Ametist Azordegan

Jag fick göra ett som­marprat hos Nyheter24.se mitt i sjuk­dom och strep­tokoc­ker i omlop­pet. Men är nöjd med resul­ta­tet. Fak­tum är att det var rätt renande känsla att i 5 minu­ter få lista upp allt vad jag ogillar.

Gå in på Nyheter24.se och kolla in de andra som­mar­snac­ken här.

Ikväll sände jag en timme i P3 igen. Grän­serna mel­lan lokal radio och riks­ra­dio har egent­li­gen inte exi­ste­rat för mitt pro­gram ”En kär­lek­s­at­tack på svensk hip­hop” eftersom det pro­gram­met har lyss­nare från hela lan­det som lyss­nar via web­ben. Men trots det så var det en helt magisk känsla att få sända 100% svensk hip­hop i rikskanalenP3, och det sent på kvällen.

Man inbil­lar sig att man har hela lan­dets upp­märk­sam­het i nat­ten, och får de att upp­täcka vad himla bra svensk hip­hop är. Hård, mjuk, djup, party, hårda beats, sång­vän­lig… Tack P3 för detta!

Här är min spel­lista från kvällen:

23.07 Aleks - ”Andra Por­ten”
23:12 J-Son — ”Far Away”
23:15 Laby­rint — ”Trak­terna”
23:20 Orga­nis­men - ”Låt mig andas ut”
23:25 STOR - ”Lilla Shorty”
23:34 Side­walk - ”Scream”
23:38 Pet­ter & Vero­nica Mag­gio — ”Län­ge­sen”
23:43 Trains­pot­ters - ”Fan First”
23:47 Näääk & Kaliffa — ”När Ska han Växa Upp?”
23:51 Tof­fer - ”Vifta Me Hän­derna” (Safe­house Remix)
23:56 Cleo - Hejdå

Roskil­desce­nen, från min vy, när Style Of Eye körde. Äntli­gen fick Kung­liga slot­tets vak­ter lite underhållning!

Den här vec­kan kör jag i P3 varje kväll efter kloc­kan 23. Jag får välja musi­ken själv, men måste P3-anpassa det lite. Jag kör efter lite olika teman varje kväll, och denna pre­miär­kväll körde jag en bland­ning av mina favo­rit­lå­tar just nu, och de artis­ter och låtar jag fat­tat tycke för som körde live under Sthlms-Kulturfestival förra vec­kan… lite för att de som inte var där kan få höra hur stor­sta­den lät. Jag var ju kon­fe­ren­cier på Roskil­desce­nen hela vec­kan, tis­dag till lör­dag. Det var alltså Roskilde Fes­ti­vals scen, och där­med en hel del danska artis­ter. Efter denna crash-course i danska musiksce­nen upp­täckte jag en hel del bra band, och de hör­des även i kväl­len spel­lista som såg ut såhär:

23:08 Den svenska björn­stam­men — ”All­ting Kom­mer Bli Bra”

23:11 When Saints Go Machine — ”Spit­ting Image”

23:15 PH3 & Joey Fever & Skizz — ”Fristad”

23:21 The Blue Van — ”Don’t Leave Me Blue”

23:28 Side­walk - ”Scream”

23:33 Tur­bo­week­end - ”Trouble is”

23:36 Stay­gold - ”Back­seat”

23:41 Orga­nis­men - ”Låt mig andas ut”

23:46 Kle­e­rup + Lykke Li - ”Until We Bleed”

23:55 Style Of Eye — ”Girls”

Mar­cus ”Mac­kan” Price har just nu en väl­digt vik­tig roll för hip­ho­pens utveck­ling, och för rapen i Sve­rige. Han är den som all­tid pekat finger åt eta­blis­se­manget och strun­tat i alla reg­ler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hip­ho­pen i Sve­rige. Jag träf­fade honom i stu­dion medan han gjorde fru­kost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Big Boi’s solo­al­bum lan­se­rar honom som producent.

Nu sätts all ljus på podu­cen­ten och rap­pa­ren Big Boi, den mer mate­ma­tiska hal­van av super­grup­pen Out­kast. Hant­ver­ka­ren har Jive Records att tacka för att han får breda ut sig, skiv­bo­la­get som styr och stäl­ler över Out­kast för­bjöd näm­li­gen tidigt i pro­ces­sen Andre 3000 från att med­verka på plat­tan. Där­med har Big Boi inte behövt ägna sig åt att väga upp Andre 3000´s inno­va­tiva och skeva idéer och istäl­let fått till­fälle att i lugn och ro, under tre års tid, bygga på ett album som i grun­den är rotad i klas­siska hip­hoppro­duk­tio­ner. Där­i­från drar uptempo-spåren pre­cis lagom myc­ket åt electro-funk, r’n’b och crunk. Låtarna blå­ser inte hat­ten av en, men är fyl­liga och ambi­tiösa och ska­pargläd­jen känns stor. Hela plat­tan känns som en urladd­ning och kom­mer med stor san­no­lik­het bli ihåg­kom­men som en mani­fes­ta­tion av Big Boi’s skick­lig­het som låtsvar­vare, sna­rare än rap­pare. För det finns en hel del att önska vad gäl­ler hans rhy­mes och rap som ver­kar ha vek­nat lite. Kanske hade kanske lite kon­kur­rens med rap­monst­ret Andre 3000 varit en bra sak ändå.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Comments are closed.

Albu­met känns mest som ett mel­lan­spel och gör sig kanske bäst i sin helhet.

I och med flyt­ten till Sve­rige har den syd­af­ri­kanske rap­pa­ren Har­ri­son Miya gjort musi­ka­lisk svängom och sla­git ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nor­de­lius och alternativ-rocksångerskan Nat­halie Ten­saye. Fusio­nen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med med­vetna poli­tiska låttex­ter som berör apart­heid och utan­för­skap, och det hela påmin­ner bit­vis om tidig Seal. Har­ri­son näs­tan vis­kar fram sången och använ­der sig på vissa låtar av ram­sor på Zulu vil­ket ger en intres­sant kon­trast gente­mot det alter­na­tiva pop-soundet. Men ingen enstaka låt sät­ter sig i min­net och albu­met känns mest som ett mellanspel.

Albu­met gör sig nog bäst i sin hel­het i bak­grun­den i bilen. Av den fil­miska käns­lan att döma kanske på en road­trip genom ame­ri­kanska Nevada när du sit­ter i pas­sa­ge­rar­sä­tet i en Chev­ro­let Impala cab­ri­o­let med benen uppe på bil­dör­rens kant, sol­glas­ö­go­nen på och vin­den i håret. Sin­nestäm­ningen under fär­dens gång är melan­ko­lisk. Och Cine­ma­tic får dig att begrunda nuet i lju­set av de många vemo­diga tillbakablickarna.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Exi­sten­ti­a­lism i hiphop-form

Det har gått två år sedan vete­ra­nerna från Phi­la­del­p­hia släppte senaste albu­met Rising Down. Under den tiden har de hun­nit med en ny kar­riär som hus­band i NBC-talkshowen ”Jimmy Fallon’s late-night”. Man har ju und­rat huruvida The Roots, som rätt ofta skif­tar stil­mäs­sigt, skulle lyc­kas behålla sin musi­ka­liska själ i och med denna kom­mer­si­ella framgång.

Och visst, grup­pen har uppen­bar­li­gen fångat in nya influ­en­ser. Här kom­bi­ne­ras de jaz­ziga toner som kän­ne­teck­nar dem med inslag av alter­na­tiv soul och gästsspel av indierock-artister. Men ban­det gör skäl för sitt namn och lyc­kas mixa dessa den musi­ka­liska själ­full­het och inne­hålls­mäs­siga med­ve­ten­het som all­tid utgjort kär­nan av deras musik.

Det är nog till och med så, att ”How I Got Over” är bland de mest ömtå­liga hip­hop du hit­tar. Spå­rens tempo är genom­gå­ende lugnt och soun­det är mörkt. På albu­met frå­gar sig en tyngd Black Thought hur de and­liga glo­bala utma­ning­arna upp­stått, och bemö­ter dessa med upp­ma­ningar av själ­full­het. Män­ni­skans moderna sinn­liga fall­gro­par behand­las med men­tal pep-talk om att inte för­lora kon­tak­ten med det egna jaget, vil­ket gör ”How I Got Over” till exi­sten­ti­a­lism i hiphop-form.

(Pub­li­ce­ra­des i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Det finns få så prin­cip­fasta artis­ter, eller ja män­ni­skor, som Mil­lion Sty­lez. Vi träf­fa­des över massa kaffe. Mil­lion släppte in mig på livet och avslö­jade vad som är hans kom­pass i livet, och vad han tyc­ker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite när­mare (bläddra till sidorna 26–27).

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Det finns få så prin­cip­fasta artis­ter, eller ja män­ni­skor, som Mil­lion Sty­lez. Vi träf­fa­des över massa kaffe. Mil­lion släppte in mig på livet och avslö­jade vad som är hans kom­pass i livet, och vad han tyc­ker om viss modern musik. Klicka här för att komma honom lite när­mare (bläddra till sidorna 26–27).

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010)

Comments are closed.

Mar­cus ”Mac­kan” Price har just nu en väl­digt vik­tig roll för hip­ho­pens utveck­ling, och för rapen i Sve­rige. Han är den som all­tid pekat finger åt eta­blis­se­manget och strun­tat i alla reg­ler, och som går i täten för ett nytt sound och nya uttryck inom hip­ho­pen i Sve­rige. Jag träf­fade honom i stu­dion medan han gjorde fru­kost. Klicka här för att läsa om det (bläddra till sidan 28–29)

(Pub­li­ce­rad i Gaffa juli 2010)

Comments are closed.