maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 3 av 5
Artist: Santigold
Skiva: Master of my make-Believe (Warner)

När hon debuterade för fyra år sedan med sin mix av afrodub och elektronika var gränserna mellan popmusikens kreativa underklass och den industriella popen fortfarande tydlig. Med åren har dock musikindustrin anammat popunderklassens uttryck och tvingar indiepopen till att återskapas. Santigold ger uppgiften ett försök. På hennes andra album gör hon pop med anspråk på autenticitet. Hon adderar karibisk punk med vemod, men får bara hälften rätt.

Bästa låt: Go!

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 6
Artist: Professor P & Dj Akilles
Skiva: The Realism

Samplingar, cuts och rap. Den ena är Dj och den andra är mc. Professor P och Dj Akilles mix består av stora doser av ingredienser som är grundläggande inom hiphopmusiken. Tillsammans har duon skapat musik som kan sägas vara hiphopens husmanskost. Albumet The Realism är hiphop-traditionell och låter genrebekant. Den här musiken syftar främst till att mätta behov snarare än bidra till förströelsen. Spåren stillar hungern efter ett redigt hiphopsound med komponenter som hyllar den tidigare och mest ädla fasen för genren. Det bristande inslaget är produktionerna som kunde ha varit aningen skarpare med tajtare och mer kristallisk ljudbild. Men spåren är välplanerade enstaka kulturreferenser där souliga refränger samsas med medvetna versrader i ett drömlikt hopkok.

(Publicerad i Gaffa)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 5
Artist: Death Grips
Skiva: The Money Store (Sony/Epic)

Death Grips genre kan beskrivas som nutida hardcorehiphop. Detta är musik som får Odd Future att framstå som bleka veklingar i jämförelse. Kompositionerna befinner sig i skärningspunkten mellan mörk dubstep och ghettotech med punkinfluenser och rap med avstamp ur hiphopkulturens uttryck. Death Grips är moshpits och komprimerade ljudbomber vars chockvåg slungar festivalpubliken av arenan.

Bästa låt: Lost Boys

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 3 av 5
Artist: B.O.B
Skiva: Strange Clouds (Warner Music/Atlantic)

Hans officiella biografi börjar med ”There was a time when the term ‘rapper’ was an instant typecast”. B.O.B rappar men tar avstånd från hiphopen och dess genrespecifika definitioner, och kör vidare på sin rock/pop-fusion. Detta är ett frieri till skivbolagen, de europeiska radiokanalernas redaktörer och den del av massan som har råd med dyrare konsertbiljetter. Svaret från dessa blir, ja.

Bästa låt: Strange Clouds

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 3 av 5
Artist: Monica
Skiva: New Life (Sony Music Entertainment)

Hon är en av RnB-arenans mest framgångsrika vokalister med flertalet tidigare Billboard-topp-tio-placeringar och platinumförsäljningar på meritlistan. Nu är dessutom rösten mogen och sångtekniken som bäst. Trots kvalifikationerna befinner sig det sjunde albumet i ett passivt läge och matchar inte hennes status. Skivans ljudbild är initiativlös, soundet är håglöst och matchar inte det eftertryck och den pondus hennes starka röst just nu uttrycker.

Bästa låt : Anything

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 5 av 6
Artist: Odd Future
Skiva: The OF Tape Vol.2 (Odd Future LLC)

Det här är LA-kollektivet Odd Futures första albumrelease och följer upp år av gratis download-projekt. Deras proggressiva sound, punkiga attityd, teatraliska lekfullhet och kompetenta utförande har genom åren förhäxat både massa och etablissemang. Kollektivet fortsätter använda artisteriets mytskapar-möjligheter till fullo. I det moderna informationssamhällets transparens är det svårt för artister att skapa myter kring sin stage persona. Men Odd Future lyckas återigen få en skiva att upplevas som en skådebana där varje rappare är medlem i en Little shop of horrors-ensemble.

På debutalbumet är tolvmannakollektivet soundmässigt lika alternativa som tidigare och ser till att inte landa i något genrespecifikt sound. Odd Future är likväl en kromatisk avvikelse. De skapar ljudblödningar och kontraster när de bryter sound som bryter ut i ett spektrum. Spåren grundas på enkla synth- och trummloopar som ger större frihet åt rapparnas flow men toppas med skränigare elektroniska ljudeffekter. Skillnaden är att ljudbilden är mer anspråkslös än deras tidigare projekt och rapparna har blivit mer kultiverade. Odd Future har uppenbarligen förfinat de många inslag som skapar helheten. Vi får nu minimal dos av frontmannen Tyler The Creators shockeffektsrim och han överlåter större utrymme till de övriga medlemmarna. Nu får tillexempel Hodgy Beats och Domo Genesis visa att de också är talangfulla tekniska rappare och skapare av suggestiva rim. Samtliga mcs hittar till sina unika dramatiska karaktärer och uttryck samtidigt som de möter upp varandra på spåren. Odd Future vinner stilpoäng för att de så galant lyckas skapa ett albumformat trots det stora antalet medverkande.

(Publicerad i Gaffa)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 2 av 5
Artist: Nicki Minaj
Skiva: ”Pink Friday…Roman Reloaded” (Universal)

Konkurrensen är hård mellan de unga kvinnliga popikonern Katy Perry, Lady
Gaga, Rihanna och Nicki Minaj som spurtar och hittar på tricks för att fånga din
uppmärksamhet. Det räcker inte med att sjunga och dansa, det måste till en Disney On Ice-liknande show på scen, ett gyckeltåg i musikvideos och karnevalkänsla på skiva. Och ingen är lika villig att vrida sig själv och musiken ur led som Minaj.

Albumet är lika bipolärt som hennes uttryck och består till hälften av rap och
till hälften av sång. Allt ovan en psykotisk pastich av ljudeffekter som fungerar
utmattande. Länken mellan miljoner sålda skivor, kreativ frihet och musikskapande för uppmärksamhetens skull skapar en svag kedja.

Bästa låt : Automatic

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 5
Artist: Maskinen
Skiva: Framgång & Efterfrågan (Universal Music)

Två av landets bästa mc’s frigör storhetsvansinnet över mer melodiösa beats och större grad lyrik än tidigare. Duon går från noll till hundra med maxad arrogans och högfarts-electrobas med mål att skapa effektiv dansgolvsurladdning med största möjliga distans till publiken. Maskinens lyssnare är revolutionärer-in-a-box och får musik att trasha finmöblerna i föräldrarnas bostadsrätt till.

Bästa låt: Megalomani

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 4 av 5
Artist: Miike Snow
Skiva: Happy to you (Sony Music)

Debuten som kom 2009 var ett färgsprakande nöjestält för party- och remixsugna popskallar. Uppföljaren levererar ett mycket mer tempererat och behagligt sound. Ljudbilden verkar ihögre grad bygga omkring Andrew Wyatts diskreta ljusa röst, och gruppen verkar ha jobbat med större hänsyn och kärlek till varandras olika preferenser och uttryck. Resultatet är en angenäm och drömlik harmonisk syntes, en vaggande enhet som är lika romantisk som filmisk.

Bästa låt: Devil’s Work

(Publicerad i Metro)

0 | Kommentera!



maj 21, 2012 | Publicerat-Recensioner

BETYG: 3 av 6
Artist: Maino
Skiva: Day after tomorrow (eOne)

Albumets musik hamnar i skuggan av dess narrativ. Brooklynrapparen Maino tittar sig själv i spegeln och begrundar hur han rört sig i riktning uppåt från botten. Maino är killen som satt bakom galler i tio år och brukade rappa för nöjes skull. Väl ute ur fängelset albumdebuterade han på ett majorbolag året 2009 och sålde platina med en singel, men hamnade i en konflikt med skivbolaget som bröt samarbetet. Uppföljaralbumet Day after tomorrow är självbiografisk, tar avstamp ur att Maino har lyckats lösa alla sina problem och landar i känslor av stolthet. Nu försöker Maino komma tillrätta med sin nyfunna lycka och berömmelse.

Berättelsen är inte unik men hans känslouttryck känns uppriktig och albumets genomgående tema skapar trovärdighet. Musiken är oinspirerande och bitvis utdaterat, och mixningen är bristfällig ibland. Låtarna flörtar med radio och består av ekande syntbaserade beats kryddade med publikfriande smöriga RnB-sångrefränger. Skivan uppskattas nog mest av Maino-fans, de som kan lyssna på låtarna som man läser ett kapitel ur en dagbok.

(Publicerad i Gaffa)

0 | Kommentera!



Sida 4 av 24« Första...23456...1020...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter