Ametist Azordegan

Uni­ver­sal Music — Betyg 3 av 5
———————————–
Den kon­tro­ver­si­ella rap­kvar­tet­ten är bit­vis polerade.

Laby­rint är kvar­tet­ten som i våras stod i cent­rum för en riksom­fat­tande debatt om cen­sur och myn­dig­he­ters lämp­lig­het att avgöra kul­tur­kon­sum­tion efter att poli­sen avrått arran­gö­rer från att genom­föra spel­ningar med grup­pen med hän­vis­ning till drog­li­be­rala låttexter.

På debu­tal­bu­met fort­sät­ter Laby­rint att sätta ljus på en peri­fer bild av Sve­rige med en större andel var­dags­re­a­lism och tyd­li­gare berättande. I deras värld flo­re­rar splif­far, poli­sen hatas och man vill störta det rådande makt­sy­ste­met med att kasta stenar. De är såle­des fort­satt kon­tro­ver­si­ella. Smut­sen och gatan består i verk­lig­hets­be­skriv­ning­arna men mins­kar i soun­det som är både mer avska­lat och bit­vis pole­rat. Laby­rint ver­kar plöts­ligt ha mindre energi och lutar sig tillbaka.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-29)

Comments are closed.

RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid.

Han är nykom­lingen som bran­schen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kon­trakt värt 3 mil­jo­ner dol­lar med bola­get RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från ski­van, och när tredje låten släpp­tes ingick han sam­ar­bets­av­tal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixta­pet är ute bör­jar man ana var­för. ASAP Rocky är pro­to­ty­pen av ett hip­hop­barn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom pro­gres­siv med till­räck­ligt många refe­ren­ser till hip­ho­pens rötter.

ASAP Rocky är både nerv­kitt­lande och en nostalgitripp. Hans oan­strängda Harlem-rap blan­dad med ett mer melo­di­öst Houston-sound är lika sjab­big och ränn­sten som fräscht, och fram­förs lika ofta i hel­svarta luv­trö­jor som i klä­der med inslag av gälla neon­fär­ger. Det är lika oldschool som nyska­pande med lika många blink­ningar till den klas­siska syd­stats­hip­ho­pen som till M.I.A.:s alter­na­tiva elektro­niska toner. Det här är mörk och mag­ne­tisk ”drug music” som till­freds­stäl­ler både hip­hop­skal­lar och hipsters.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa tis­dag 8 novem­ber 2011)

Comments are closed.

Young Money/Universal Repu­b­lic, Betyg 4 av 5
——————————————————-
Drake balan­se­rar på grän­sen till självömkan.

Albu­met mar­ke­rar emons defi­ni­tiva ankomst till hip­ho­pen och inrät­tar verk­ty­get självrann­sa­kan i en genre som histo­riskt oftare job­bat med självhävdelsen.

Drake tar dock emon inom stilar­ten till en ny nivå och kan ha rekord i melan­koli och dåligt sam­vete per rim. Han balan­se­rar på grän­sen till självöm­kan och instal­le­rar med det en ny rap­pande manstyp som vi sett som mer typisk för rnb:n.

Han sjun­ker djupt ner i blödsinne och uttryc­ker sig mer än gärna i sång och a capella-deklamering. Utläm­nan­det på lång­samma mar­ke­rade trum­mor är effekt­fullt, ska­par ome­del­bart käns­lor och får en att dimma lam­porna hemma.

Det genom­gå­ende mörk­ret kan nog emel­ler­tid skapa viss klaust­ro­fobi om du inte har ett sug efter tung­sint­het och vemod.

Bästa låt: ”Doing It Wrong”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-15)

Comments are closed.

Uni­ver­sal Music — Betyg 2 av 5
————————————-
Bäst på klubben.

Duon klär ner pro­duk­tio­nerna i en genre som annars kän­ne­teck­nas av bom­basm. De har inga ambi­tio­ner att impo­nera på andra ska­pare av elektro­nisk dans-golvsmusik och sat­sar på enkelhet.

Anspråks­lös­he­ten gör att spå­ren behö­ver omges av nattklubbs-atmosfär med blin­kande lam­por och rök­ma­ski­ner för större effekt. Här hyl­las ton­å­ren, olyck­lig kär­lek ältas och fri­gö­relse som själ­vän­da­mål hedras.

Bästa spår: ”Bul­lets”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-16)

Comments are closed.

Playground Music, Betyg 4 av 5
————————————
Intel­li­gent med bred sound­mäs­sig referensram

Han kan ha modernt rekord i snabb kar­riär som grun­da­des i max utnytt­jande av soci­ala medier för direkt­kon­takt med fans. Aka­de­mi­ker­so­nen Mac Mil­lers sväng­iga hip­hop är intel­li­gent med bred sound­mäs­sig refe­rens­ram som för tan­karna till såväl Beastie Boys som Big L. Texterna är reflek­te­rande kax­iga och det hela utstrå­lar ung­do­mens fri­hets­lust och får en att vilja hänga i par­ken hela dagarna.

Bästa spår: Loi­te­ring

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-08)

Soblue Music/Universal Music | Betyg 3 av 6
——————————————-
En mani­fes­ta­tion av den svenska rap­pens olika sti­lar och utveckling.

Stress är en pro­du­cent som under tidigt 2000-tal hade ett litet ögon­blick i ramp­lju­set med ett fåtal pro­duk­tio­ner utan att ha ska­pat någon större hajp kring sitt namn. Nu när han åter kli­ver fram gör han det med ett producent-samlingsalbum i sann hiphopanda.

Play­list sam­lar ett 30-tal gamla och mindre eta­ble­rade svenska rap­pare på 21 spår. Med undan­tag från något enstaka spår uppe­hål­ler sig ski­van sound­mäs­sigt gene­rellt kvar i året 2006 a la Lil Way­nes A Milli. Stress ambi­tion är att skapa mini­ma­lis­tiskt effekt­full­het i elektro­niska beats. Resul­ta­tet är såklart verk­nings­fullt eftersom det alltså byg­ger på tidi­gare beprö­vade kom­po­nen­ter, men det är rap­parna som står för den största ande­len sti­mu­le­rande inslag.

Play­list blir främst en mani­fes­ta­tion av den svenska rap­pens olika sti­lar och utveck­ling, och här ger svenska mc:s dig en av sina bästa före­ställ­ningar någonsin.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 4 novem­ber 2011)

Comments are closed.

Ran­dom Bastards, Betyg 3 av 5
————————————
Andas obe­ro­ende

Cleo är en av få kvinn­liga hip­ho­par­tis­ter i lan­det och rätt ensam med att ha ett eget live­band med blås­sektion. I bot­ten av spå­ren finns jazz och 90-talssoulen som top­pas med hen­nes mörka skru­vade röst­pro­duk­tion, inten­siva uttryck och berät­tel­ser om en kvinna som häv­dar sin makt. Cleo andas obe­ro­ende och befin­ner sig i skär­nings­punk­ten mel­lan det klas­siska och det alternativa.

Bästa spår: Cats Got Style feat. Sys­ter Sol & Dj Chefen

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-01)

Comments are closed.

Uni­ver­sal Music, Betyg 3 av 5
———————————-
En led­tråd på var han kan vara på väg

Detta är en mix av den tidi­gare Lazee du kän­ner igen, och en led­tråd på var han kan vara på väg. Lazee bru­kade sticka ut med en mar­ke­rad mix av rap på pop– och roc­kin­flu­e­rade beats.

Nu lutar han del­vis för­sik­tigt mot rnb och spar­samt mot klas­siska hip­ho­pin­slag i bot­ten av pro­duk­tio­nerna, men behål­ler del­vis sitt sound av vit pop med gran­di­osa melan­ko­liska sångrefränger.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-10-11)

Comments are closed.

Bor­der Music | Betyg 1 av 6
——————————————-
En hip­hop­ver­sion av gubbrocken.

Ugly Duck­ling består av Long beach-sönerna Andy Coo­per, Dizzy Dus­tin och Young Eins­tein. De har sedan 1993 haft samma agenda, häckla hip­ho­pens kär­lek till bling och sex och leve­rera vardagsrealism.

Tyvärr tyder deras var­dags­re­a­lism på att ingen­ting hän­der under en vardag. De ver­kar ha fast­nat i en collegekid-mentalitet och leve­re­rar den i gubb­form 2011. Det här är kil­larna som ald­rig växte upp. Kil­lar som är i övre 30-årsåldern men fort­fa­rande går hem till mamma med smuts­tvät­ten. De har fast­nat i ton­års­re­bel­lan­det och hänger alltjämt på stran­den hela dagarna, drar ut på road­trips och tyc­ker allt utom bru­dar och polarna är skit.

Sound­mäs­sigt har de också fast­nat. De leve­re­rar fort­fa­rande den glada jazz­hip­ho­pen som refe­re­rar till 90-talet. Den som ald­rig slog rot bland svens­kar och är helt oin­tres­sant idag. Ugly Duck­ling är en massa men­lös­het, en hip­hop­ver­sion av gubb­roc­ken. Det är trä­igt, ande­fat­tigt och bara fadd.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 10 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Sony Music, Betyg 3 av 5
—————————-
Sak­nar karisma

Äntli­gen album­de­bu­te­rar rapparen/producenten J Cole. Ski­van inne­hål­ler inhopp av men­torn Jay-Z, Drake och pro­du­cen­ten No ID.

En levande orkes­ter med fram­hävda slag­verk och piano påmin­ner om Kanye­pro­duk­tio­ner, och det sväng­iga flo­wet för tan­karna till Drake. Skillnaden är att J Cole känns mer obe­svä­rad och ärlig i sin fram­to­ning. Dock sak­nas en dos hän­fö­rande karisma.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-09-27)

Comments are closed.