januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 maj 2011)

Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor).

Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: ”Vilken tavla får man måla?”. Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.

Samtidigt är polisen direkt olämplig att bedöma kulturella uttryck. När Labyrint nämner droger i sina låttexter handlar det om ett återgivande och en spegling av deras vardag och verklighet. Ett berättande är inte detsamma som propaganda.
Det är viktigt att komma ihåg att en av kulturens främsta funktioner alltid har varit att föra fram i ljuset de realiteter som inte delas av gemene man. Kulturens uppgift är delvis att spegla alternativa och perifera betraktelser och åsikter, och peka finger åt etablissemanget. Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.

Labyrints huvudlyssnare hör sin vardag beskrivas, hittar tröst i att veta att de faktiskt inte är ensamma, och känner sig sedda när deras verklighet uppmärksammas tack vare musiken. Musiken fungerar således både som ventil och samhällsbrygga. Att censurera skapar på sikt klyftor och en krutdurk.

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


mars 9, 2010

När jag var liten fanns det en ryss-skräck.

Man var rädd för ryssen. Ryssen skulle invadera landet och ta över. Ryssen var organiserad, viljekraftig, slug och stark. Ryssen skydde inga medel. Det hela handlade om förutfattade meningar, och det fanns mardrömsscenarior.

Ryss-skräcken var inte på något vis Sverige förunnat, det var märkbart i Hollywood action-filmer såsom Bond- och Rockyfilmer där ”fienden” eller motståndaren ofta var ryss. Motorn i det här var medias rapportering och undersökande journalistik som hade fokus på Ryssland förehavanden. Då var det USA som startade elden. USA startade ryss-skräcken, de hade motiv till det, och vinning i omvärdelsn isolering av ryssen. Ryssland ville nämligen begränsa USA:s inflytande i Centralasien. Nåväl… Rädslan för ryssen har idag bytts ut mot rädslan för muslimen. Ännu en gång eldad på av USA med storstarten i 11/9-attacken och USAs påstådda ”kriget mot terrorismen”.

Muslim-skräcken har pågått ett tag, det är inget scoop jag har. Men just nu vet muslimskräcken inga gränser.

Inslaget i TV4s program Kalla Fakta för en vecka sedan är ett typexempel på det här. Ämnet var ”religiösa extremister vill stoppa dans och musik i Rinkeby[…] starka krafter som försöker hindra unga kvinnor att besöka fester […] extremister försöker också styra vad tjejer ska ha på sig, var de får röra sig i Rinkeby – och predikar att de kan hamna i helvetet om de dansar till musiken […]”.

SVTs program Debatt (ett program som enligt mig har högre trovärdighet än Kalla Fakta) försökte följa upp detta veckan därpå med debatt live i TV. SVT fick lägga ner idén. Ju mer de grävde desto tunnare blev ämnet. Ju mer de grävde desto mindre fanns det att prata om. Jag var inte förvånad.

När jag pratat med unga personer i Rinkeby efter Kalla faktas inslag sa samtliga (jag pratade med cirka 10 pers) att det handlade om tre enstaka personer som springer runt  i lilla Rinkeby och protesterar mot dans, fester och att tjejer festar.

Sätt det i perspektiv gentemot Kalla Faktas rubriker.

12 | Kommentera! | , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter