Ametist Azordegan

Avslutande tankar

januari 4, 2010

Tea­met, Musik­hjäl­pen 2009

Janu­ari är här och det är dags att sparka undan mystäc­ket och kasta sig till­baka i ekorr­hjul och våra våra van­liga ruti­ner. Per­son­li­gen ser jag fram emot det, för jag gil­lar när det hän­der saker, för då kän­ner jag att jag lever.

Pro­jek­tet sam­lade in över 5.7 mil­jo­ner kro­nor. Jag skri­ver ”pro­jek­tet” och inte ”vi” för jag anser att det hela är svenska fol­kets verk. 5,7 mil­jo­ner är en fan­tas­tisk summa med tanke på att peng­arna främst kom­mer från rätt små bidrag från enskilda svenska indi­vi­der, rätt unga pri­vat­per­so­ner och inte främst från företag.

Som många andra visste inte vi att det dör ett barn var tret­tionde sekund i Mala­ria som alltså är en fat­tig­doms­sjuk­dom vil­ket inne­bär att vi kanske hade utro­tat och även haft ett vac­cin mot Mala­ria om den varit utspridd i Väst­värl­den. Det hela hand­lar om vad de län­der som har råd pri­o­ri­te­rar… Jag menar, medi­cin som botar en drab­bad per­son kos­tar endast fem kro­nor. Och ett mygg­nät som kan skydda uppe­mot fyra per­so­ner mot mala­ria kos­tar runt fyr­tio kro­nor. När vi lyc­kats för­medla dessa siff­ror var det som att en damm brast. Bidra­gen rul­lade in. Och inne i huset kän­des insam­lingen bit­vis som en folk­rö­relse. Det hand­lade om att göra det själv, att för en stund inte behöva för­lita sig på poli­ti­ker som ska ta beslu­ten om att hjälpa behö­vande, inga avtal som ska skri­vas under av män i kosty­mer… nu tog vi det till­baka, nu gjorde vi det själva. För vi insåg att vi kunde. Och det var magiskt. Och det var där­för vi grät när vi sa våra sista ord i radion.

Jag är en cyni­ker. Jag har inte myc­ket till­tro eller hjärta för poli­ti­ken. Poli­ti­ken svi­ker mig hela tiden, vi har en dålig rela­tion. Mak­t­ord­ningen i värl­den får mig att känna mig makt­lös. Att det gene­rellt är den vita medel­ål­ders man­nens pre­fe­ren­ser och refe­rens­ra­mar som styr vår värld gör mig fru­stre­rad. Att vi män­ni­skor oftast är bric­kor som mani­pu­le­ras och styrs likt mari­o­nett­doc­kor i pro­fi­tens och kapi­ta­lis­mens anda gör mig arg. Att san­ningen ibland mör­kas gör mig sårad. Arbe­tet med Musik­hjäl­pen blev i min värld en liten luft­ficka. För en stund hade vi van­ligt folk mak­ten att för­ändra. Vi tog det till­baka. Jag kom­mer att för­söka ta med mig den här käns­lan i hjär­tat nu. Jag ska för­söka bibe­hålla den glöd som tän­des och som värmde mitt bröst. Jag fick se att män­ni­skor vill göra det bättre för sina med­män­ni­skor. Att du pre­cis som jag bryr dig.

Och du, efter att pro­gram­met har sänts i radio och web-TV dyg­net runt, TV nit­ton tim­mar om dyg­net har unga män­ni­skor lyc­kats bevisa att de visst vill ha pro­gram som enga­ge­rar och utma­nar. Att vi inte alls bara vill under­hål­las med för­strö­else a la Anna Anka. Unga män­ni­skors vilja, intel­li­gens och enga­ge­mang kan vara underskattat.

(Klicka för för­sto­ring, är bil­den för stor kan grabba den och ”dra” den uppåt)

Tea­met, Musik­hjäl­pen 2009

Vi skå­lar i den närings­er­sätt­ning som var vår enda mat i huset

Jag fäk­tas och ”dödar” Barda-Karl (barnprograms-figur)

Bakom kulis­serna, i kontrollrummet.

Jonas skänkte hela sin lön och rörde oss till tårar

Musse Has­sel­vall brot­tas med mig

Fredagsflörten

Vi tit­tar på klipp på stor­bilds­skärm efter utsläpp

9 | Kommentera!
Ametist, Christer, malaria, Musikhjälpen, Timbuktu

---

Dela detta: Twitter Facebook Delicious MySpace Digg

---

9 kommentarer

1. Nanna skriver:

   januari 4, 2010 kl. 01:29

   Va fint :) Posi­tiva medier och musik behövs verk­li­gen vi behö­ver le mer och foku­sera på lös­ningar. Till­sam­mans kan vi! God Fortsättning.
2. Sheena / Rockho skriver:

   januari 4, 2010 kl. 14:37

   För min del var detta, pre­cis som förra årets Musik­hjäl­pen, årets pro­gram både i radio och tv. Enga­ge­mang, käns­lor och massa, massa musik är det jag vill se.
   Ser fram emot årets Musik­hjäl­pen redan!
3. Nina skriver:

   januari 4, 2010 kl. 14:57

   Den lilla män­ni­skan har ALLTID mak­ten, men man måste ha något att sam­las runt. Det måste fin­nas någon som kan , kanske inte leda, men hjälpa till att styra. Ni var vårat roder och ni blev vår sam­lings­punkt. Ni berörde, ni gav av er själva och ni väckte vårat jäv­lar anamma. Jag skänkte allt jag skulle haft till jul­klap­par och extra mat. inte mkt men runt 600kr. Arbets­lös utan a-kassa. Märkte att många av dem som skänkte var som jag, bland lågin­koms­ta­gare. JAG lyc­ka­des få ihop 600kr och sedan ser man en enda svensk åoli­ti­ker som komer in i stu­dion och låt­sas vara ngt och tar fram en ynka fem­hund­ring! Men hallå VI beta­lar hans lön och han lyc­kas inte bidra med mer än 500?? Och var fnns de stora före­ta­gen och var fanns ”the big guys”? Sånt gör mig besiv­ken sam­ti­digt som jag är så otro­ligt stolt över vad vi lyc­ka­des med.. Och jag är så glad över erat enga­ge­mang och att ni ställde upp. Utan er hade jag nog inte skänkt 600kr. Erat sätt att han­tera ämnet berörde. Skänkte lite förra året med, men kände mig itne lika enga­ge­rad… kanske är det så kasst att vi måste under­hål­las för att kunna ge?? Något för något? jag vet inte, men ni gjorde ett otro­ligt jobb och jag är stolt både över er och oss små män­ni­skor.. KRAAAMMM
4. Andreas skriver:

   januari 4, 2010 kl. 16:15

   Vill bara säga vad bra ni var ni tre Du, Chris­ter och Jason. Jag var fan besatt av musik­hjäl­pen den vec­kan och det var näs­tan ett tag så jag följde er dyg­net runt. Ser pre­cis som She­ena redan nu fram emot Musik­hjäl­pen 2010 vil­ket är helt och hål­let er för­tjänst. Ni kän­des så ärliga och genu­ina i ert anga­ge­mang, vil­ket fick mig att ta mig i kra­gen och skänka pengar.
   Du ska vara jät­te­nöjd med din insats i Musik­hjäl­pen 2009 för de var ni till­sam­mans med svenska fol­ket som gjorde att vi kom upp i den grymma sum­man på 5,7 mil­jo­ner.
   Hop­pas verk­li­gen ni tre gör nån grej till­sam­mans i fram­ti­den igen, för jag tyc­ker ni var bäst.
   Ha ett bra 2010 på dig.

   Andreas
5. Maria skriver:

   januari 4, 2010 kl. 16:54

   Stor guld­stjärna i stor guld­kedja till er under­bara trio. Tea­met bakom er gjorde natur­ligt­vis ett häst­jobb men en trå­kig pro­gram­ledartrio hade inte fått fol­ket att sms-bomba mer än max en gång. Var inte så för­ban­nat svens­son och skyll på nån annan utan låt den glädje ni sänt ut ståla till­baka mot er så blir det en oänd­lig spe­gel av glädje som blir ett eko av Musik­hjäl­pen noll9!
   En stor bubbla kär­lek och glädje rakt in i 10-talet! /Maria
6. a.j skriver:

   januari 4, 2010 kl. 17:47

   Kärlek<3
7. charlie rocker skriver:

   januari 4, 2010 kl. 20:24

   fasen va skönt de e o höra ina tan­kar, trodde näs­tan ja va ensam o känna mig utnytjad av den så kal­lade demo­kra­tiska mak­ten, tack för ett under­bart bra enga­ge­mang, även att de kan verka lät­tare för er kän­di­sar att enga­gera er så behövs det det inspi­re­rar oss att bry oss o får oss att tänka till kör hårt o hade grymt bra/ calle
8. Annika Persson skriver:

   januari 4, 2010 kl. 21:34

   Kära vän­ner! Ni berörde och enga­ge­rade och det gav resul­tat!
   Ni är mina hjäl­tar. Är det några som borde få freds­pri­set så är det ni!
9. Lisa skriver:

   januari 4, 2010 kl. 22:37

   Kära Ame­tist!
   Tack under­bara ni, alla tre för ett fan­tas­tiskt pro­gram. När jag än idag hör klipp på P3 så blir jag varm i hjär­tat. Tänk — ni lyc­ka­des ena ett helt folk genom att bara vara — ärliga, enga­ge­rade och berö­rande. Så under­bart!
   Tack — ni gjorde 2009 års bästa radioprogram.

Liknande inlägg

• Jag reser iväg…
• Nu tar hemsidan en liten paus
• Bob Hansson i mitt hjärta
• Ett sms från Ken Ring
• Personporträtt på mig i P4