juni 27, 2010 | Publicerat-Recensioner

Duon har använt decenniet åt att förfina sina färdigheter och levererar en framtida klassiker

Tio år efter duons senaste släpp Train of Thought, som numera är en underground-klassiker, slår den medvetna Talib Kweli och producenten Hi-Tek sig åter samman. Att både artist och producet drar åt samma håll kan betyda ett platt resultat men i det här fallet blir föreningen mellan Talib Kweli och Hi-Tek det man trodde Black Star (Kweli och Mos Def) skulle vara, magisk. Kemin mellan dem båda är efter alla år intakt, om inte starkare.

På många sätt är albumet till för de redan invigda då de jazziga minimalistiska beatsen i kombination med Kwelis långa politiskt medvetna predikan kan vara svårtuggad för folk i allmänhet. Men av samma anledning är skivan en önskvärd och prima inkörsport till hiphop och inte minst, rap. När Kweli rappar handlar det om ett samspel med beatet snarare än en prestation. Han använder takstslagen som en elit-gymnast använder barren, och det låter bitvis så pass levande när han vibear att man misstänker att han freestylar. Kwelis historieberättande förtjänar guld, den är både pedagogisk och underhållande. Att i politiska spår som ”Back again” och ”In the red” ta sig an social misär och de problem oljeindustrin bidrar med, och samtidigt underhålla, är smått genialt.

Det mest intressanta är att duon fullständigt struntar i att flörta med mainstreamfårans sound och publik och verkar istället ha använt decceniet åt att förfina sina färdigheter. Det här albumet kommer att marineras och bli en klassiker med tiden.

Publicerad i Gaffa juni 2010

0 | Kommentera!
,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner

Tråkigt och imponerande på samma gång.

Detta är absolut inget för dig som mentalt spyr på den nutida mainstreamvågen inom RnB’n, om du inte vill ha en lektion i hur du själv bör skapa sådan musik som på en gång platsar på a-listorna.

Rokstarr är nämligen en stolt manifestation av hur det som just nu är bredast i radio låter om det kokas ned till sina minsta komponenter, vilka sedan blåses upp. Spåren är fläckfria storartade electro-RnB-produktioner som lånar från Euro-technon utan någon som helst anspråk på nyskapande, ihopsydda av de mest erfarna skräddarna som vet vad som sitter bäst på etern. Målet har varit att göra omedelbara radiohits med hjälp av omedelbart fångande refränger, snygga broar och lager av stämmor.

Taio Cruz förblir nog artisten med det okända ansiktet ett tag till. Men å andra sidan utför han sitt jobb väl, han är ett sångredskap som hjälper mainstream-maskineriet att fortsätta rulla. Rokstarr är både tråkig och imponerande på samma gång.

Publicerad i Gaffa juni 2010

0 | Kommentera!
,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner

Det verkar inte bli någon comeback för Eminem det här decenniet.

Recovery följer 2009-års besvikelse ”Releapse” där Eminem någonstans emellan pruttljud och rapningar blev förvandlad till en karikatyr och ingav karnevalkänsla över spartanska gunglösa beats. I återhämtandet får vi en ännu större besvikelse. Om Relapse åtminstone var en sammanhängande platta med ett genomgående sound är denna bara spretig. Om Relapse ingav en känsla av skaparlust är denna bara trött och halvhjärtad med beats som är ”lite av allt”, lite syntar, lite rock, lite trummor, lite sång, men lösa i kanterna och utan att hålla ihop.

Om Eminem i förra albumet imponerade med sina rhymes och fortfarande hade något att säga även om det var upprepningar av gammalt homohat, kändishat och kvinnohat i sann Slim Shady-anda, innehåller denna bara en näve tomma oengagerade rim och temalösa låtar. Eminem går på ånga och bottenskrap av det han brukade vara. Kvinnor ska strypas och sparkas i skrevet om de lämnar honom, han vill knulla för det är det stjärnor gör, och hela världen kan dra åt skogen. Albumets enda agenda är dock att försöka placera Eminem på mainstreamfåran. Rapmonstret sjunger på refrängerna, albumet gästas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fantasilöst från mainstreamhits som Haddaways ”Dont hurt me” och Black Sabbats ”Changes”. Det är som att Eminem och alla runtom honom gett upp.

Eminem måste börja om från början efter det här godtyckliga och planlösa bottennappet. Han må ha kommit till slutsteget i tolvstegsprogrammet, men därefter återstår att rekonstruera en egen ny identitet.

0 | Kommentera!
, ,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner

Vad är hemligheten bakom ett av årets mest hajpade hiphopartister?

Ett av årets mest hajpade hiphopartister, släpper en av årets två mest efterlängtade hiphopplattor (det andra är Eminems kommande). Vilken kometkarriär! Bara ett år efter debuten har Drake blivit sajnad av Lil’Wayne och kan säkra ett högt kvalité på debutalbumet med gästartister som Young Jeezy, The Dream och Jay-Z, och producenter som Timbaland, Swizz Beatz och Kanye West.

Albumet överraskar med den eftertänksamma sinnestämningen och det lugna tempot. Ljudbilden genomsyras av flytande syntar, framträdande luftiga trummor med hög resonans, och autotune, och helheten för tankarna till 90-talets lugna hits med Phil Collins. Drake visar att han är en mästare på rhymes och kombinerar skryt med avslöjanden om privatlivet och de egna innersta mest rörande tankarna vilket gör varje spår till en rytmisk krönika.

Av någon anledning känns det hela ändå lite onaturligt och beräknande och Drake upplevs mer hemma i de kärlekskranka sångpartierna. Hemligheten bakom Drake är nog att han fått överväldigande kreddiga beats, och har himla bra gehör, inlärnings- och imiteringsförmåga. Kanske har han användning av sin tidigare karriär som såpaskådis.

Nej, Drake är ingen bad boy. Han är uppvuxen i Torontos rikemanskvarter och kan av de desperat-romantiska låttexterna att döma nog likväl kunnat platsa i ett pojkband. Den rollen hade han nog spelat lika väl.

Publicerad i Gaffa juni 2010

0 | Kommentera!
, , , ,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner

På något sätt lyckas dessa två profeter få något som skulle kunna bli en repris att kännas som en nypremiär.

Hiphopens och reggaens två giganter står vid rodret och styr oss in i ett välbekant lands hamn. Här hörs uppmaningar till Afrika att resa sig upp på egna ben och skapa ett självständigt styre oberoende av den vita mannen, och berättelser om orättvisor och misär som jordens svarta befolkning befinner sig i. Albumet är den knutna näven i luften, en välbekant symbol för enighet och kamp mot överheten. Lika familjärt som albumets tema känns de få men rätt traditionella hiphopbeatsen, och de många relativt klassiska reggaeproduktionerna som dominerar skivan. Men på något sätt lyckas dessa två profeter få något som skulle kunna bli en repris att kännas som en nypremiär. Det är med stor pondus de tar de sig an sin agenda som stavas återuppväckelse, svängiga spår med melodiska refränger, markanta trummor och tung bas. Och de kommer få dig att gunga huvudet och betagen lyfta din knutna näve högt upp.

0 | Kommentera!
, , , ,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner

Integritet på klubb-beats.

Daltone, rapparen som florerat på den svenska undergroundscenen sedan 90-talet levererar nu äntligen en debutplatta. Albumet innehåller dynamiska lager på lager-produktioner med syntar, tung bas och smutsigt dirty-south sound, bredvid mer sparsamma, avskalade spår som låter berättandet komma fram. Först på dessa sparsamt producerade spår blir det märkbart att Daltone talar rakt ifrån hjärtat. Han blottar sin ensamhet, sina kval och osäkerhet om att räcka till men gör det med integritet. De klubbiga dansgolvsvänliga spåren tömmer dock bitvis de introverta och utlämnande texterna på själ och minskar berusningseffekten, med låten Stort hjärta som exempel.

Daltone har kappan dubbelknäppt. Han vill blotta sig, men blir på de flesta spåren svår att upptäcka bakom de massiva produktionerna. Han gör sig bäst på spår som Framför er och Om du känner mig där han kastar av sig, står där blottad och tittar dig rakt i ögonen.

Publicerades i Gaffa juni 2010

0 | Kommentera!
, ,



juni 26, 2010 | Publicerat-Recensioner


Albumet känns mest som ett mellanspel och gör sig kanske bäst i sin helhet.

I och med flytten till Sverige har den sydafrikanske rapparen Harrison Miya gjort musikalisk svängom och slagit ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nordelius och alternativ-rocksångerskan Nathalie Tensaye. Fusionen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med medvetna politiska låttexter som berör apartheid och utanförskap, och det hela påminner bitvis om tidig Seal. Harrison nästan viskar fram sången och använder sig på vissa låtar av ramsor på Zulu vilket ger en intressant kontrast gentemot det alternativa pop-soundet. Men ingen enstaka låt sätter sig i minnet och albumet känns mest som ett mellanspel.

Albumet gör sig nog bäst i sin helhet i bakgrunden i bilen. Av den filmiska känslan att döma kanske på en roadtrip genom amerikanska Nevada när du sitter i passagerarsätet i en Chevrolet Impala cabriolet med benen uppe på bildörrens kant, solglasögonen på och vinden i håret. Sinnestämningen under färdens gång är melankolisk. Och Cinematic får dig att begrunda nuet i ljuset av de många vemodiga tillbakablickarna.

Publicerades i Gaffa juni 2010

0 | Kommentera!
, , ,



juni 21, 2010 | Publicerat-Recensioner

Det verkar inte bli någon comeback för rapmonstret Eminem det här decenniet. Det senaste albumet är en större besvikelse än den förra. Läs min recension om Eminems ”Recovery” i musikmagasinet Gaffa.

Och klicka här för att läsa min recension på förra albumet ”Relapse” i City här.

11 | Kommentera!
, , , ,



juni 15, 2010 | Gaffa

Toppbetyg! jag tror en framtida classic har kommit till världen. Inte vanligt att jag delar ut toppbetyget, men nu var det banne mig så att det var tvunget när Talib Kweli & Hi-Tek återigen slagit sig samman som Reflection Eternal tio är efter senaste samarbetet. Klicka här för att läsa min recension i Gaffa.

Här kan du höra dom berätta mer om mitt absoluta favoritspår ”In The Red” på plattan Revelations Per Minute… och så den mest kommersiellt gångbara låten ”Back Again” från albumet… med andra ord, den låt jag tror flest kommer ha som favorit.

0 | Kommentera!
, ,



juni 14, 2010 | Publicerat-Recensioner

En av årets kanske mest hypeade artister inom hiphopen släpper nu albumet flest varit nyfikna på. Snart landar Drakes debutalbum ”Thank Me Later” i din spelare…  Klicka här så kan du läsa min recension  och en idé om vad hemligheten med Drake kan vara…

2 | Kommentera!
, , ,



Sida 18 av 24« Första...10...1617181920...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter