han tog även hem den mest prestigefyllda utmärkelse Guldmicken. Artisten som dittills mest varit aktiv på undergroundnivå tog plötsligt hem utmärkelser i konkurrens mot bland andra Veronica Maggio och Melissa horn som båda figurerat i medier och i spellistor mer än honom.

Vinsten innebar att Kapten Röd blev rikskänd över en natt. Den positiva händelsen visade sig emellertid haen viss eftersmak.

– Sekunden efter jag blev skitglad kom kvällstidningarnas reportrar och ville ställa frågor. trots att jag alltid har haft en policy om att inte prata med kvällstidningarna ställde jag ändå upp. Jag stod där och var glad över att jag hade vunnit och så visade det sig att journalisterna mest undrade vad jag hade att säga om att de andra nominerade artisterna borde ha vunnit istället för mig.

– Dagen efter galan var en ”rude awakening”. Det verkade som att media-Sverige var chockade och nästan tyckte att det var orätt att en artist som inte hade gått via dem, som inte har fått deras hjälp att bli stor, hade vunnit.

In här för att läsa hela intervjun med Kapten Röd på Gaffa shemsida.

0 | Kommentera! | , , , ,


februari 14, 2012

EMI | Betyg: 3 av 6

Det saknas karisma i utförandet.

Hennes röst har en klang klar som kristall. Tonen är ljus, precis lagom vibrerande och med en precis lagom uttrycksvariation. Hon kommer nära och berättelserna om brustna hjärtan och längtan efter kärlek känns förtroliga. Man är abslout säker på att Sandés skildringar är självupplevda.

Spåren består av soulballader där rösten alltjämt är det centrala. De avskalde produktionerna ger svängrum åt hennes stämma som alltid ligger i framkant och kräver all uppmärksamhet. Producenterna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka ligger i rösten och lyfter fram den. Men det är soundet, och till viss mån låttexterna, som drar ner effekten. Det saknas karisma, majoriteten av låtarna är fromma och rättfärdiga och skulle kunna omplaceras som Disneyfilmmusik.

Man är känslomässigt oberörd av musik som inte i utförande löper linan ut och bara tilltalar lagomnivåerna av känsloregistret. Musiken uttrycker inte riktig sorg, riktig lycka eller riktig hämndlystnad i ord och sound. Upplevelsen stannar vid en insikt om en fantastisk röst och ett fint sångutförande.

(Publicerad i Gaffa 15 februari 2012)

Comments are closed.




februari 13, 2012

Reportage / Publicerad i Gaffa / Lördag 2012-02-11

På ett år har han hunnit uppträda på P3 Guld, spela in och turnera med Timbuktu, få skivkontrakt samt skapa den egna fullängdaren ”Album”. Albin Gromer har upptäckt hur man får saker att hända.
– Det har varit ett väldigt utvecklande år på alla sätt och vis, och dessutom väldigt kul. Jag märkte att jag kanske kan leva på musiken när jag i våras blev uppsagd från det t-shirtföretag jag jobbade på. Först blev jag upprörd men sen märkte jag att alla på skivbolaget sa att det var bra att jag blev av med jobbet. Då började jag fundera kring att det kanske var så, för jag hade ju spelningar. Och sen märkte jag att det faktiskt löste sig med räkningarna ändå.

Allting har gått rätt fort för Albin Gromer. Han fick radiorotation på sin första och andra singel från sina två första ep:s och med det följde ett liveuppträdande på P3 Guld-galan.

Läs hela intervjun med Albin Gromer här på Gaffas hemsida.

0 | Kommentera! | , , , ,


februari 1, 2012

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

Comments are closed.




december 31, 2011

Artikel / Publicerad i Gaffa / Lördag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyllningskörer och klappar på ryggen är inte alltid så lätt. Det vet den albumaktuella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Uppståndelsen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debutalbumetBomben förra året. Musikkritiker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hiphop, och duon gav sig strax efter releasen ut på Sverigeturné med Promoe. Men sedan följde en tid som duon idag kallar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bomben kände jag inte alls att vi passade in i den standardiserade svenska hiphopen. Vi hade tillhörighetsproblem. Fansen hade vi, de fanns där, men det fanns egentligen inget musikläger som backade upp oss så det kändes hela tiden som att vi var på egen hand, berättar producenten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jävligt bra hajp inför första skivan och var peppade. Men sen var det som att verkligheten slog tillbaka lite. Vi kände inte att vi riktigt var där vi ville vara och jag kände mig personligen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rapparen Mofeta.

– Det var också så att vi jobbade med första skivan så pass länge att musiken inte hängde med vår utveckling. När vi släppte debutplattan var vi mentalt redan inne på annan musik, fyller Jerre i.

Det utanförskap killarna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skivbolag och funderade på att verka som soloartister istället. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt hetlevrade och krångliga, säger Mofeta. Samtidigt är vi nära vänner privat och då kan det uppstå spänningar. Jerre ville producera åt fler artister och då funderade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roligast att göra musik tillsammans. Det känns skitbra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musiken vi gjorde sen är beviset på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bakslaget fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spelningar och hela tiden känna att det vi gör inte riktigt är vi, säger Jerre.

Mognat som duo

Duon berättar att den baksmälla de gått igenom har inneburit en intensiv mognadsprocess och att det hörs på kommande albumet. De säger att nu har rappare och producent blivit en sammansvetsad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beatsen och Jerre har haft mer att säga till om låtarnas tema och innehåll, berättar Mofeta. Vi har jobbat mycket tajtare ihop som två kompositörer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mognadsprocess för oss. Jag har nog tidigare kanske bromsat ner Jerre i hans skapande och tänkt för mycket i hiphoptermer, i loopar och så vidare. Men den här gången har allt känts gjutet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa garden ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behöver förtroende sinsemellan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här skivan när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har blivit långsammare, skitigare och souligare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gillar. Alla låtar har teman vilket gjort att låttexterna har blivit mycket vassare. Låtarna är mer betraktande och samhällskritiska den här gången. Vi satsar inte på att sätta igång partyt utan det handlar mera om en storytelling. Vi ville göra någonting som berör.

– Ja vi har inte kört grejen med att försöka ta folk med storm, utan det har mera handlat om att visa vilka vi faktiskt är.

0 | Kommentera! | , , ,


december 31, 2011


—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)



Comments are closed.




december 28, 2011

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Skivan representerar musikalisk uppriktighet.

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.

Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Comments are closed.




december 28, 2011

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Comments are closed.




Sida 1 av 912345...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter