Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 maj 2011)

Allt­fler svenska hip­ho­par­tis­ter har fått sina live­s­pel­ningar avbo­kade efter poli­sens och myn­dig­he­ters rekom­men­da­tio­ner. Tren­den upp­märk­sam­ma­des förra vec­kan av SVT:s Kul­tur­ny­he­terna och kvälls­tid­ningar efter att grup­pen Laby­rint inom lop­pet av två vec­kor fått två spel­ningar inställda, den ena i Vär­namo och den andra i Växjö. I det senare fal­let hade Väx­jö­po­li­sen enligt egen utsago ana­ly­se­rat en av grup­pens låttex­ter och tyckt att den var drog­för­här­li­gande, varpå de rekom­men­de­rat arran­gö­ren att ställa in Laby­rints spel­ning. Tren­den har sta­digt ökat de senaste två åren i takt med att anta­let aktö­rer inom svensk hip­hop har bli­vit fler, men ver­kar endast drabba de akter som repre­sen­te­rar under­klas­sen, har sam­hälls­kri­tiska tex­ter och slår under­i­från (andra drab­bade är P3-Guldvinnarna Car­lito och Stor).

Aki, front­fi­gu­ren i grup­pen Laby­rint, ställde en myc­ket rele­vant fråga i Kul­tur­ny­he­ter­nas inslag om saken, han frå­gade: ”Vil­ken tavla får man måla?”. Vill vi verk­li­gen att myn­dig­he­ter ska tycka till om hur och var musik får uttryc­kas? När myn­dig­he­ter sys­te­ma­tiskt ana­ly­se­rar artis­ters låttex­ter och fing­rar på hur musi­ken får offent­lig­gö­ras är det på grän­sen till stat­lig cen­sur. Jag ogil­lar inskränk­ningar på uttrycks­fri­het och stat­liga begräns­ningar på mina val­möj­lig­he­ter om vil­ken musik jag får upp­leva live, för mig är det inte vad Sve­rige står för.

Sam­ti­digt är poli­sen direkt olämp­lig att bedöma kul­tu­rella uttryck. När Laby­rint näm­ner dro­ger i sina låttex­ter hand­lar det om ett åter­gi­vande och en speg­ling av deras var­dag och verk­lig­het. Ett berät­tande är inte det­samma som pro­pa­ganda.
Det är vik­tigt att komma ihåg att en av kul­tu­rens främsta funk­tio­ner all­tid har varit att föra fram i lju­set de rea­li­te­ter som inte delas av gemene man. Kul­tu­rens upp­gift är del­vis att spegla alter­na­tiva och peri­fera betrak­tel­ser och åsik­ter, och peka finger åt eta­blis­se­manget. Musik som repre­sen­te­rar under­klas­sens verk­lig­het fun­ge­rar även som en mega­fon för dem som har sam­häl­lets sva­gaste röst.

Laby­rints huvud­lyss­nare hör sin var­dag beskri­vas, hit­tar tröst i att veta att de fak­tiskt inte är ensamma, och kän­ner sig sedda när deras verk­lig­het upp­märk­sam­mas tack vare musi­ken. Musi­ken fun­ge­rar såle­des både som ven­til och sam­hälls­brygga. Att cen­su­rera ska­par på sikt klyf­tor och en krutdurk.

Efter Moham­med Ali och Stock­holms­syndro­met är det nu dags för Replayed att pre­sen­tera den just nu mest omta­lade svenska hiphop-akten LABYRINT.

Den 11 juni kan du vara med på LABYRINTs hit­tills största konsert.

Kon­ser­ten är också LABYRINTs första i Stock­holm efter den senaste tidens rikstäc­kande debatt som kret­sat kring ban­det om musik­cen­sur, inställda spel­ningar och myn­dig­he­ter­nas bestäm­man­de­rätt över kul­tu­ren. Debat­ten resul­te­rade i bl.a fler­ta­let inslag i SVT Kul­tur­ny­he­terna, P1, P3, SVT Debatt, helsi­dor i DN med utta­lande från kul­tur­mi­nis­tern, Afton­bla­det, artik­lar i City, Metro, och DI. Ur debat­ten reser sig LABYRINT och publi­kens kär­lek till musi­ken ännu starkare.

När LABYRINT denna kväll intar Kolings­borgs mas­siva scen under vår omta­lade ljusshow är de ackom­pan­je­rade av The Royal Nel­son Orchestra. Ikväll får du höra LABY­RINTs musik komma till liv på orga­niskt vis. Detta blir grup­pens hit­tills största kon­sert, och vi vill ha dig på plats.

Före och efter sho­wen djar Salla och Masse (The Sala­zar Brot­hers), jag Ame­tist (SR/Gaffa/GP) och Dj Sai (Laby­rint) så du och dina vän­ner kan skåla in soluppgången.

Lör­dag 11/6
Kolings­borg, Gula Gången, Slus­sen
22.00 — 03.00
140 kr

Face­boo­ke­vent

Bil­der på tidi­gare Replayed

Krö­nika pub­li­ce­rad på SVT Debatts hem­sida 18 feb­ru­ari, 2011

De iranska demon­stra­tio­nerna måste vara bland de mest artiga och välupp­fost­rade för­sö­ken till revo­lu­tion vi någon­sin skå­dat. Det är en myc­ket civi­li­se­rad och väl­or­ga­ni­se­rad oppo­si­tions­rö­relse vi har fått se, en rörelse som inte har ropat efter blod­spil­lan utan en som har sökt omvärl­dens uppmärksamhet.

Oppo­si­tions­rö­rel­sens ini­ti­ala paroll och mest använda slag­ord ”Where is my vote” berät­tar en hel del. Ira­niska fol­ket har efter­frå­gat demo­krati, att man använt sig av eng­elska slag­ord är ingen slump. Regim­skif­ten och revo­lu­tio­ner i Iran har ald­rig genom­förts med ira­ni­ers hän­der allena. Det har all­tid skett med hands-on-inblandning av omvärl­den, på både gott och ont. Så även denna gång vän­der sig oppo­si­tio­nen mot omvärl­den med inter­net och soci­ala medier som främsta verk­tyg. Den iranska oppo­si­tions­rö­rel­sen använ­der sig av youtube, twit­ter, face­book och live­blog­gar i större utsträck­ning än någon annan fri­hets­rö­relse i modern tid.

Vilka är de som demon­stre­rar på Irans gator och torg då? De är i majo­ri­tet en yngre gene­ra­tion ira­nier, män och kvin­nor mel­lan 20 – 35 år. De som föd­des runt tiden för den förra revo­lu­tio­nen året 1979 och de som föd­des under årtion­det därpå. Indi­vi­derna består till majo­ri­te­ten av stu­den­ter, aka­de­mi­ker och konst­nä­rer och gör sig mesta­dels syn­lig i stor­stä­derna tillika stu­dent­stä­derna Tehe­ran och Isfa­han tillex­em­pel. Oppo­si­tio­nen är ännu inte orga­ni­se­rad utan består sna­rare av spridda cel­ler som upp­står spon­tant. Och de efter­frå­gar en seku­la­ri­se­rad Iran där mänsk­liga rät­tig­he­ter efter­följs och demo­krati råder. De äger inga vapen och har långt till att spilla and­ras blod för att komma i mål. Jag har bevitt­nat många fil­mer på hur demon­stran­ter räd­dar poli­ser ur folk­mas­sorna, tor­kar svet­ten från deras panna och ger de vat­ten att dricka.

Fighten mel­lan den iranska regi­men och den iranska oppo­si­tio­nen är en dålig match­ning. Dessa stu­den­ter har med en regim att göra som kan lik­nas vid en psykopat. Den iranska regi­men är den regim som just nu tvingar för­äld­rar till dödade demon­stran­ter att betala en så kal­lad patro­ner­sätt­ning som vill­kor för att få hem sina dödade söner och dött­rars krop­par. Patro­ner­sätt­ningen är en avgift som bekos­tar sta­tens utgif­ter för kulor, verk­tyg och löner för polis och Bas­sij­mi­li­sen, samma kulor och milis som tagit livet av deras barn. Regi­men är den som för­bju­der dödade demon­stran­ters famil­jer att hålla begrav­nings– och sor­ge­ce­re­mo­nier. Den är den­samma som i pro­pa­gan­da­syfte utfär­dar fej­kade militär-id-kort till dödade demon­stran­ter för att skapa egna mar­ty­rer, det är samma regim som avlägs­nar lik och svårt ska­dade från sjuk­hu­sen för att hålla anta­let döda nere och sam­ti­digt för­höra de svårt ska­dade under bru­tala for­mer. Ska­dade vars famil­jer blir tra­kas­se­rade, vars dött­rar och söner kid­nap­pas, våld­tas och dödas, och vars krop­par bränns upp och dum­pas i öknen. Den iranska regi­men är samma regim som våren 2009 spru­tade syra på demon­stran­terna från flyg­plan, och på noll­tid flög in pales­tinska sol­da­ter för att slå på fol­ket. Visste du detta?

Den iranska regi­men har, som vil­ken dik­ta­tur som helst, den stat­liga tele­vi­sio­nen som främsta pro­pa­ganda­verk­tyg. När demon­stra­tio­ner pågår visas natur­pro­gram, de beta­lar bybor i kon­tan­ter och trans­por­te­rar de in till stor­stä­derna för att de ska demon­strera mot oppo­si­tio­nen, bygga Potem­kin­ku­lis­ser och maskera verk­lig­he­ten för res­ten av lan­det. Man iscen­sät­ter erkän­nan­den i teve från låt­sas­de­mon­stran­ter som säger att oppo­si­tions­rö­rel­sen egent­li­gen är pla­ne­rad av fien­derna USA och England.

Irans regim är en klas­sisk psy­ko­pat. Alla meto­der är legi­tima och för att bibe­hålla mak­ten och reli­gi­o­nen islam som härs­kande makt­ha­vare i områ­det. Män­ni­sko­liv har inget värde i en psy­ko­pats värld, en psy­ko­pat har inget sam­vete. Just där­för biter hel­ler inte sank­tio­ner och hot från andra sta­ter. Befolk­ningen får gärna svälta, psy­ko­pa­ten bryr sig inte.

Detta sam­ti­digt som omvärl­dens stor­mak­ter just nu är lite rädda för den Iranska regi­men och bekym­rar sig mest över lan­dets kärn­va­pen­pro­gram, inte ens oljan är i fokus längre.

I ett sådant här läge, i en sådan här dålig match­ning, måste man beundra fighterns mod och vilja ännu mer. Jag skulle vilja att du också såg det och ger denna figh­ter som slår från under­läge, och har endast vilja och vision som ben­sin, stöd, upp­märk­sam­het. Jag talar till dig som är redak­tör, debat­tör, jour­na­list, pro­gram­le­dare, blog­gare, twitt­rare och dig som äger ett face­book­konto. Håll inte fightern i skuggan.

När jag var liten fanns det en ryss-skräck.

Man var rädd för rys­sen. Rys­sen skulle inva­dera lan­det och ta över. Rys­sen var orga­ni­se­rad, vil­je­kraf­tig, slug och stark. Rys­sen skydde inga medel. Det hela hand­lade om för­ut­fat­tade meningar, och det fanns mardrömsscenarior.

Ryss-skräcken var inte på något vis Sve­rige för­un­nat, det var märk­bart i Hol­ly­wood action-filmer såsom Bond– och Rocky­fil­mer där ”fien­den” eller mot­stån­da­ren ofta var ryss. Motorn i det här var medias rap­por­te­ring och under­sö­kande jour­na­li­stik som hade fokus på Ryss­land före­ha­van­den. Då var det USA som star­tade elden. USA star­tade ryss-skräcken, de hade motiv till det, och vin­ning i omvär­delsn iso­le­ring av rys­sen. Ryss­land ville näm­li­gen begränsa USA:s infly­tande i Cen­tra­la­sien. Nåväl… Räds­lan för rys­sen har idag bytts ut mot räds­lan för mus­li­men. Ännu en gång eldad på av USA med stor­star­ten i 11/9-attacken och USAs påstådda ”kri­get mot terrorismen”.

Muslim-skräcken har pågått ett tag, det är inget scoop jag har. Men just nu vet mus­lim­skräc­ken inga gränser.

Insla­get i TV4s pro­gram Kalla Fakta för en vecka sedan är ett typex­em­pel på det här. Ämnet var ”reli­giösa extre­mis­ter vill stoppa dans och musik i Rin­keby[…] starka kraf­ter som för­sö­ker hindra unga kvin­nor att besöka fes­ter […] extre­mis­ter för­sö­ker också styra vad tje­jer ska ha på sig, var de får röra sig i Rin­keby – och pre­di­kar att de kan hamna i hel­ve­tet om de dan­sar till musiken […]”.

SVTs pro­gram Debatt (ett pro­gram som enligt mig har högre tro­vär­dig­het än Kalla Fakta) för­sökte följa upp detta vec­kan därpå med debatt live i TV. SVT fick lägga ner idén. Ju mer de grävde desto tun­nare blev ämnet. Ju mer de grävde desto mindre fanns det att prata om. Jag var inte förvånad.

När jag pra­tat med unga per­so­ner i Rin­keby efter Kalla fak­tas inslag sa samt­liga (jag pra­tade med cirka 10 pers) att det hand­lade om tre enstaka per­so­ner som springer runt  i lilla Rin­keby och pro­te­ste­rar mot dans, fes­ter och att tje­jer festar.

Sätt det i per­spek­tiv gente­mot Kalla Fak­tas rubriker.

Det pågår en debatt just nu angå­ende P3 Guld-galan. Jour­na­lis­ter och bransch­folk gick dagen efter galan ut och kri­ti­se­rade eve­ne­manget, de tyckte galan var grab­big, och ifrå­ga­satte huruvida Sve­ri­ges Radio dis­kri­mi­ne­rar kvin­norna inom musiken.

Jag pra­tade med redak­tö­ren på Debatt (där dis­kus­sio­nen skulle pågå på SVT) om det här. Det här är näm­li­gen en fråga som jag är väl­digt bekant med eftersom gen­ren hip­hop är extra vansk­lig vad gäl­ler någon form av köns­ba­lans. Hip­ho­pen kan jämte metall vara de gen­rer med minst antal aktiva kvinn­liga artis­ter (nu kanske jag glöm­mer bort andra gen­rer med lik­nande uppdelning).

I och med att jag gör ett hiphop-program får jag med jämna mel­lan­rum frå­gor kring var­för det inte är fler tje­jer på spel­lis­tan och i inter­vju, och huruvida jag tar mitt ansvar för att repre­sen­tera kvinnorna.

Jag är helt emot någon form av kvo­te­ring inom musi­ken. Musik och artis­ter ska bedö­mas och bere­das plats enbart efter kva­lité, talang och poten­tial. Allt annat vore fel. Jag har svårt att tänka mig att kvinn­liga konst­nä­rer (vil­ket musi­ker är) vill få utrymme och erkän­nande base­rat på huruvida dom har en snopp eller snippa. Det utrym­met är inte värt ett skit, och inte ett erkän­nande om du frå­gar mig.

Där­e­mot, är det varje musik­jour­na­lists, redak­törs och pro­du­cents klara upp­gift och ansvar att anstränga sig för att upp­märk­samma de kvinn­liga artis­terna. Min erfa­ren­het säger mig att tje­jer gene­rellt är lite sämre än kil­larna på att skrika, göra väsen av sig och for­cera för att upp­märk­sam­mas. Tje­jer är gene­rellt sämre på att ta för sig. Punkt. Vad det beror på är en annan dis­kus­sion och det kanske en soci­o­log ska besvara, och kanske behö­ver vi inte lägga energi på det här och nu. Istäl­let ska musik­jour­na­lis­ter se till att ta ansvar och lägga extra energi på att djup­dyka i våra respek­tive fokus­gen­rer och lyssna noga efter tje­jerna. Det här gäl­ler spe­ci­ellt man­liga jour­na­lis­ter och redak­tö­rer. Av ren vana ser män hellre till andra män. Men, även kvin­nor ser lät­tare till män. Det har hänt att jag själv måste påminna mig om att leta ett extra varv efter tje­jerna när jag letar musik och gäs­ter till mitt program.

För dom finns där om man letar. Men man måste ut på nätet och gå på spel­ningar och ibland till och med be tje­jerna skicka in sin musik. Jag får ofta halv­fär­diga låtar inskic­kat till mig av grab­barna med med­de­lan­den som lyder ”låten är inte klar, men tänkte att du kan få höra”, medan jag ofta kom­mer på tje­jer med helt fär­diga mast­rade låtar som de inte velat skicka in. Vi tje­jer ver­kar ställa högre krav på oss själva.

För att återgå till årets P3 Guld-gala. Jag har spe­ci­al­kun­skap i gen­ren svensk hiphop/soul… jag kan utan tve­kan säga att jag är en av dom väl­digt få i Sve­rige som har bäst koll på denna arena. Det fanns ingen kvinn­lig artist inom denna genre som släppt musik inom nomi­ne­rings­pe­ri­o­den med kva­lité och utveck­ling som kunde ha nomi­ne­rats till årets P3 Guld. Vad gäl­ler de res­te­rande gen­rerna är det upp till respek­tive jury att rann­saka sig själva.