Ametist Azordegan

juni 27, 2010

Duon har använt decen­niet åt att för­fina sina fär­dig­he­ter och leve­re­rar en fram­tida klassiker

Tio år efter duons senaste släpp Train of Thought, som numera är en underground-klassiker, slår den med­vetna Talib Kweli och pro­du­cen­ten Hi-Tek sig åter sam­man. Att både artist och pro­du­cet drar åt samma håll kan betyda ett platt resul­tat men i det här fal­let blir för­e­ningen mel­lan Talib Kweli och Hi-Tek det man trodde Black Star (Kweli och Mos Def) skulle vara, magisk. Kemin mel­lan dem båda är efter alla år intakt, om inte starkare.

På många sätt är albu­met till för de redan invigda då de jaz­ziga mini­ma­lis­tiska beat­sen i kom­bi­na­tion med Kwelis långa poli­tiskt med­vetna pre­di­kan kan vara svår­tug­gad för folk i all­män­het. Men av samma anled­ning är ski­van en önsk­värd och prima inkörsport till hip­hop och inte minst, rap. När Kweli rap­par hand­lar det om ett sam­spel med bea­tet sna­rare än en pre­sta­tion. Han använ­der takst­sla­gen som en elit-gymnast använ­der bar­ren, och det låter bit­vis så pass levande när han vibear att man miss­tän­ker att han fre­e­sty­lar. Kwelis histo­rie­be­rät­tande för­tjä­nar guld, den är både peda­go­gisk och under­hål­lande. Att i poli­tiska spår som ”Back again” och ”In the red” ta sig an social misär och de pro­blem olje­in­du­strin bidrar med, och sam­ti­digt under­hålla, är smått genialt.

Det mest intres­santa är att duon full­stän­digt strun­tar i att flörta med mainstream­få­rans sound och publik och ver­kar istäl­let ha använt dec­ce­niet åt att för­fina sina fär­dig­he­ter. Det här albu­met kom­mer att mari­ne­ras och bli en klas­si­ker med tiden.

Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010

Comments are closed.

---

---