februari 12, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 7 januari 2012)

Samhällsklyftorna i västvärlden ökar, välfärdssamhället rustas ner, motsättningar mellan folk med olika religiösa övertygelser hårdnar och rapparna börjar skära sig i armarna. Resultat av att dollarn faller är att emon återintroduceras inom musiken och landar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en förkortning av det engelska ordet emotional, började användas i mitten av 80-talet och hänvisade då till en ny form av emotionell hardcore-punkmusik vars texter mer handlade om känslor än politik. Senare spred sig uttrycket till amerikanska punk/rockband, skiftade under 90-talet soundmässigt mot poppunk och indierock för att därefter slå sig in i mainstreammusiken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melankoli är inslag i emons mörka pessimistiska uttryck.

När Kanye West släppte albumet My beautiful dark twisted fantasy 2010 introducerade han hiphoppen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests persona var en konstnärssjäl i svårmod som uttryckte emokaraktärens typiska självförakt på gränsen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hördes året därpå i artister som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina asociala beteenden och tillbakadragna suicidala person likt en annan I-or. Inom hiphoppen tenderar förgreningen emo än så länge att berätta historier med avstamp ur berömmelsens baksidor och relatera till ett komplicerat förhållande till det motsatta könet med en känslomässig otillräcklighet. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapabel på grund av ett djupt tillstånd av melankoli. Svenska sjukvårdsupplysningen skriver att melankoli är ett uttryck för svåraste formen av depression. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting. Världen har blivit andefattig och tom, och med den människan.

Musikaliska trender speglar sin samtid och det verkar som att terrorattentatet 9/11 var nollpunkten, ett hårdare socialt klimat var tryckvågen och uppgivenhet var resultatet. Den modlösa emon beskriver i låttexterna hur den, precis som människan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använder sig också av andliga uttryck då hopplösheten tenderar att finna tilltro i vidskepelse och högre makter. Något annat orkar inte neorapparen göra. I-or har tappat sin svans, sörjer den, men är passiv och bara gillar läget.

0 | Kommentera!
, , , , , , , , ,



februari 12, 2012 | Publicerat-Recensioner

Betyg 2 av 5

För ett decennium sedan ledde han västvärldens mainstreamlyssnare mot dancehall. Nu lyssnar samma massa på klubbhouse och Sean Paul följer dem i stället. Han är ängslig, vill återigen befinna sig mitt i västvärldens lönsamma klubbscen och försöker hitta vägen till en förening av dancehall och house. In kommer tjutande trance och överröstande sång och Sean Paul går vilse på väg mot Ibiza.

(Publlice rad i Metro 2012-02-08)

0 | Kommentera!
, , , , , ,



februari 11, 2012 | Publicerat-Recensioner

Betyg: 1 av 5

Han har gått från att vara familjevänlig till ostig, från opretentiöst självdistansierad till självhatande. Han har blivit en gyckelmakare, en klassens clown som vill göra intryck genom att driva med sig själv. Han låter till och med som en självparodi med en överdriven highpitchad röst. Det blir svårt att hitta hans egen persona i mixen, och frågan är varför rapparen kämpar så hårt.

Bästa spår: ”D.P.M.O

(Publicerad i Metro 12012-01-31)

0 | Kommentera!
, , , , ,



februari 11, 2012 | Publicerat-Recensioner

Betyg: 3 av 5

När grimens förgrundsröst ger ut ett tredje album inom loppet av ett år bjuder han in funk, MPC-trummaskiner och syntar. Du får minimalistiska, progressiva och avskalade elektroniska produktioner med sväng i hålrummen som påminner om den finlandssvenska genren skweee. Spåren är smarta för DJ-remixar och ger Wiley gott om utrymme för en repertoar av hisnande rap-glansnummer.

Bästa spår: ”Can I have a taxi please?

(Publicerad i Metro 2012-01-31)

0 | Kommentera!
, , , , ,



februari 10, 2012 | Publicerat-Recensioner

Betyg: 1 av 5

Den alternativa hiphopgruppen tar ännu ett jättekliv bort från sitt ursprungliga uttryck. Skivan adderar electropopsångerskan Oh Land, som är Danmarks svar på Lykke Li, med Maroon 5:s Adam Levine och ett sound som är ännu mer indiepop. Frontmannen Travie McCoy levererar Fred Durst-rap på collegerock-influerade produktioner och additionsresultatet är en oansenlig musikalisk upplevelse.

Bästa spår: ”Stereo hearts

(Pub li ce rad i Metro 2012-01-10)

0 | Kommentera!
, , , , ,



februari 9, 2012 | Publicerat-Recensioner

Betyg: 4 av 5

Common gör en vändning på 180 grader efter att de senaste åren ha provat på experimentiella sound och dansgolvsprojekt. Här återförenas han med producenten No ID som tidigare skapat flertalet verk på rapparens tre första 90-talsalbum. De hårdare, mer klassiska boombastiska beatsen har sprakat i gång Commons tändning. Han är återigen som en ihållande kanoneld av mer själsliga textrader.

Bästa spår: ”Sweet

(Publicerad i Metro 2012-01-10)

0 | Kommentera!
, , , , , ,



februari 1, 2012 | Publicerat-Recensioner

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

0 | Kommentera!
, , , ,



februari 1, 2012 | Publicerat-Recensioner

Vertigo | Betyg 3 av 6

Lättillgänglig electro-dansmusik med reflektiva texter.

Den tidigare The Streets-adepten och politiskt medvetna rapparen Example började en gång sin musikaliska karriär på garagebeats, men har liksom flera av senaste årens brittiska rapartister, som Tinie Tempah och Professor Green, förflyttat sig från hiphopen och över till electro-dansmusiken. Därmed hamnar även han i den nuvarande brittiska popmusiken mittfåra.

Två album in i solokarriären påpekade Example att det målet inför detta tredje album var att erbjuda folket upplyftande rave. Han når sitt mål, skivan bjuder på tydlig och lättillgänglig electro-dansmusik med vissa grimeinfluenser och utan några som helst direkta överraskningar. Skivans tolv spår är skapade av lika många producenter, här samsas Chase & Status och Faitheless produktioner med Examples berättelser om misslyckade relationer och kokainets påverkan.

Utmärkande för Example som dansmusiksartist är emellertid att han fortfarande skriver låttexter som en rappare. Texterna ger spåren dimension, de är reflektiva och berättande vilket är ovanligt för genren vars låttexter närmast är banala och anses irrelevanta för upplevelsen.

(Publicerad i Gaffa 17 januari 2012)

0 | Kommentera!



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 3 december 2011)

Nyligen avslöjade SvD att polisen fabricerat siffror om antalet gripna i samband med Riksteaterns gatukonstkonvent Art of the streets. Att väktare från företaget CSG, som Stockholms Lokaltrafik, SL, och Stockholms stad anlitar, brutit mot lagen genom att spana civilt på graffitimålande ungdomar.

Kort därefter berättade före detta väktare på CSG, oberoende av varandra, om företagets metoder i jakten på skadegörelse. Enligt dem förekommer dessutom spaningsregister och brottsprovokation. Avslöjandena om polisen och vittnesmålen från tidigare anställda väktare ger alltså en bild av systematiska, sanktionerade lagbrott för att sätta fast klottrare. SL:s trygghetsansvariga, Jeanette Hegedüs medgav att hon kände till sådana rykten om CSG:s metoder och därefter var reaktionerna starka från myndigheters håll. Rikspolisstyrelsen tyckte att det var bra att diskussionen togs upp av media, länsjuristen i Stockholms län, Hellena Bäck, sa att det hela var förfärligt: ”… framförallt när man uppmanar till att begå brott börjar man undra om det egentliga syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt.” (SVD 14/11) och såväl datainspektionen som oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) krävde en utredning av stadens samarbete med CSG.

Men var är medborgarnas reaktioner? Vi skattebetalare visar med jämna mellanrum att vi ogillar mygel och skattefusk. Vi svenskar rasar mot enstaka partiledare och kändisar som byxat skattekronor, men vi verkar sakna en kritisk förhållning gentemot myndigheter och instanser. En grundläggande granskande utgångspunkt mot makten verkar inte ha rötter här. Korruption, lagöverträdelser från myndigheter och naggande på integriteten borde ses som ett större problem än skadegörelse på väggar och torg. Trots att det förstnämnda är ett direkt hot mot samhället har den allmänna opinionen kring avslöjandena tenderat att peka ut klottret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gentemot makten i ett land som Sverige, det är enkelt att av gammal vana fortsätta fästa blicken lite längre ner på brottsstegen när man varit skonad från ett diktatoriskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de riktigt stora övergreppen, vi är lite naiva. Vi svenskar behöver ett slags nolltolerans gentemot myndigheternas och maktens felsteg.

0 | Kommentera!
, , , , , ,



januari 3, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 12 november 2011)

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hiphop. Svensk hiphop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sverige provocerar mest. Endast en minoritet av svenska hiphopakter sysslar med ett politiskt innehåll i sina låttexter just nu. Men genren har samtidigt hamnat under lupp oftare än någonsin tidigare  det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika genrer genererar i anmälningar från allmänheten så jag sökte upp Sveriges Radios jurister. Juristerna har till uppgift se till att SR håller sig till public service-uppdraget, att det som sänds ut i etern bland annat håller sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas uppgift berör alltså i stort yttrande­frihetens begränsningar. De tar emot anmälningar från allmänheten om enstaka låtar och får bedöma låtarnas lämplighet när exempelvis en SR-redaktör är osäker.

Jag frågade och fick veta att i denna tid är det svensk hiphop som genererar flest anmälningar från allmänheten och frågeställningar internt hos Sveriges Radio. Svensk hiphop är i dag alltså den största offentliga bäraren av samtidskommentarer och har alltså tagit den plats proggen och punken en gång har haft. Man skulle här kunna dra på höga växlar och säga att musiken börjar spela en politisk roll i Sverige på samma sätt som när proggen var stor under första halvan av 70-talet.

Men ribban för vad som provocerar har höjts, det krävs mer för att provocera i dag än tidigare. Medan svenskar förr i tiden blev politiskt provocerade av låten Eviva España på grund av Spaniens dåvarande general Franco-regim, så krävs det i dag mer explicita och grövre provokationer i låttexterna för att någon ska reagera. Vad som är kontroversiellt är ju delvis beroende av samtiden, men man kan även tolka det som att svenskar förr i tiden brukade syssla med mer intelligent kritik. Nästa tanke är att det här kanske innebär en möjlighet för artister att sprida ett budskap och ”komma undan” genom att säga saker mer finurligt och metaforiskt. I samtalet mellan mig och juristerna framkom också att de hiphoplåtar som hamnat under lupp nästan uteslutande varit på språket svenska. Svenskan gör att fler faktiskt hör vad som sägs samtidigt som lyssnare möjligen känner sig mer träffade av låtarnas innehåll då det plötsligt känns som att låten kommenterar deras verklighet. Låtar på svenska kommer svenskens verklighet närmare.

De svenska hiphopartister som sysslar med samhällskritik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvärade av spotlightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kultur som med stolthet slår underifrån är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik.

0 | Kommentera!
, , , , , , ,



Sida 6 av 24« Första...45678...20...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter