januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 oktober 2011)

Varifrån kommer bilden av konstnären som gör uppoffringar för att kunna hålla på med sin konst? Uppoffringar som ibland är till den grad att de gränsar till ett inre tvång. Bilden av den lidande konstnären med en vilja att skapa som om det vore en gudomlig uppenbarelse och nästan en besatthet är inramad med lidelse, envishet och ekonomisk otrygghet.

Rapparen Alexis Weak meddelade i veckan i P3 att han nu lägger ner musikkarriären. Orsaken var att det inte går att försörja sig på musiken. Han sa: ”Det är inte ekonomiskt gångbart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kommer tillbaka till den här logen och ser några kexchoklader och något litet fruktfat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks motivering verkade vara provocerande för andra artister som kallade honom för en oäkta artist, en falsk konstnärssjäl. Alexis slog hål på den romantiska bilden av konstnären och skapade nog oro hos andra artister som accepterat bilden av sig själva som kämpande konstnärer i en kanske livslång ekonomisk otrygghet. En del av hans fans reagerade på samma sätt och sade att han i och med sin motivering alltså inte älskar musikskapandet tillräckligt. Tumultet påminner om när Lars Ulrich från Metallica året 2000 stämde fildelningssajten Napster för att sajten spridit deras musik gratis, varpå Metallicafans gjorde uppror mot sina idoler. Konsumenter verkar också ha svalt bilden av konstnärer som kämpar, och att kultur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musikarenan som en protest mot problemet att konstnärskapet inte graderas som en konkret färdighet. Utgången blir inte bara märkbar hos konsumenterna, utan också bland till exempel spelningsbokare. Att kunna utföra ett skickligt berättande i rimformat kräver årslånga studier av rimkonsten. Att framföra rimmen på scen kräver åratal av praktisk övning, arbetslivserfarenhet. Föreställ dig att de som behärskar ett skapande skulle få sätta förmågor som att läsa noter eller författa flerstaviga rim på sin meritförteckning som sedan utgör grund för en kalkylerad minimilön och vettiga förhållanden i backstage-logen.

Låt oss leka med tanken att svenska rappare hade ett eget fackförbund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rappares Fackförbund) som klubbar igenom en minimiersättning för kronor per bars/vers. Ja, varifrån kommer föreställningen att artister primärt ska drivas av sin lust till konsten?

0 | Kommentera!
, , , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 oktober 2011)

I bland tänker jag att fans till Michael Jackson är speciella, lite särpräglade jämfört med fans till andra världsartister.

Michael Jacksons fans har en rätt vemodig och sorgsen relation till sin idol, och jag undrar om det gör dem till de absolut bästa fansen? Michaels fans delar såklart upplevelser och känslor med fans till andra ikoner. De känner respekt för idolens talang och musikaliska kaliber och söker ständigt medgivande för det i offentligheten. De är likt andra fans hänförda av idolens karisma och attraherade av den sexappeal som följer med. De söker tillflykt i den fantasibild som målats av artisten och upplever att idolen är näst intill övernaturlig och oåtkomlig vilket skapar en känsla av nästan gudsdyrkan. Ja, Michaels fans delar de här upplevelserna med fans till exempelvis Elvis Presley och John Lennon. Men Michaels fans känner också en starkare beskyddarkänsla.

I veckan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spenderat lika mycket tid åt att försvara honom mot mobbarna och rentvå hans namn, som åt att hänföras av den viktlösa dansen och genomträngande höga rösten i låtarnas bryggor. Hans fans relaterar till honom som om han vore deras barn som blev mobbat i skolan.

Jag har själv varit ett av fansen. Jag minns att jag i mellanstadiet ofta hamnade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jacksons näsa kommer trilla av” för att jag skulle sätta klasskamraten på plats och kalla denne för dum i huvudet. Och jag minns att min mammas vänner kunde börja prata illa om honom i min närvaro bara för att retas med mig, vilket alltid slutade med att jag högljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styvfar som gärna ville trycka på ömma punkter och provocera mig till reaktioner. Varje gång jag såg på musikvideor med Michael fällde han en elak kommentar om honom, och jag drog till med motargument varenda gång.

I dag skyller jag delvis mitt beteende på Michael Jacksons image. Profilen av den missförstådda välgöraren, outsidern som bara vill sprida kärlekens budskap men ständigt blir offer för ondska, girighet och småsinthet. Det vuxna barnet som likt Peter Pan blev fråntagen sin barndom. Den känsliga enstöringen som tar sin tillflykt upp i träden undan vuxenvärldens grymheter. Men jag skyller också på att jag är 80-talist, kanske den sista generationen med ett världssamvete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världsartister som offensivt spred ett rättvisetänk. Och Michael Jackson blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en symbol för möjligheten att det goda kan segra. Han blev ljuset i mörkret och en representation av vad grymhet kan göra med folk. Nästan en sektledare som det är lite synd om. Ledaren som behöver beskydd för att kunna fortsätta verka, och vi blev alla hans offentliga försvarare.

0 | Kommentera!
, , , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publiceras i Göteborgs Posten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.

0 | Kommentera!
, , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 maj 2011)

Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor).

Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: ”Vilken tavla får man måla?”. Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.

Samtidigt är polisen direkt olämplig att bedöma kulturella uttryck. När Labyrint nämner droger i sina låttexter handlar det om ett återgivande och en spegling av deras vardag och verklighet. Ett berättande är inte detsamma som propaganda.
Det är viktigt att komma ihåg att en av kulturens främsta funktioner alltid har varit att föra fram i ljuset de realiteter som inte delas av gemene man. Kulturens uppgift är delvis att spegla alternativa och perifera betraktelser och åsikter, och peka finger åt etablissemanget. Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.

Labyrints huvudlyssnare hör sin vardag beskrivas, hittar tröst i att veta att de faktiskt inte är ensamma, och känner sig sedda när deras verklighet uppmärksammas tack vare musiken. Musiken fungerar således både som ventil och samhällsbrygga. Att censurera skapar på sikt klyftor och en krutdurk.

0 | Kommentera!
, , , , , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 9 april 2011)

Jag får ofta frågan om varför så få kvinnor är verksamma inom musiken. Frågan är berättigad, inom den svenska hiphoparenan går det enligt min uppfattning cirka en kvinnlig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kritik 2009 för att få kvinnor var nominerade i de olika priskategorierna och P3 kliade sig i huvudet och undrade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väldigt få verksamma kvinnliga musiker. Och om vi inte ska könskvotera utan låta kvalitet avgöra representationen inom musiken får vi en ojämn könsfördelning eftersom den mesta musik som släpps, oavsett kön på artist och musiker, inte håller kvalitetsmässigt.

Men varför finns det så få kvinnliga musiker? Delvis för att det finns få kvinnliga förebilder inom musiken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hellström eller Lil’Wayne, och delvis för att de flesta gatekeepers (musikproducenter, skivbolagschefer och musikjournalister) är män, vilka tenderar att hellre se till andra män och sätta kvinnor i skuggan.

Men det är inte hela förklaringen. Min erfarenhet är att kvinnor och mäns attityd skiljer sig på sätt att män blir bättre lämpade för att slå igenom i musikbranschen. Manliga musiker kännetecknas av en påflugenhet som kvinnor tyvärr verkar ha mindre av. Kvinnor är generellt mer försiktiga. Män ger mig ofta halvfärdiga låtar som är grovt mixade och kanske till och med saknar en vers men de vill likväl övertyga mig om att låten är en hit. Samtidigt stöter jag ofta på kvinnliga musiker som har en mixad och mastrad färdig platta som de inte vill offentliggöra för att de väntar på ett omslag, hemsida och formulerad biografi.

Jag får ibland övertala kvinnliga artister till att skicka in sin musik till mig. Som musikjournalist upplever jag att kvinnor har högre krav på sin produkt. Män skjuter vilt omkring sig och hoppas på att något skott ska träffa, medan kvinnor vill sätta säkra skott. Dessa generella skillnader i attityd gör kanske kvinnor till utomordentliga medarbetare och chefer i många arenor, men de är till nackdel när det gäller att slå sig fram i en övermättad musikbransch. Under tiden vi kämpar emot den strukturella diskrimineringen borde kvinnor kanske göra fler utfall, tömma magasinet oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

1 | Kommentera!
, , , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 mars 2011)

Inom kort kommer de stora skivbolagen att vända blicken mot hiphoparenan för att se hur denna genre tjänar på musik nu när den illegala nedladdningen är här för att stanna. Skivbolagen har under det senaste decenniet alltmer tappat makt över musikspridningen. I takt med att den illegala fildelningen har ökat har det skett en maktförskjutning från bolagen över till massan.

Hittills har skivbolagens attityd gentemot den här utvecklingen varit att motverka den tekniska utvecklingen genom att stänga ner fildelningssajter, bestraffa dem som ägnar sig åt fildelning och envist fortsätta distribuera musik enligt traditionella metoder.

Bolagen har dumstridigt stretat emot informationsspridning – som är internets främsta syfte – och som resultat genomlidit en smärtsam process där de sett sin ekonomi urholkas alltmer. Det är nu dags för de stora skivbolagen att kapitulera, kliva ner från sina höga hästar, tillämpa ödmjukhet och börja ställa frågor om hur de kan använda sig av internet för att hitta moderna sätt att tjäna på musik.

Hiphopen befinner sig ljusår före i frågan. Genren har en progressiv och teknikliberal kultur som grundar sig i en stark gör-det-själv-vana, som i sin tur kommer från ett utanförskap i musikbranschen. Dessa egenskaper i kombination har gett genren kunskaper som i dagens läge bör ses som hårdvaluta. Hiphopen är streetsmart och ligger jämfört med andra genrer i framkant vad gäller att skapa lönsamma synergieffekter kopplad till musik och artister.

Det handlar om att skapa kreativa handelsvaror (merchandise), nyskapande gerillamarknadsföring på internet och innovativa användarstyrda tjänster. Exempelvis kan folk få tillgång till ett skivomslags grafiska delar för att skapa ett eget omslag och ingå i en användarstyrd omröstning, där bästa designen vinner konsertbiljetter till artistens spelning. Sådana metoder syftar till att använda sig av internets spridningsmöjligheter med hjälp av massan, och öka uppståndelsen kring akter med målet att utföra livespelningar för ekonomisk vinning.

Det handlar om att se potentialen i streamingtjänster som Spotify och Youtube i stället för att motverka dem. Det är hög tid för majorbolag att bege sig ut på upptäcktsfärd med hiphopen som vägvisare.

0 | Kommentera!
, , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 28 februari 2011)

Boom chi-ki, boom chi-ki, boom, sa Swingfly i låten Me and my drum och gick med det vidare i Melodifestivalen. Det påminner om den gamla barnvisan Jag är ett litet ylle, boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom, och kanske är Swingflys fras lånad just därifrån.

Hiphopen har nämligen en speciell relation till barnkultur. Den tar sig uttryck genom att barn rutinmässigt syns i hiphopmusikvideor och att hiphopmusiken jämfört med andra genrer ofta refererar till barnsånger, barnramsor, barnsagor och de celebra karaktärerna i dessa, både i låttexter och i musikproduktioner. Ett exempel är de barnröster som utgör sångrefrängerna i klassiska Hard knock life med Jay-Z, och I can med Nas. Hiphopen har också en viss vana att sampla från barnvisor. När låten Snubben med svenska The Latin Kings kom 1994 överraskades vi med en sampling från Emil i Lönnebergas Hujedamej sånt barn han var. Oavsett vad orsaken till det må ha varit, var det likväl ännu ett tecken på kärleksrelationen mellan hiphop och barndomstider. Kärleksrelationen kan delvis förklaras med hiphopens ursprung. Hiphopen växte fram ur samhälleliga missförhållanden under 70-talet i New York. Hiphop blev snabbt den skarpaste kommentaren till det utanförskap som rådde och kulturen grodde alltså ur ett sammanhang av missbelåtenhet. En del av hiphopkulturens tidiga utövare som kunde räknas till genren gangsterrap kom själva från den hårda verklighet som de beskrev i låtarna.

I sammanhanget kan den obesudlade barndomen således, som en kontrast, representera det oskyldiga och oförstörda. Barndomen romantiseras inom hiphopen, den blir ett ombud för livschanser, en representation av potential och livets startlinje där allt ännu är möjligt. Barn är rena, deras röster representerar sanningssägare i en korrumperad värld och fungerar som en påminnelse om det som kanske gått förlorat i det egna livet. Barndomen representerar den medvetna sektionen av hiphopsjälen.

Hiphopens olika förgreningar må bitvis ha frigjort sig från sitt ursprung och antagit en glättig ton, men kulturens upprinnelse gör sig ändå påmind då och då. Lycka till i nästa deltävling Swingfly.

0 | Kommentera!
, , , ,



december 31, 2011 | Intervjuer

Artikel / Publicerad i Gaffa / Lördag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyllningskörer och klappar på ryggen är inte alltid så lätt. Det vet den albumaktuella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Uppståndelsen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debutalbumetBomben förra året. Musikkritiker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hiphop, och duon gav sig strax efter releasen ut på Sverigeturné med Promoe. Men sedan följde en tid som duon idag kallar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bomben kände jag inte alls att vi passade in i den standardiserade svenska hiphopen. Vi hade tillhörighetsproblem. Fansen hade vi, de fanns där, men det fanns egentligen inget musikläger som backade upp oss så det kändes hela tiden som att vi var på egen hand, berättar producenten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jävligt bra hajp inför första skivan och var peppade. Men sen var det som att verkligheten slog tillbaka lite. Vi kände inte att vi riktigt var där vi ville vara och jag kände mig personligen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rapparen Mofeta.

– Det var också så att vi jobbade med första skivan så pass länge att musiken inte hängde med vår utveckling. När vi släppte debutplattan var vi mentalt redan inne på annan musik, fyller Jerre i.

Det utanförskap killarna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skivbolag och funderade på att verka som soloartister istället. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt hetlevrade och krångliga, säger Mofeta. Samtidigt är vi nära vänner privat och då kan det uppstå spänningar. Jerre ville producera åt fler artister och då funderade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roligast att göra musik tillsammans. Det känns skitbra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musiken vi gjorde sen är beviset på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bakslaget fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spelningar och hela tiden känna att det vi gör inte riktigt är vi, säger Jerre.

Mognat som duo

Duon berättar att den baksmälla de gått igenom har inneburit en intensiv mognadsprocess och att det hörs på kommande albumet. De säger att nu har rappare och producent blivit en sammansvetsad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beatsen och Jerre har haft mer att säga till om låtarnas tema och innehåll, berättar Mofeta. Vi har jobbat mycket tajtare ihop som två kompositörer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mognadsprocess för oss. Jag har nog tidigare kanske bromsat ner Jerre i hans skapande och tänkt för mycket i hiphoptermer, i loopar och så vidare. Men den här gången har allt känts gjutet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa garden ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behöver förtroende sinsemellan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här skivan när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har blivit långsammare, skitigare och souligare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gillar. Alla låtar har teman vilket gjort att låttexterna har blivit mycket vassare. Låtarna är mer betraktande och samhällskritiska den här gången. Vi satsar inte på att sätta igång partyt utan det handlar mera om en storytelling. Vi ville göra någonting som berör.

– Ja vi har inte kört grejen med att försöka ta folk med storm, utan det har mera handlat om att visa vilka vi faktiskt är.

0 | Kommentera!
, , ,



december 31, 2011 | Publicerat-Recensioner


—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)



0 | Kommentera!
, , , , ,



december 30, 2011 | Publicerat-Recensioner

RCA/SonyBetyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)

0 | Kommentera!
, , , ,



Sida 7 av 24« Första...56789...20...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter