februari 12, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 7 januari 2012)

Samhällsklyftorna i västvärlden ökar, välfärdssamhället rustas ner, motsättningar mellan folk med olika religiösa övertygelser hårdnar och rapparna börjar skära sig i armarna. Resultat av att dollarn faller är att emon återintroduceras inom musiken och landar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en förkortning av det engelska ordet emotional, började användas i mitten av 80-talet och hänvisade då till en ny form av emotionell hardcore-punkmusik vars texter mer handlade om känslor än politik. Senare spred sig uttrycket till amerikanska punk/rockband, skiftade under 90-talet soundmässigt mot poppunk och indierock för att därefter slå sig in i mainstreammusiken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melankoli är inslag i emons mörka pessimistiska uttryck.

När Kanye West släppte albumet My beautiful dark twisted fantasy 2010 introducerade han hiphoppen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests persona var en konstnärssjäl i svårmod som uttryckte emokaraktärens typiska självförakt på gränsen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hördes året därpå i artister som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina asociala beteenden och tillbakadragna suicidala person likt en annan I-or. Inom hiphoppen tenderar förgreningen emo än så länge att berätta historier med avstamp ur berömmelsens baksidor och relatera till ett komplicerat förhållande till det motsatta könet med en känslomässig otillräcklighet. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapabel på grund av ett djupt tillstånd av melankoli. Svenska sjukvårdsupplysningen skriver att melankoli är ett uttryck för svåraste formen av depression. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting. Världen har blivit andefattig och tom, och med den människan.

Musikaliska trender speglar sin samtid och det verkar som att terrorattentatet 9/11 var nollpunkten, ett hårdare socialt klimat var tryckvågen och uppgivenhet var resultatet. Den modlösa emon beskriver i låttexterna hur den, precis som människan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använder sig också av andliga uttryck då hopplösheten tenderar att finna tilltro i vidskepelse och högre makter. Något annat orkar inte neorapparen göra. I-or har tappat sin svans, sörjer den, men är passiv och bara gillar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


december 19, 2011

Young Money/Universal Republic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balanserar på gränsen till självömkan.

Albumet markerar emons definitiva ankomst till hiphopen och inrättar verktyget självrannsakan i en genre som historiskt oftare jobbat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilarten till en ny nivå och kan ha rekord i melankoli och dåligt samvete per rim. Han balanserar på gränsen till självömkan och installerar med det en ny rappande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjunker djupt ner i blödsinne och uttrycker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utlämnandet på långsamma markerade trummor är effektfullt, skapar omedelbart känslor och får en att dimma lamporna hemma.

Det genomgående mörkret kan nog emellertid skapa viss klaustrofobi om du inte har ett sug efter tungsinthet och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Publicerad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.




juni 26, 2010

Vad är hemligheten bakom ett av årets mest hajpade hiphopartister?

Ett av årets mest hajpade hiphopartister, släpper en av årets två mest efterlängtade hiphopplattor (det andra är Eminems kommande). Vilken kometkarriär! Bara ett år efter debuten har Drake blivit sajnad av Lil’Wayne och kan säkra ett högt kvalité på debutalbumet med gästartister som Young Jeezy, The Dream och Jay-Z, och producenter som Timbaland, Swizz Beatz och Kanye West.

Albumet överraskar med den eftertänksamma sinnestämningen och det lugna tempot. Ljudbilden genomsyras av flytande syntar, framträdande luftiga trummor med hög resonans, och autotune, och helheten för tankarna till 90-talets lugna hits med Phil Collins. Drake visar att han är en mästare på rhymes och kombinerar skryt med avslöjanden om privatlivet och de egna innersta mest rörande tankarna vilket gör varje spår till en rytmisk krönika.

Av någon anledning känns det hela ändå lite onaturligt och beräknande och Drake upplevs mer hemma i de kärlekskranka sångpartierna. Hemligheten bakom Drake är nog att han fått överväldigande kreddiga beats, och har himla bra gehör, inlärnings- och imiteringsförmåga. Kanske har han användning av sin tidigare karriär som såpaskådis.

Nej, Drake är ingen bad boy. Han är uppvuxen i Torontos rikemanskvarter och kan av de desperat-romantiska låttexterna att döma nog likväl kunnat platsa i ett pojkband. Den rollen hade han nog spelat lika väl.

Publicerad i Gaffa juni 2010

Comments are closed.




juni 14, 2010

En av årets kanske mest hypeade artister inom hiphopen släpper nu albumet flest varit nyfikna på. Snart landar Drakes debutalbum ”Thank Me Later” i din spelare…  Klicka här så kan du läsa min recension  och en idé om vad hemligheten med Drake kan vara…

2 | Kommentera! | , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter