Ametist Azordegan

Det ver­kar inte bli någon come­back för Emi­nem det här decenniet.

Reco­very föl­jer 2009-års besvi­kelse ”Rele­apse” där Emi­nem någon­stans emel­lan prutt­ljud och rap­ningar blev för­vand­lad till en kari­ka­tyr och ingav kar­ne­valkänsla över spar­tanska gung­lösa beats. I åter­häm­tan­det får vi en ännu större besvi­kelse. Om Relapse åtminstone var en sam­man­häng­ande platta med ett genom­gå­ende sound är denna bara spre­tig. Om Relapse ingav en känsla av ska­par­lust är denna bara trött och halv­hjär­tad med beats som är ”lite av allt”, lite syn­tar, lite rock, lite trum­mor, lite sång, men lösa i kan­terna och utan att hålla ihop.

Om Emi­nem i förra albu­met impo­ne­rade med sina rhy­mes och fort­fa­rande hade något att säga även om det var upp­rep­ningar av gam­malt homo­hat, kän­dishat och kvin­no­hat i sann Slim Shady-anda, inne­hål­ler denna bara en näve tomma oen­ga­ge­rade rim och tema­lösa låtar. Emi­nem går på ånga och bot­tenskrap av det han bru­kade vara. Kvin­nor ska stry­pas och spar­kas i skre­vet om de läm­nar honom, han vill knulla för det är det stjär­nor gör, och hela värl­den kan dra åt sko­gen. Albu­mets enda agenda är dock att för­söka pla­cera Emi­nem på mainstream­få­ran. Rap­monst­ret sjunger på refräng­erna, albu­met gäs­tas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fan­ta­si­löst från mainstream­hits som Had­da­ways ”Dont hurt me” och Black Sab­bats ”Changes”. Det är som att Emi­nem och alla run­tom honom gett upp.

Emi­nem måste börja om från bör­jan efter det här god­tyck­liga och plan­lösa bot­ten­nap­pet. Han må ha kom­mit till slut­ste­get i tolv­stegs­pro­gram­met, men där­ef­ter åter­står att rekon­stru­era en egen ny identitet.

Comments are closed.

Det ver­kar inte bli någon come­back för rap­monst­ret Emi­nem det här decen­niet. Det senaste albu­met är en större besvi­kelse än den förra. Läs min recen­sion om Emi­nems ”Reco­very” i musik­ma­ga­si­net Gaffa.

Och klicka här för att läsa min recen­sion på förra albu­met ”Relapse” i City här.

Och du, jag sa det i klip­pet. Jag skri­ver det också. Jag spe­lade alltså en osläppt låt med Ayo som är full­stän­digt vac­ker. Och så var Embee fokus­gäst.

In här för att se bil­der från sänd­ningen i fre­dags, läsa en sam­man­fatt­ning och lyssna igen!

Fore­ver — Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem

Vil­ket tungt beat.

Det finns myc­ket att säga om den här låten, för­u­tom det uppen­bara sagt ovan: vil­ket tungt beat.

Men vänta, måste få fort­sätta kring detta uppen­bara… Bea­tet, som är pro­du­ce­rat av Drakes föl­je­sla­gare Boi-1da, är väl­digt tack­samt att rappa över, lätt att rulla på, tyd­lig och sta­bil. Inger nog inspi­ra­tion. Sam­ti­digt vill man inte ha rak rap över, det blir för strin­gent. Ska det rap­pas ska det nog helst göras med ett flow som inne­bär inno­va­tiva pau­se­ringar och vari­e­rad rim­struk­tur. Ska det ändå tilläm­pas rakare rap vill man höra lyri­ker som Orga­nis­men gå full­kom­ligt bär­sär­kar­gång på den. Respektlöst.

Okej nu kan jag gå vidare. Det som slår mig återi­gen för kanske tret­tionde gången senaste året är att Emi­nem ver­kar vara bättre på att mani­fe­stera sina geni­a­liska rapskills på and­ras spår, än på sin egen senaste platta. Han ver­kar funka bättre under press och under kon­kur­rens från andra MCs. Inget kons­tigt egent­li­gen, det här gäl­ler för de flesta rap­pare som har högt i tak vad gäl­ler kapa­ci­tet. Och Emi­nem är ju batt­le­rap­pare från bör­jan, så den ten­den­sen sit­ter nog i ryggraden.

Kanske kan fler gäst­spel på hans kom­mande skiva vara en god idé. Det skulle vara som att peta ett rap-monster i sidan med en pinne. Den behö­ver uppen­bar­li­gen retas upp.

Det kanske krävs viss ansträng­ning av de mest inbitna hip­hop­skal­larna för att digga den gen­reö­ver­skri­dande grup­pen Movits. Den tyc­ker att Movits känns som rödvins-sippande, intel­lek­tulla este­ter. Jag gör ett för­sök att få med mig dessa genom att påminna om att grup­pen består av en himla duk­tig rap­pare och att grup­pen del­vis har röt­ter i boom bap-hiphop.

Luleågrup­pen Movits har gjort en svind­land resa, På senaste halv­å­ret har de bli­vit större i USA än vad de hit­tills varit i Sve­rige. Grup­pens bland­ning av swing, jazz och rap ger ame­ri­ka­narna det där nostal­giska med ny touch.  Movits , som består av Johan Jivin’ Rens­feldt, Mördar-Anders Rens­feldt och Jocke ”One-Take” Nils­son är influ­e­rade av bland andra Cor­ne­lis Vre­eswijk, 1950-talets ame­ri­kanska jaz­zor­kes­ter­le­dare Cab Cal­lo­way, den cubanska ensemb­len Buena Vista Social Club, den franska vis­sång­a­ren Geor­ges Bras­sens, och swing-kungen Benny Good­man.

Movits — Ta På Dig Dans­skorna

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Movits som hela hös­ten har varit på turné med sin platta ”Äppel­knyc­kar­jazz” har lyc­kats med det ovanliga. De trot­sade språk­bar­riä­rerna som så ofta är under dis­kus­sion när man pra­tar om att lan­sera svensk musik utomlands. Tack var esoun­det blev de i våras plöts­ligt kon­tak­tade av det ame­ri­kanska TV-programmet The Col­bert Report med för­frå­gan om att fram­träda på kana­len Comedy Cen­tral.  Givet­vis tac­kade de ja.

Efter fram­trä­dan­det blev det upp­skjut­ning på ITu­nes för­sälj­nings­lista rakt förbi ido­lerna Emi­nem, Mos Def och Kanye West. Det här har gjort att Movits nu bör­jat omvär­dera Skan­di­na­vien som sin främsta mark­nad. Vi får se hur länge vi får ”behålla” gruppen.