maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 5
Artist: Michael Kiwanuka
Skiva: Home Again (Universal)

Här är den avskalade brittiska soulens senaste protegé efter Adele. Kiwunaka är 23 år men har även han ett uttryck som är mer mogen. Hans röst och sound pekar bakåt på 60-talets klassiska ljudbild för genren men bjuder samtidigt varsamt på jazz och afroinfluenser. Kiwanukas soul är avskalad och lättillgänglig med en eterisk fin och luftig ljudbild som sätter sången i medelpunkten och låter hans säregna stämma komma nära. När han sjunger känns han obehindrad och fri från spänningar, ja nästan vilsam på takten, precis som många av soulhistoriens jättar. Hans oansträngda uttryck flyter samman med de gracila och nästan anspråkslösa produktionerna och gör hans soul lättillgänglig.

Bästa låt: Any day will do fine

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 3 av 5
Artist: Estelle
Skiva: All of me (Atlantic Records)

Det är ekonomiskt oroliga tider för musikbranschen, konkurrensen är hårdare än någonsin och to.m akter av hög standard har de senaste åren visat på en disharmoni i skapandet som bottnat i ängslan.

Estelle vill också försäkra sig om att hon hänger med i tiden. Hennes förra kritikerosade album ”Shine” var jämförelsevis en genomgående elegant manifestation av kvalitéts-RnB och soul. Den nya skivan spretar och rör sig mellan hjärtlig RnB och flört med kommersiell David Guetta-pop med inhopp av Chris Brown. Låttexterna är mognare och mer dimensionerade än tidigare, men skivan innehåller inga direkta succémelodier och örhängen.

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 5
Artist: Albin Gromer
Skiva: Album (Universal)

Detta är den svenska soulens år och Gromer representerar och tilltalar det mer intellektuella, medvetna och rödvinssippande segmentet. Ljudbilden är elektronisk och omges av smutsig indiepop-funk. Han har en stark känsla för timing i både sång och utförande där han får hålrummen i produktionerna att svänga. Hans soul är intelligent och elektrisk, och han får svenska att låta sexig igen.

Bästa låt: För det är du

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 20, 2012 | Krönikor

Det krävdes pengar, list och kontakter för att flytta från Iran 1986 när regimen inte släppte ut sina medborgare utanför landets gränser. Jag och mina föräldrar gav oss av utan bagage och lämnade kvar ett fullt möblerat hus, fotoalbum och våra födelseattester. Det var viktigt att vara identitetslösa ifall vi blev omhändertagna på väg ut ur landet. Båda mina föräldrar ingick nämligen i en riskgrupp, de räknades till intellektuella, konstnärer och författare och blev av med sina jobb, fick sina tillgångar frysta och riskerade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tidpunkten hade den nya regimen just fått ordentligt fotfäste efter revolutionen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skyddsrum undan bomber som föll omkring oss. Förtryck var en del av vardagen då regimen utövade nolltoleransens våld mot folket för att tvinga oss följa de lagar som deras fundamentalistiska teokrati angav.
Musik var, och är fortfarande, strikt förbjuden. Popmusik ansågs bidra till förlustelse och kunna sprida regimkritiska och revolutionära budskap.
Min mamma tog min hand och lämnade det liv hon dittills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favoritlåten ur kassettbandet och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han aldrig hade låtit henne riskera våran säkerhet för – musik.

Låten hon smugglade ut var en högtempo-dansinstrumental med persiska instrument och handtrummor. En låt som hon och hennes vänner brukade dansa till när de var bekymmerslösa och hade hemmafester. När vi lämnade Iran var det längesedan det hade skett men hon hade förhoppningar om att återigen vara sorgfri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slutligen fram till Sverige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugglat ut.

Min mor glömde bort låten under det hektiska året därpå, då vi flyttade runt till olika flyktingförläggningar, men när vi till slut fick permanent uppehållstillstånd och fast bostad så hände det. Hon plockade fram bandbiten och fick hjälp av andra iranska flyktingar med att tejpa in den i ett annat kassettband. Det funkade, låten gick att spela. Jag minns att kvällen förvandlades till en högljudd hemmafest. Fler iranier anlände till vår lägenhet och det dansades. Det dansades av kärlek till det land vi lämnat, till minne av det hem vi saknade, och med förhoppningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Publicerad i Göteborgs Posten 14 april 2012)

1 | Kommentera!
, , , , , , , , ,



maj 20, 2012 | Krönikor

Sommaren står vid tröskeln och med den en hel del musikfestivaler runtom i landet. Men festivalbesöket kanske inte blir som jag tänkt mig, märker jag nu. Socialstyrelsen överväger nämligen att sänka volymen på musiken jag vill lyssna på. Socialstyrelsen grundar sitt övervägande på ett uttalande av professor Stig Arlinger. Stig fick i uppdrag att granska riskerna med höga ljudnivåer och menar att ljudnivån på bland annat konserter, biografer och klubbar bör sänkas med hela tre decibel till 97 för vuxna vilket på en logaritmisk skala (som decibel är) innebär en väldigt märkbar nivåsänkning. Han har gått igenom forskning på området och hittat ”några skrämmande djurförsök där man exponerat försöksdjur för ljudnivåer som är ungefär jämförbara med vad som uppstår på en typisk popkonsert” (Ekot 24/4). Djurförsöken har visat att trots att hörseltrösklarna förblivit normala efter ljudexponeringen, har en viss förändring i snäckan kvarstått. Socialstyrelsen medger att arrangemang i Sverige är bra på att hålla sig inom nuvarande decibelgränser men Stig Arlinger påpekar ändå att det finns en risk för att folk skadar sin hörsel även om dagens krav på ljudnivån (100 decibel för vuxna) fortsättningsvis följs.

Innan socialstyrelsen sänker volymen ska det dock göras en konsekvensanalys för att se om beslutet är rimligt med hänsyn till eventuella ekonomiska effekter på musikarrangemangs-branschen. Bra idé, kan man ju tycka. Personligen har jag någon gång lämnat konserter för att volymnivån varit för låg och många gånger stått i publikhavet och klagat på att volymen inte är tillräckligt hög. Jag vill känna basen dunka mig i bröstkorgen. Jag föredrar att använda öronproppar hellre än att volymen sänks för jag vill befinna mig bland fysiskt kännbara ljudvågor, då känner jag att jag fått valuta för biljettutgiften. Hela situationen påminner mig om när jag var tonåring och mina föräldrarna plötsligt kom in i flickrummet och sänkte musiken, det är exakt samma irritationskänslor som när en makthavande instans hindrar min njutning. Jag värdesätter min njutning högt. Musik fungerar som en känslomässig urladdning, och precis som fysisk träning är det inte förrän du utmanat maxpotentialen som det kan ske.

Vad sägs i stället om att lagstadga om tillgängliga öronproppar på evenemang där höga ljudnivåer förekommer? Och om decibelsänkningen blir verklighet undrar jag vad Socialstyrelsen har tänkt göra med nyårsafton, ska vi ha ljuddämpare på raketer och smällare? Och har Stig Arlinger befunnit sig i en fotbollsklack när de är i gasen? Hur tänker Stig att Socialstyrelsen ska sänka deras volym?

(Publicerad i Göteborgs Posten 13 maj 2012)

0 | Kommentera!
, , , , , , , ,



april 1, 2012 | Krönikor

I slutet av mars skulle den jamaicanska reggaeartisten Sizzla ha genomfört en konsert på klubben Strand i Stockholm som en del i hans Europaturné som består av totalt 18 spelningar. Men efter protester från hbt-rörelser i Sverige stoppades konserten av arrangörerna KB East.

Under förra året har Sizzla nämligen framfört låtar som uppmanat till hat mot homosexuella trots att han skrivit på kontraktet ”The Reggae Compassionate Act” – ett informellt kontrakt där artister lovar att inte framföra hbt-fientligt material live. Sizzla har spelat i Sverige tidigare, på såväl Uppsala Reggaefestival som i Göteborg och på Babel i Malmö. Spelningen i Malmö utsattes även den för protester men genomfördes ändå eftersom arrangörerna genomgående hänvisade till att Sizzla, tillsammans med kollegorna Beenie Man och Capleton, har skrivit under avtalet.

Hbt-rörelsen hänvisade dock denna gång till att han i färska intervjuer uttryckt att han ångrar sin underskrift, samt att han nyligen ska ha uttryckt homohat på livespelningar. Det är positivt för musiken när det faktiskt lyssnas på vad som sägs i låttexter. Det uppgraderar musikens och låttexternas värde och status. Samtidigt undviker man att klappa musikgenrer på huvudet och ta för givet att en viss musikgenre automatiskt innehåller vissa meddelanden och uttryck, vilket är att förringa en genres intelligens.
Det är också bra att medborgare tar ett samhälleligt ansvar och säger ifrån när de känner sig hotade av innehåll i musik, samt att hbt-organisationer i väst visar solidaritet med homopersoner i Jamaica, som de ofta kallar för ”världens mest homofoba plats”.

Jag saknar dock en aspekt i aktivisternas fokus. Homohatet som de direkt kopplar till reggae- och dancehallmusik är faktiskt inte ett resultat av musikgenrenas kultur. Homohat i den musiken är främst ett barn av kristen fundamentalism. Jamaica är ett av världens mest kyrktätaste länder, av landets cirka 2,7 miljoner invånare är mer än 60 procent medlemmar i protestantiska kyrkor, därefter följer i storleksordning Church of god med 24 procent, följd av Adventskyrkan och Baptister. (Nationalencyklopedin 2011).

Det vore nog bra att i kölvattnet av aktionen mot reggae/dancehall-kulturen höja rösterna mot den kristna fundamentalismens föreställningar. Dessa är ändå föreställningar som vi har en hel del av här hemma i homovänliga Sverige. Att sätta Sizzlas homohat i detta större sammanhang skulle också motverka onödiga större splittringar mellan hbt-rörelsen och reggaecommunityn i Sverige.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 mars 2012)

0 | Kommentera!
, , , , , , ,



april 1, 2012 | Krönikor

Var är den svenska underklassens röst i populärmusiken där historierna inte berättas utifrån etnicitet eller ur ett invandrarperspektiv?

Jag saknar den riktiga knegarhistorian i den moderna populärmusiken. Och vi saknar musik med vardagsskildringar och livshistorier som berättas ur den svenska socialbidragstagarens och icke-röstarens mun. Vi har, inte minst inom svensk hiphop, rätt gott om vardagsrealism som berättas med avstamp ur etnicitet vilket alltså innebär att en del av den svenska underklassen representeras i populärmusiken. Men just den här gruppen är ju endast en mindre del av den större underklassen.

Den moderna populärmusiken har nuförtiden få eller inga bidrag som målar bilder av den här samhällsgruppens liv. Jag syftar på en samhällsgrupp som i övrigt inte heller deltar i samhällsdebatter och som har få förespråkare inom populärkulturen i stort, speciellt sedan Thåström blivit äldre. Journalister och musikredaktörer kan man skylla en del av denna snedfördelning på. Kopplingen mellan etnicitet och utanförskap faller troligtvis lättare in i gemene journalists föreställningar om ordningen. Det passar liksom ramen att berättelser om underklassen förtäljs ur ett invandrarperspektiv, medan berättelser som saknar det perspektivet tas för givna och relateras till som något av ett folkhemsarv.

Svensk hiphop innehåller som sagt underklassens ord om sitt liv. Det går såklart inte att dra en skarp gräns mellan uttryck och ursprung, men det finns ändå olika nyanser i berättarformerna kopplade till vad de tar avstamp i. När livet och vardagen berättas ur ett invandrarperspektiv präglas attityden oftare av en framåtlutning. Det finns här ett flitigare ifrågasättande av livssituationen eller till och med rentav ett ställningstagande, det skuldbeläggs lite oftare och det hänvisas till att någon bär skulden för rådande ordning.

Men när den svenska underklassens vardag inte skildras ur ett invandrarperspektiv tenderar attityden att vara mer tillbakalutad. Humor används oftare, och vardagen och livet beskrivs men lämnas sedan därhän. Tillbakalutningen är gästvänlig och fungerar inbjudande, men i relation till samhällsgruppens storlek har vi föga tillgång till vardagen för sönerna till alkoholiserade pappor och döttrarna till mammor som aldrig haft råd med tandvård.

Vi skulle kunna men kommer inte in i vardagsrummen hos dem som inte tittar på Melodifestivalen och de som sällan får sitta med i debattpaneler i radio och teve. Populärmusiken missar bilden av Sverige, och bilden av Sverige missar oss.

(Publicerad i Göteborgs Posten 2 mars 2012)

0 | Kommentera!
, , , , , ,



februari 14, 2012 | Publicerat-Recensioner

EMI | Betyg: 3 av 6

Det saknas karisma i utförandet.

Hennes röst har en klang klar som kristall. Tonen är ljus, precis lagom vibrerande och med en precis lagom uttrycksvariation. Hon kommer nära och berättelserna om brustna hjärtan och längtan efter kärlek känns förtroliga. Man är abslout säker på att Sandés skildringar är självupplevda.

Spåren består av soulballader där rösten alltjämt är det centrala. De avskalde produktionerna ger svängrum åt hennes stämma som alltid ligger i framkant och kräver all uppmärksamhet. Producenterna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka ligger i rösten och lyfter fram den. Men det är soundet, och till viss mån låttexterna, som drar ner effekten. Det saknas karisma, majoriteten av låtarna är fromma och rättfärdiga och skulle kunna omplaceras som Disneyfilmmusik.

Man är känslomässigt oberörd av musik som inte i utförande löper linan ut och bara tilltalar lagomnivåerna av känsloregistret. Musiken uttrycker inte riktig sorg, riktig lycka eller riktig hämndlystnad i ord och sound. Upplevelsen stannar vid en insikt om en fantastisk röst och ett fint sångutförande.

(Publicerad i Gaffa 15 februari 2012)

0 | Kommentera!
, , , ,



februari 13, 2012 | Intervjuer

Reportage / Publicerad i Gaffa / Lördag 2012-02-11

På ett år har han hunnit uppträda på P3 Guld, spela in och turnera med Timbuktu, få skivkontrakt samt skapa den egna fullängdaren ”Album”. Albin Gromer har upptäckt hur man får saker att hända.
– Det har varit ett väldigt utvecklande år på alla sätt och vis, och dessutom väldigt kul. Jag märkte att jag kanske kan leva på musiken när jag i våras blev uppsagd från det t-shirtföretag jag jobbade på. Först blev jag upprörd men sen märkte jag att alla på skivbolaget sa att det var bra att jag blev av med jobbet. Då började jag fundera kring att det kanske var så, för jag hade ju spelningar. Och sen märkte jag att det faktiskt löste sig med räkningarna ändå.

Allting har gått rätt fort för Albin Gromer. Han fick radiorotation på sin första och andra singel från sina två första ep:s och med det följde ett liveuppträdande på P3 Guld-galan.

Läs hela intervjun med Albin Gromer här på Gaffas hemsida.

0 | Kommentera!
, , , ,



februari 13, 2012 | Krönikor

(Publicerad i Göteborgs Posten 11 februari 2012)

Vi måste kanske börja omdefiniera framgång. När reggaeartisten Kapten Röd vann priskategorin Årets artist i årets P3 Guld-gala var det många musikjournalister och radiomedarbetare som höjde på ögonbrynet. Kapten Röd var nämligen nominerad i kategorin tillsammans med artister som Veronica Maggio som i jämförelse hörs mycket oftare i radiokanalernas spellistor och har fått göra fler intervjuer i press. Den närmaste veckan efter Kapten Röds vinst var det många musikjournalister som nästan försökte bortförklara vinsten, och bitvis lät det hela som ett försökt till diskvalificering av det som skett. I radio och i tidningar försökte tyckare förklara att Kapten Röd vunnit för att han lyckats mobilisera flest röster, inte för att han var störst.

Det är dags att börja fundera kring hur storhet och framgång inom musiken definieras. Ska framgång beräknas traditionellt efter antal rundor artistens musik roterat i radiokanaler, antal artiklar som skrivits om artisten, att erkända musikjournalister bekräftat och rosat musiken och att artisten har ett större skivbolag i ryggen? Eller bör storhet kanske omdefinieras nu och mätas i generering av publik-engagemang.

I dag befinner sig massan mitt i ett enormt informationsflöde. Radions spelar musik, youtube bidrar med musikaliska intryck, kompisarna delar med sig av favoritmusiken på sociala nätverk där även artisterna bidrar med extramaterial, folk gör egna spellistor på Spotify, tidningarna skriver om artisterna, miljontals bloggare agerar musikskribenter och skivbolagen svarar på detta flöde med att ge ut ny musik i en allt högre fart för att inte förlora lyssnarnas uppmärksamhet. Massan befinner sig i informationsstress just nu och här är det just konsumenternas uppmärksamhet som är det absolut svåraste att erhålla.

Mitt i en informationsstress är det svårt att fokusera på ett meddelande. Från det att en lyssnare nås av meddelandet att en artist är nominerad i en priskategori till att lyssnaren faktiskt röstar, kommer flertalet distraherande ”örfilar” i form av ny information som ropar efter uppmärksamhet. Däremellan nås samma lyssnare troligtvis av ny information om samma artist i form av artiklar, musik, blogginlägg osv. som gör att denne aldrig riktigt hinner sakna artisten.

I nutidens informationsstress är det närhet till publiken som är den verkliga bedriften. Uppmärksamhet, och att hålla kvar din uppmärksamhet, är hårdvaluta. Artister som Kapten Röd kan därmed sägas vara rik och den verkliga vinnaren enligt framtidens definition av ”stor” och framgångsrik.

0 | Kommentera!
, , , , ,



Sida 5 av 24« Första...34567...1020...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter