Ametist Azordegan

Radio är ett uselt medium för musik eftersom den helst spe­lar musik som inte utma­nar lyss­na­ren, i kam­pen om så bred lyss­narskara som möj­ligt. Säkra kort och det bekanta fun­ge­rar fin-fint i spel­lis­torna. Musik som påmin­ner om annan musik och är upp­byggd tra­di­tio­nellt. Avvi­kel­sen sker om ett större namn fron­tar musi­ken, eller om det stöds av ett större skiv­bo­lag och deras pr-maskineri.

Och allt detta jag pre­cis skri­vit är egent­li­gen ingen nyhet.

Ingen diss det här, bara ett exem­pel på det hela: Mohombi är en artist som det vis­kas om en del just nu, rätt myc­ket på grund av att hans första singel är pro­du­ce­rad av super­pro­du­cen­ten RedOne, ett av de hetaste nam­nen som bland annat pro­du­ce­rad Lady Gaga’s hits. Av honom har stock­hol­ma­ren Mohombi fått denna:

Du kan ju lyssna på den, dess beat/trummor och stäm­mor, och sedan denna:

Ja, RedOne har kanske inte gett Mohombi sitt mest inno­va­tiva och dyraste beat. Och kanske finns det inte alls någon poäng med att peka ut såna här lik­he­ter. För du kom­mer ju att vilja dansa till det… eftersom du nån­stans kän­ner igen det. Men de som söker en lite större upp­le­velse är nog siså­där impo­ne­rade, om man inte bedö­mer kva­li­tén på pro­duk­tio­nen som såklart är top­pen, det är ju RedOne. Och så har vi ju ”Taio Cruz–fäl­lan”…  en artist som har ett pr-maskineri bakom sig och låtarna är hits upp­byggda efter vin­nande recept, men artis­ten för­blir ansikts­lös när denne i sig inte fyl­ler ett tom­rum, och sak­nar en image och ett uttryck som sät­ter spår.