Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 7 janu­ari 2012)

Sam­hälls­klyf­torna i väst­värl­den ökar, väl­färds­sam­häl­let rustas ner, mot­sätt­ningar mel­lan folk med olika reli­giösa över­ty­gel­ser hård­nar och rap­parna bör­jar skära sig i armarna. Resul­tat av att dol­larn fal­ler är att emon åter­in­tro­du­ce­ras inom musi­ken och lan­dar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en för­kort­ning av det eng­elska ordet emo­tio­nal, bör­jade använ­das i mit­ten av 80-talet och hän­vi­sade då till en ny form av emo­tio­nell hardcore-punkmusik vars tex­ter mer hand­lade om käns­lor än poli­tik. Senare spred sig uttryc­ket till ame­ri­kanska punk/rockband, skif­tade under 90-talet sound­mäs­sigt mot poppunk och indi­e­rock för att där­ef­ter slå sig in i mainstream­mu­si­ken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melan­koli är inslag i emons mörka pes­si­mis­tiska uttryck.

När Kanye West släppte albu­met My beau­ti­ful dark twis­ted fan­tasy 2010 intro­du­ce­rade han hip­hop­pen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests per­sona var en konst­närs­själ i svår­mod som uttryckte emo­ka­rak­tä­rens typiska själv­förakt på grän­sen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hör­des året därpå i artis­ter som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina aso­ci­ala bete­en­den och till­ba­kadragna sui­ci­dala per­son likt en annan I-or. Inom hip­hop­pen ten­de­rar för­gre­ningen emo än så länge att berätta histo­rier med avstamp ur beröm­mel­sens bak­si­dor och rela­tera till ett kom­pli­ce­rat för­hål­lande till det mot­satta könet med en känslo­mäs­sig otill­räck­lig­het. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapa­bel på grund av ett djupt till­stånd av melankoli. Svenska sjuk­vårdsupp­lys­ningen skri­ver att melan­koli är ett uttryck för svå­raste for­men av depres­sion. Man blir tung­sint och det går inte att avleda eller påverka sym­to­men genom yttre sti­mu­lans. Allt känns plåg­samt och man kän­ner en total lik­gil­tig­het inför omvärl­den och har inget enga­ge­mang för någon­ting. Värl­den har bli­vit ande­fat­tig och tom, och med den människan.

Musi­ka­liska tren­der speg­lar sin sam­tid och det ver­kar som att ter­rorat­ten­ta­tet 9/11 var noll­punk­ten, ett hår­dare soci­alt kli­mat var tryck­vå­gen och upp­gi­ven­het var resul­ta­tet. Den mod­lösa emon beskri­ver i låttex­terna hur den, pre­cis som män­ni­skan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använ­der sig också av and­liga uttryck då hopp­lös­he­ten ten­de­rar att finna till­tro i vid­ske­pelse och högre mak­ter. Något annat orkar inte neorap­pa­ren göra. I-or har tap­pat sin svans, sör­jer den, men är pas­siv och bara gil­lar läget.

Young Money/Universal Repu­b­lic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balan­se­rar på grän­sen till självömkan.

Albu­met mar­ke­rar emons defi­ni­tiva ankomst till hip­ho­pen och inrät­tar verk­ty­get självrann­sa­kan i en genre som histo­riskt oftare job­bat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilar­ten till en ny nivå och kan ha rekord i melan­koli och dåligt sam­vete per rim. Han balan­se­rar på grän­sen till självöm­kan och instal­le­rar med det en ny rap­pande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjun­ker djupt ner i blödsinne och uttryc­ker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utläm­nan­det på lång­samma mar­ke­rade trum­mor är effekt­fullt, ska­par ome­del­bart käns­lor och får en att dimma lam­porna hemma.

Det genom­gå­ende mörk­ret kan nog emel­ler­tid skapa viss klaust­ro­fobi om du inte har ett sug efter tung­sint­het och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.

Comments are closed.

En av årets kanske mest hype­ade artis­ter inom hip­ho­pen släp­per nu albu­met flest varit nyfikna på. Snart lan­dar Drakes debu­tal­bum ”Thank Me Later” i din spe­lare…  Klicka här så kan du läsa min recen­sion  och en idé om vad hem­lig­he­ten med Drake kan vara…

Fore­ver — Henok Achido, Moham­med Ali & Ison (Kär­lek­s­at­tack version)

För tre vec­kor sedan frå­gade vi vilka svenska MCs som ska få komma hit och visa vad de går för på det grymma Forever-beatet. För­frå­gan gjorde att vi slog rekord i antal inkomna sms. Resul­ta­tet av röst­ningen gav oss: Henok, Moham­med Ali, Ison och Stor (som valde att inte ha med sin inspe­lade vers). Äntli­gen efter flera vec­kors vän­tan, ska du få höra de svenska rap­pare som du ville höra på det här feta beatet.

Så var­så­god!

Fore­ver — Henok Achido, Moham­med Ali & Ison (Kärleksattack-version) här inne.

Och du, jag sa det i klip­pet. Jag skri­ver det också. Jag spe­lade alltså en osläppt låt med Ayo som är full­stän­digt vac­ker. Och så var Embee fokus­gäst.

In här för att se bil­der från sänd­ningen i fre­dags, läsa en sam­man­fatt­ning och lyssna igen!

Fore­ver — Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem

Vil­ket tungt beat.

Det finns myc­ket att säga om den här låten, för­u­tom det uppen­bara sagt ovan: vil­ket tungt beat.

Men vänta, måste få fort­sätta kring detta uppen­bara… Bea­tet, som är pro­du­ce­rat av Drakes föl­je­sla­gare Boi-1da, är väl­digt tack­samt att rappa över, lätt att rulla på, tyd­lig och sta­bil. Inger nog inspi­ra­tion. Sam­ti­digt vill man inte ha rak rap över, det blir för strin­gent. Ska det rap­pas ska det nog helst göras med ett flow som inne­bär inno­va­tiva pau­se­ringar och vari­e­rad rim­struk­tur. Ska det ändå tilläm­pas rakare rap vill man höra lyri­ker som Orga­nis­men gå full­kom­ligt bär­sär­kar­gång på den. Respektlöst.

Okej nu kan jag gå vidare. Det som slår mig återi­gen för kanske tret­tionde gången senaste året är att Emi­nem ver­kar vara bättre på att mani­fe­stera sina geni­a­liska rapskills på and­ras spår, än på sin egen senaste platta. Han ver­kar funka bättre under press och under kon­kur­rens från andra MCs. Inget kons­tigt egent­li­gen, det här gäl­ler för de flesta rap­pare som har högt i tak vad gäl­ler kapa­ci­tet. Och Emi­nem är ju batt­le­rap­pare från bör­jan, så den ten­den­sen sit­ter nog i ryggraden.

Kanske kan fler gäst­spel på hans kom­mande skiva vara en god idé. Det skulle vara som att peta ett rap-monster i sidan med en pinne. Den behö­ver uppen­bar­li­gen retas upp.