december 29, 2011 | Publicerat-Recensioner

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.

Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Lighthouse”.

(Publicerad i Metro 2011-12-06)

0 | Kommentera!
, , , ,



december 28, 2011 | Publicerat-Recensioner

Def Jam/Universal – Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.

”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.

Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

0 | Kommentera!
, , , , ,



december 28, 2011 | Publicerat-Recensioner

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Skivan representerar musikalisk uppriktighet.

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.

Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

0 | Kommentera!
, , , ,



december 28, 2011 | Publicerat-Recensioner

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

0 | Kommentera!
, , , , ,



december 26, 2011 | Publicerat-Recensioner

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En opersonlig vara.

Han är ett intressant typexempel för den kommersiella popmusik-branschen. Taio Cruz slog igenom med albumet Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spelade artisterna på radio. Han har vunnit BRIT Awards, Vanguard Awards, flertalet Billboard Awards och nominerats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säljande akter men kanske även den mest anonyma. Soundet, låttexterna och sångarens uttryck är fortsatt så pass opersonliga att han blir utbytbar, nästintill ansiktslös.

Att albumets titel kommit till då han tröttnat på att fans uttalar hans namn fel kan vara ett resultat av en affärsmodell som främst siktar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Liksom på tidigare album kamoufleras karaktären Taio Cruz av de bombastiska synthbaserade produktionerna som denna gång är signerade Ingrosso, Angello, Guetta och RedOne. Taio Cruz framgångar vilar på hans goda sångkapacitet, att sälja honom som persona via musiken verkar vara sekundärt.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

0 | Kommentera!
, , , , ,



december 24, 2011 | Publicerat-Recensioner

____________________________
Punta Records/Universal
| Betyg 4 av 6
__________________________
En helt pånyttfödd och sammansvetsad rapduo.

Möt en ny Mofeta & Jerre. Tempot är i överlag lägre än vad duon bjudit på tidigare, rappen har en mer varierad flow och rimstruktur och soundet lutar mer åt soul. Det är tydligt att rapparen Mofeta och producenten Jerre har gått igenom en mognadsprocess som låtskrivare, textförfattare, musiker och musikerpar och blivit en mer sammansvetsad duo.

De verkar ha släppt garden både gentemot varandra och lyssnarna, det är märkbart att de låter varandra ta mer plats. Jerres många instrument, melodier och sång får breda ut sig ordentligt och landa i jammande, och funken i botten av produktionerna får de långsamma spåren att svänga. Mofeta har aldrig levererat så personliga låttexter och tar tid på sig att i varje låt berätta en historia och måla bilder, vilket gör varje spår till ett eget kapitel.

Helheten är inbjudande. Man får lust att slå sig ner hos Mofeta & Jerre ett tag. Det här är en skiva med längre livslängd som man nog återkommer till med mellanrum.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

0 | Kommentera!
, , , ,



december 23, 2011 | Publicerat-Recensioner

Universal Music – Betyg 2 av 5
—————————–
Uppföljare utan spets.

Skivan är formulerad som uppföljare till Bliges genombrottsalbum ”My life” från 1994 trots att hon sedan dess släppt flertalet album. Projektet är alltså något av ett upplivningsförsök till hennes kommersiella framgång som dalat det senaste decenniet. Här finns således gästspel av Diddy, Beyoncé, Lil Wayne och Drake.

Soundet visar på viss ambivalens. Dels befinner sig den kvar på 90-talet, dels sträcker den sig efter det mer moderna r’n’b-soundet. Resultatet blir ett mellanting som saknar spets.

Bästa spår: ”You want this”.

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

0 | Kommentera!
, , , , ,



december 22, 2011 | Publicerat-Recensioner

Hemmalaget/Cosmos | Betyg 5 av 6
————————————-
Svensk soul med gatuattityd.

Det är i och med den här skivan soul på svenska blir reell för en yngre generation storstadsfolk.

Det här är svensk soul med gatuattityd. Aleks står på asfalten när han skildrar kärlek, samhälle, vemod och humor. Albumet bjuder på downtempo soul på baktunga beats och filmiska produktioner. Här blandas den klassiska soulens karaktärsdrag med ett elektroniskt sound, och helheten fungerar lika bra på dansgolvet som till dina ensamma nätter.

Aleks debuterar med mognad i låtskrivandet och är något av en refrängkung. Hans stil och den säkerhet med vilken han på spår efter spår skapar tydliga melodier för tankarna till den framlidne Nate Dogg. Aleks kännetecknas av en makalös tajming som sångare. Han är känslig för beatet och jobbar med temposkiften och mikroskopiska nyanser i sången som både framhäver och ändrar ordens betydelser, han verkar tänka som en rappare. Aleks trycker genomgående på rätt knappar och framkallar känslor tills du blir knäsvag.

(Publicerad i Gaffa måndag 28 november 2011)

0 | Kommentera!
, , , ,



december 21, 2011 | Publicerat-Recensioner

Universal Music – Betyg 3 av 5
———————————–
Den kontroversiella rapkvartetten är bitvis polerade.

Labyrint är kvartetten som i våras stod i centrum för en riksomfattande debatt om censur och myndigheters lämplighet att avgöra kulturkonsumtion efter att polisen avrått arrangörer från att genomföra spelningar med gruppen med hänvisning till drogliberala låttexter.

På debutalbumet fortsätter Labyrint att sätta ljus på en perifer bild av Sverige med en större andel vardagsrealism och tydligare berättande. I deras värld florerar spliffar, polisen hatas och man vill störta det rådande maktsystemet med att kasta stenar. De är således fortsatt kontroversiella. Smutsen och gatan består i verklighetsbeskrivningarna men minskar i soundet som är både mer avskalat och bitvis polerat. Labyrint verkar plötsligt ha mindre energi och lutar sig tillbaka.

(Publicerad i Metro 2011-11-29)

0 | Kommentera!
, , ,



december 20, 2011 | Publicerat-Recensioner


RCA Music Group | Betyg 5 av 6
—————————————————-
ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid.

Han är nykomlingen som branschen satte klorna i innan han hann släppa detta mixtape. Han skrev på ett kontrakt värt 3 miljoner dollar med bolaget RCA Music Group efter att bara ha släppt två låtar från skivan, och när tredje låten släpptes ingick han samarbetsavtal med stora namn som Drake och Jim Jones.

Nu när mixtapet är ute börjar man ana varför. ASAP Rocky är prototypen av ett hiphopbarn av vår tid. Hans uttryck och musik är rätt i tiden, lagom progressiv med tillräckligt många referenser till hiphopens rötter.

ASAP Rocky är både nervkittlande och en nostalgitripp. Hans oansträngda Harlem-rap blandad med ett mer melodiöst Houston-sound är lika sjabbig och rännsten som fräscht, och framförs lika ofta i helsvarta luvtröjor som i kläder med inslag av gälla neonfärger. Det är lika oldschool som nyskapande med lika många blinkningar till den klassiska sydstatshiphopen som till M.I.A.:s alternativa elektroniska toner. Det här är mörk och magnetisk ”drug music” som tillfredsställer både hiphopskallar och hipsters.

(Publicerad i Gaffa tisdag 8 november 2011)

0 | Kommentera!
, , , , ,



Sida 8 av 24« Första...678910...20...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter