januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 9 april 2011)

Jag får ofta frågan om varför så få kvinnor är verksamma inom musiken. Frågan är berättigad, inom den svenska hiphoparenan går det enligt min uppfattning cirka en kvinnlig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kritik 2009 för att få kvinnor var nominerade i de olika priskategorierna och P3 kliade sig i huvudet och undrade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väldigt få verksamma kvinnliga musiker. Och om vi inte ska könskvotera utan låta kvalitet avgöra representationen inom musiken får vi en ojämn könsfördelning eftersom den mesta musik som släpps, oavsett kön på artist och musiker, inte håller kvalitetsmässigt.

Men varför finns det så få kvinnliga musiker? Delvis för att det finns få kvinnliga förebilder inom musiken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hellström eller Lil’Wayne, och delvis för att de flesta gatekeepers (musikproducenter, skivbolagschefer och musikjournalister) är män, vilka tenderar att hellre se till andra män och sätta kvinnor i skuggan.

Men det är inte hela förklaringen. Min erfarenhet är att kvinnor och mäns attityd skiljer sig på sätt att män blir bättre lämpade för att slå igenom i musikbranschen. Manliga musiker kännetecknas av en påflugenhet som kvinnor tyvärr verkar ha mindre av. Kvinnor är generellt mer försiktiga. Män ger mig ofta halvfärdiga låtar som är grovt mixade och kanske till och med saknar en vers men de vill likväl övertyga mig om att låten är en hit. Samtidigt stöter jag ofta på kvinnliga musiker som har en mixad och mastrad färdig platta som de inte vill offentliggöra för att de väntar på ett omslag, hemsida och formulerad biografi.

Jag får ibland övertala kvinnliga artister till att skicka in sin musik till mig. Som musikjournalist upplever jag att kvinnor har högre krav på sin produkt. Män skjuter vilt omkring sig och hoppas på att något skott ska träffa, medan kvinnor vill sätta säkra skott. Dessa generella skillnader i attityd gör kanske kvinnor till utomordentliga medarbetare och chefer i många arenor, men de är till nackdel när det gäller att slå sig fram i en övermättad musikbransch. Under tiden vi kämpar emot den strukturella diskrimineringen borde kvinnor kanske göra fler utfall, tömma magasinet oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

1 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 mars 2011)

Inom kort kommer de stora skivbolagen att vända blicken mot hiphoparenan för att se hur denna genre tjänar på musik nu när den illegala nedladdningen är här för att stanna. Skivbolagen har under det senaste decenniet alltmer tappat makt över musikspridningen. I takt med att den illegala fildelningen har ökat har det skett en maktförskjutning från bolagen över till massan.

Hittills har skivbolagens attityd gentemot den här utvecklingen varit att motverka den tekniska utvecklingen genom att stänga ner fildelningssajter, bestraffa dem som ägnar sig åt fildelning och envist fortsätta distribuera musik enligt traditionella metoder.

Bolagen har dumstridigt stretat emot informationsspridning – som är internets främsta syfte – och som resultat genomlidit en smärtsam process där de sett sin ekonomi urholkas alltmer. Det är nu dags för de stora skivbolagen att kapitulera, kliva ner från sina höga hästar, tillämpa ödmjukhet och börja ställa frågor om hur de kan använda sig av internet för att hitta moderna sätt att tjäna på musik.

Hiphopen befinner sig ljusår före i frågan. Genren har en progressiv och teknikliberal kultur som grundar sig i en stark gör-det-själv-vana, som i sin tur kommer från ett utanförskap i musikbranschen. Dessa egenskaper i kombination har gett genren kunskaper som i dagens läge bör ses som hårdvaluta. Hiphopen är streetsmart och ligger jämfört med andra genrer i framkant vad gäller att skapa lönsamma synergieffekter kopplad till musik och artister.

Det handlar om att skapa kreativa handelsvaror (merchandise), nyskapande gerillamarknadsföring på internet och innovativa användarstyrda tjänster. Exempelvis kan folk få tillgång till ett skivomslags grafiska delar för att skapa ett eget omslag och ingå i en användarstyrd omröstning, där bästa designen vinner konsertbiljetter till artistens spelning. Sådana metoder syftar till att använda sig av internets spridningsmöjligheter med hjälp av massan, och öka uppståndelsen kring akter med målet att utföra livespelningar för ekonomisk vinning.

Det handlar om att se potentialen i streamingtjänster som Spotify och Youtube i stället för att motverka dem. Det är hög tid för majorbolag att bege sig ut på upptäcktsfärd med hiphopen som vägvisare.

0 | Kommentera! | , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 28 februari 2011)

Boom chi-ki, boom chi-ki, boom, sa Swingfly i låten Me and my drum och gick med det vidare i Melodifestivalen. Det påminner om den gamla barnvisan Jag är ett litet ylle, boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom, och kanske är Swingflys fras lånad just därifrån.

Hiphopen har nämligen en speciell relation till barnkultur. Den tar sig uttryck genom att barn rutinmässigt syns i hiphopmusikvideor och att hiphopmusiken jämfört med andra genrer ofta refererar till barnsånger, barnramsor, barnsagor och de celebra karaktärerna i dessa, både i låttexter och i musikproduktioner. Ett exempel är de barnröster som utgör sångrefrängerna i klassiska Hard knock life med Jay-Z, och I can med Nas. Hiphopen har också en viss vana att sampla från barnvisor. När låten Snubben med svenska The Latin Kings kom 1994 överraskades vi med en sampling från Emil i Lönnebergas Hujedamej sånt barn han var. Oavsett vad orsaken till det må ha varit, var det likväl ännu ett tecken på kärleksrelationen mellan hiphop och barndomstider. Kärleksrelationen kan delvis förklaras med hiphopens ursprung. Hiphopen växte fram ur samhälleliga missförhållanden under 70-talet i New York. Hiphop blev snabbt den skarpaste kommentaren till det utanförskap som rådde och kulturen grodde alltså ur ett sammanhang av missbelåtenhet. En del av hiphopkulturens tidiga utövare som kunde räknas till genren gangsterrap kom själva från den hårda verklighet som de beskrev i låtarna.

I sammanhanget kan den obesudlade barndomen således, som en kontrast, representera det oskyldiga och oförstörda. Barndomen romantiseras inom hiphopen, den blir ett ombud för livschanser, en representation av potential och livets startlinje där allt ännu är möjligt. Barn är rena, deras röster representerar sanningssägare i en korrumperad värld och fungerar som en påminnelse om det som kanske gått förlorat i det egna livet. Barndomen representerar den medvetna sektionen av hiphopsjälen.

Hiphopens olika förgreningar må bitvis ha frigjort sig från sitt ursprung och antagit en glättig ton, men kulturens upprinnelse gör sig ändå påmind då och då. Lycka till i nästa deltävling Swingfly.

0 | Kommentera! | , , , ,


december 31, 2011

Artikel / Publicerad i Gaffa / Lördag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyllningskörer och klappar på ryggen är inte alltid så lätt. Det vet den albumaktuella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Uppståndelsen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debutalbumetBomben förra året. Musikkritiker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hiphop, och duon gav sig strax efter releasen ut på Sverigeturné med Promoe. Men sedan följde en tid som duon idag kallar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bomben kände jag inte alls att vi passade in i den standardiserade svenska hiphopen. Vi hade tillhörighetsproblem. Fansen hade vi, de fanns där, men det fanns egentligen inget musikläger som backade upp oss så det kändes hela tiden som att vi var på egen hand, berättar producenten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jävligt bra hajp inför första skivan och var peppade. Men sen var det som att verkligheten slog tillbaka lite. Vi kände inte att vi riktigt var där vi ville vara och jag kände mig personligen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rapparen Mofeta.

– Det var också så att vi jobbade med första skivan så pass länge att musiken inte hängde med vår utveckling. När vi släppte debutplattan var vi mentalt redan inne på annan musik, fyller Jerre i.

Det utanförskap killarna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skivbolag och funderade på att verka som soloartister istället. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt hetlevrade och krångliga, säger Mofeta. Samtidigt är vi nära vänner privat och då kan det uppstå spänningar. Jerre ville producera åt fler artister och då funderade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roligast att göra musik tillsammans. Det känns skitbra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musiken vi gjorde sen är beviset på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bakslaget fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spelningar och hela tiden känna att det vi gör inte riktigt är vi, säger Jerre.

Mognat som duo

Duon berättar att den baksmälla de gått igenom har inneburit en intensiv mognadsprocess och att det hörs på kommande albumet. De säger att nu har rappare och producent blivit en sammansvetsad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beatsen och Jerre har haft mer att säga till om låtarnas tema och innehåll, berättar Mofeta. Vi har jobbat mycket tajtare ihop som två kompositörer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mognadsprocess för oss. Jag har nog tidigare kanske bromsat ner Jerre i hans skapande och tänkt för mycket i hiphoptermer, i loopar och så vidare. Men den här gången har allt känts gjutet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa garden ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behöver förtroende sinsemellan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här skivan när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har blivit långsammare, skitigare och souligare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gillar. Alla låtar har teman vilket gjort att låttexterna har blivit mycket vassare. Låtarna är mer betraktande och samhällskritiska den här gången. Vi satsar inte på att sätta igång partyt utan det handlar mera om en storytelling. Vi ville göra någonting som berör.

– Ja vi har inte kört grejen med att försöka ta folk med storm, utan det har mera handlat om att visa vilka vi faktiskt är.

0 | Kommentera! | , , ,


december 31, 2011


—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)



Comments are closed.




december 30, 2011

RCA/SonyBetyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)

Comments are closed.




december 29, 2011

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.

Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Lighthouse”.

(Publicerad i Metro 2011-12-06)

Comments are closed.




december 28, 2011

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.

”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.

Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.




december 28, 2011

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Skivan representerar musikalisk uppriktighet.

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.

Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Comments are closed.




december 28, 2011

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Comments are closed.




Sida 5 av 11« Första...34567...10...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter