december 8, 2009 | Krönikor
Foto: Erik Svensson (Erik By Erik)

Foto: Erik Svensson (Erik By Erik)

Jag saknar Henok Achido bland årets nomineringar till P3-Guld och Grammis 2010. Jag är dels rätt imponerad av att den nya generationen fått ta stor plats inom nomineringarna till båda priserna. Men jag är  förvånad över Henoks frånvaro.

Jag vet att album som släpps i början av året tenderar att komma i skuggan av de album som släpps under årets senare hälft då dessa nomineringar kommer till. Men med tanke på den höga kvalité Henok Achidos album ”Almaz Charmin Child” håller borde detta inte vara möjligt i just det här fallet.

Ja, jag vet, smaken är som baken. Och kanske är det just det som är grejen i det här fallet. Tittar man närmare på nomineringarna slår det en att det kan finnas vissa aspekter som lättare går hem hos jurygrupperna… att det rappas på svenska först och främst. Inga konstigheter egentligen kanske. Jag menar, klart att rap på svenska bättre träffar gemene lyssnaren här hemma. De gånger det inte rappas på svenska drar soundet antingen åt pop-rock (Swingfly), eller åt ett kommersiellt och klubbigt sound (J-Son). Det ligger ingen värdering i denna tappra analys. Bara en vilja att försöka förklara det oförklarliga.

För mig är Henoks platta definitivt en av årets bästa. Albumet, som fick bl.a helsidor och SVD och DN och topp-recensioner av musikjournalister landet runt, innehåller enbart produktioner i hög kvalité och fantasifulla samplingar. Den är märkbart välplanerad, med ett enhetligt genomgående sound. Plattan är ”rund”, vilket innebär att den har en början och ett slut. Dessutom toppas spåren med personliga och rätt intima låttexter och kompetent rap. Den som lyssnar på rapen vet att Henok just nu är en av våra absolut bästa MC’s som varierar och leker med sitt flow och snarare dribblar med beatet än ligger på det. Dessutom har låtar från plattan visat sig ha hit-faktorn och rullat frekvent i radio och musik-kanaler, Henok har uppträtt i otaligasvenska TV-program, som förband till kommersiella amerikanska akter och på Hultsfred.

Kan det vara så att Henok drabbats av Svennebanan-syndromet? Det hänvisar till att Promoe gjorde hiphop i mer än ett deccenium men inte blev rikskändis förrän techno-rap-låten ”Svennebanan” släpptes.

Henok Achido rappar på engelska. Plattan ”Almaz Charmin Child´s” sound är dramatiskt, lite mörkare och ”tyngre”, melankolisk och ”går i moll”.

Kan det vara så att viss hiphop inte passar Folkhemmet oberoende av dess kvalité? Vad bör anpassas isåfall? bör artister kompromissa med sina preferenser och anpassa sitt sound så det passar öronen bättre, eller borde öronen skolas i hiphop? eller är det kanske dött lopp?

Fly Fresh

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

No Rest For The Wicked

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Pusher

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ibland ska man se till att säga sitt. Nu är det ett sådant läge. Kommentera!

17 | Kommentera!
, , ,



november 18, 2009 | Krönikor

Det är så härligt att få vara med i den här eran av svensk hiphop.

Jag längtar redan till tredje omgången med svensk hiphop på Mosebacke i samarbete med Yes!. I två omgångar har  vi valt en lineup bestående av de vi tror är en del av svensk hiphops framtid för en konsertkväll. Första omgången november 2008 blev det Pato Pooh, J-Son, Henok Achido, Allyawan, Prop Dylan och STOR. Anda omgången oktober 2009 blev det Mohammed Ali, Labyrint, Näääk & SafehouseStaff och Zacke.

Det är så kul att få uppleva hur snabbt det rör på sig mitt under näsan på en. De flesta av den nya generationens svenska hiphopartister gör sina första radiointervjuer i mitt program och jag har fått chansen att bli den första att recensera och skriva om dom i dagspressen. Flera av dom som Adam Tensta, Pato Pooh och J-Son sitter idag i TV4s morgonsoffa, och signerar tishor i SVTs Lilla Aktuellt.

Det är härligt… vi befinner oss i en mycket speciell tid för genren i Sverige, nu föds nästa decenniums stjärnor som ska figurera i arenan sida vid sida om veteranerna. Arenan var mogen, och det skapades mediekanaler som kunde fånga upp. Kanske är vi lite omedvetna om det som händer nu, men jag är helt tagen. Titta själv… nu sitter de där.

3 | Kommentera!
, , , , , , , , , , , , , , ,



november 14, 2009 | Fenomen

usher-and-michael-jackson-2001

Jag såg en videointervju med Akon där han pratar om hur det var att producera åt Michael. Akon är frustrerad och berättar att det var omöjligt att göra Michael nöjd, att han ständigt ville göra om. Michael sa ständigt ”om vi kan skapa det här, så kan vi skapa något ännu bättre”. Akon berättar att han i sitt hjärta visste att vissa av produktionerna var smash-hits och beskriver det hela som en krystad och oändlig process. Akon är nog när allt kommer omkring under Michaels nivå och deras samarbete grundade sig av allt att döma mer på vänskap än något annat. Samtidigt kan man förstå att perfektionisten Michael  led av tryckande prestationsångest som så många andra stora kreatörer. Akon säger i intervjun att om samarbetet hade fått fortsätta hade han på nåot sätt nog fått tvinga Michael nöja sig och ge ut plattan själv, annars hade den nog aldrig kommit ut.

Precis så var det med Michales platta ”Invincible” (2001). Utgivningen fick tvingas fram av Epic Records eftersom Michael låg och tryckte på låtarna som han aldrig kände sig nöjd med. Till slut tvingade bolaget fram ett gäng låtar som skulle ingå i albumet och den blev i det stora hela hyllad av producenter världen över för de kompetenta arrangemangen. Men fans, radio och DJs hittade endast någon enstaka låt att älska. Och Michael själv var aldrig så förtjust i albumet, den dög inte.

Jag minns hur Pharell Williams under slutet av 90-talet i olika tv- och intervjusammanhang titt som tätt droppade att det är hans dröm att producera åt Michael Jackson. Intervjuerna och framträdandena hade egentligen annan fokus men Pharell lyckades ändå ständigt klämma in det. Jag minns speciellt en viss MTV-intervju då han riktade sig direkt till Michael.

Tiden därpå langade Pharell massvis med beats till honom… alla blev nekade av Michael som inte att de höll måttet. Vissa menar att det var det största misstaget Michael gjort i sin moderna karriär. Och visst kan det vara så. Pharell lade nya trummor på vissa låtar och de byggde istället karriär åt Britney, Justin Timberlake (nästan hela debutalbumet ”Justified” består av låtar som Michael ratade) och Usher. De två sistnämnda har ju uttalat försökt efterlikna Michaels stil, så vändningen var nog mer än välkommen för dom.

Första gången jag hörde de här låtarna misstänkte jag att just dessa var tänkta åt Michael. Och det visade sig senare vara precis så. Har du vana Michael-öron kan du nog höra det du med. Här är några Michael-left overs:

Usher – You Dont Have To Call

Britney Spears – Boys

Justin Timberlake – Like I Love You

Andra Michael-left overs:

Usher – 8721 (2001);  U Don’t Have To Call,  I Don’t Know
Justin Timberlake – Justified (2002); Senorita, Take It From Here, Let’s Take A Ride, Last Night, Nothin’ Else, What’s A Guy Gotta Do

1 | Kommentera!
, , , , ,



oktober 10, 2009 | Intervjuer
Iron African i City

Iron African i City

0 | Kommentera!
, , , , ,



oktober 9, 2009 | Intervjuer
Mohammed Ali i City

Mohammed Ali i City

0 | Kommentera!
, , , , , , , ,



oktober 9, 2009 | Publicerat-Recensioner

Efter ca fem års tystnad är han tillbaka och levererar sin mest sondmässigt avskalade platta någonsin. Relapse innehåller få samplingar och har genomgående monotona beats som ibland nosar på boom-bap och är rätt utmärkande för producenten Dr. Dre. Eminems rapskills är intakt, om inte förbättrad trots senaste årens skandaler och påfrestningar. Han har ett fantastiskt sätt att vara hopfogad med beatet, men high-pitchar och leker mer än någonsin med röstproduktionen och blir någonstans emellan pruttljud och rapningar förvandlad till en karikatyr och inger karnevalkänsla. Det spartanska blir gunglöst över tjugo spår och kombineras med gammalt gnat över mamman, uppradning av piller han poppar, homohat, kändishat, kvinnohat och mestadels självhat. Eminem befinner sig tydligen ännu bara på steg sex i tolvstegsprogrammet.

Betyg 2 / 5

Bäst just nu: Zacke – Spela Mig På Radion (singel)

(Publicerad i tidningen City, år 2009)

3 | Kommentera!



oktober 9, 2009 | Publicerat-Recensioner

Albumet innehåller samarbeten med den moderna RnB-världens ledare som Timberlake, Ne-Yo, The Dream och Chris Brown. Resultatet är en fusion av pop, crunk, euro-disco och retro-electroniska dansanta klubblåtar på en och samma platta varigenom Ciara vill visa på bredd och anpassningsförmåga med målet att göra en crossover a la Rihanna. Hon slänger även in sin superhjälte-alter ego ”Super-C” i låttexterna, medan hon vid sidan om flitigt poserar naken i komplicerade ställningar för att marknadsföra sig. Trots att Ciara alltså vänder in och ut på sig själv för att nå upp till förebilderna Janet och Beyonces stjärnstatus faller dock ändå  ansträngningarna. Ciaras röst är svag, hennes artistiska framtoning spretar lika mycket som plattan och hon har ännu inte pondus nog för att hålla ihop det. Det hela blir rörigt och och ambitionerna överträffar resultatet.

Betyg 2 / 5

Bäst just nu: Pato Pooh – The I Work Hard Chronicles (Album)

(Publicerad i tidningen City, år 2009)

0 | Kommentera!



oktober 8, 2009 | Intervjuer

(rubriken satt av City-redigerare)

J-Son i City

J-Son i City

1 | Kommentera!
, , ,



oktober 8, 2009 | Publicerat-Recensioner

Det här är energikrävande. Spåren ägnas inflation, kritik av konsumtionssamhället, maktförhållanden, miljö och ungdomens förfall. Soundet är dramatiskt, tungt och svårsmält, tonen är ångestfylld och framtidvisionen dyster. Promoe skuldbelägger Svensson och kräver medvetenhet. Världen är en soptipp med svävande flugor vars stank gör det svårt att andas. Ondskan existerar i verkligheten och apocalypsen närmar sig.

Betyg 4 / 5

Bäst just nu: Max Peezay – Boven i Dramat (album)

(Publicerad i tidningen City, år 2009)

0 | Kommentera!



oktober 8, 2009 | Publicerat-Recensioner

Ringtone-rapparens försök till något mer äkta resulterar i en schizofren platta. Nålens knaster på vinylen öppnar, soulig wannabe D’Angelo-spår tar vid och lämnar över till Ky-Mani Marley. Det här varvas dock med flera utdaterade rock/rap-spår med högljudda gitarr-riffar, olidliga sångrefränger, och ihåliga kopior av redan befintliga klubblåtar. Plattan faller sönder, och MIMS letar superlim.

Betyg 2 / 5

Bäst just nu: Den Vita Kaninen – Organismen, första singeln från kommande platta.

(Publicerad i tidningen City, år 2009)

0 | Kommentera!



Sida 21 av 24« Första...10...1920212223...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter