december 1, 2011 | Publicerat-Recensioner

Border/EOne Music | Betyg: 2 av 6

—————————————

En andefattig upplevelse.

Det här är ett sidoprojekt, ett streetalbum, i väntan på uppföljaren till 8 Diagramssom släpptes 2007. På Legendary Weapons har det Brooklynbaserade soulbandet The Reveleations fått i uppdrag att skapa klassiska Wu-beats under övervakning av RZA som inte själv producerat något spår. Här hörs också många gästspel, däribland M.O.P, Termanology och Sean Price.

Resultatet kunde ha inneburit en levande och organisk Wu Tang-upplevelse, men det hela blir bara andefattigt. The Revelations har uppenbarligen haft fokus på att det ska låta tidig Wu Tang och velat återge ljudet av billigt skapade samplingar, billiga blåsljud och sämre teknik och verktyg att bygga produktioner med. Men där de kunde ha åstadkommit smutsiga trummor och skarpa slingor som i sin enkelhet lämnar avtryck och griper tag i hiphophjärtan får vi istället produktioner som är i total avsaknad av karisma. Det känns som att The Revelations lider av försiktighet, eller saknar entusiasm.

Raekwon, Method Man, U-God, Ghostface Killah, RZA och Inspectah Deck låter dock både vitala och kraftfulla, men levererar tyvärr ovanligt få rader som väcker beundran. Med andra ord når ingen medverkande på Legendary Weapons sin fulla potential.

(publicerad i Gaffa måndag 29 augusti 2011)

0 | Kommentera!
, , , , ,



oktober 7, 2011 | Intervjuer

Nyhetsartikel / Fredag 2011-10-07

Rusiak och PeeWee släpper nytt album ihop.

Den 17 okt ober släpper Still Pee & Ru sitt självbetitlade album. Det är mer än ett decennium sedan hiphopveteranerna PeeWee och Thomas Rusiak senast släppte en skiva ihop, då som del i gruppen Sherlock.
–Vi är själva rätt förvånade över att det tagit sådan tid för oss att göra musik ihop igen, säger Rusiak. Jag har lagt de åren på att göra egna saker som faller åt andra genrer än hiphop.
– Det som har gjort att det dröjt är också att jag tidigare inte riktigt har haft någon inspiration för att syssla med musik, säger PeeWee.

Trots det långa uppehållet har det aldrig varit några problem att hitta tillbaka till samarbetet i studion.
– Vi har i princip hängt tillsammans alla de här åren som varit. Vi har stått vid varandras sida genom åren, och vibbar på samma saker, säger Rusiak.
– Allt har känts så självklart, vad har vi väntat på liksom, säger PeeWee. Vi har spelat in hemma hos Thomas i hans vardagsrum, lagat käk, druckit vin och hängt. Vi har haft väldigt kul under inspelningarna.

Samspelet är intakt men killarna berättar att det finns vissasoundmässiga och textmässiga skillnader på det nya albumet
jämfört med den tidigare Sherlock-skivan ”Made to measure”.
– Textmässigt skriver vi numera rakt ut vad vi känner i stunden, förr i tiden funderade vi nog mer på vad vi sa. Då skrev man mer invecklat och mer i metaforer men nu är vi mer rakt på sak, förklarar PeeWee.
– Vi har inte lika mycket pretentioner nu. Man skriver det som kommer i tankarna. Förr var det lite mer känsligt på något vis och allt skulle låta tufft och häftigt, det var lite osäkrare förr. Skillnaden märks inte bara på låttexterna utan även på musiken. Soundmässigt var vi kanske lite mörkare förut. Numera är det bitterljuvt med lite lättsamhet i vemodet. Kommande plattan är i samma tongång som mina första tolvor och Suckers, medan utförandet är mer Sherlock. Jag kan inte säga att det finns någon låt på skivan som låter kontemporär, det mesta är snarare retrohiphop från 90-talet som ändå är fräscht och före sin tid, säger Rusiak.

– Ja, det är jag och Thomas, vi är tillbaka liksom, säger Pee-Wee.

0 | Kommentera!
, , , , ,



augusti 22, 2011 | Gaffa, Publicerat-Recensioner

Ett irrelevant mellanspel.

Efter stort hemlighetsmakeri släpps giganterna Jay-Z och Kanye Wests samarbetsalbum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest relevanta hiphopartister går samman är förväntningarna skyhöga. Båda är goda lyriker kända för sina punchlines, temalåtar, säkra rapstil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de självklara höga förväntningarna som gör att plattan faller platt när den till slut blivit realitet. Kanye West har på senare tid mer och mer profilerat sig som innovativ medan Jay-Z bibehållit sin mer traditionella hiphoplutning och albumet känns som en kompromiss dem emellan, något även Beyonces medverkan pekar på. Båda kommer bara halvvägs i sin fulla förmodade potential.

Kanye West vill hävda sin estetiska profil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z verkar aldrig riktigt tända till i sammanhanget. Ingen av de två giganterna känns närvarande till fullo och resultatet är att verket Watch the Throne bara blir ljummet och ett mer eller mindre irrelevant släpp i bådas bibliotek. Produktionerna lämnar också en del att önska. De har ingen tydlig riktning och är i det stora hela ouppfyllda önskemål på det de skulle kunna vara.

Albumets starkaste ljuspunkt är Frank Ocean som bidrar med en dos välbehövlig autenticitet och deltagande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

0 | Kommentera!
, , , ,



juli 27, 2011 | Intervjuer

Timbuktu berättar att albumets titel, ”Sagolandet”, syftar på den stadigvarande drömtillvaro han som liten fantiserade om att uppnå. Samma tillvaro som i realiteten till slut blev för ohotad och hämmade både kreativiteten och lusten.

Till slut verkar luften ha tagit slut innanför korthusets skyddande väggar, samtidigt som året 2010 i övrigt visade sig bli ett riktigt tufft och prövande år för Timbuktu.

I den här intervjun minns Timbuktu exakt när vändningen kom. Kvällen då han hittade tillbaka till rappen och textförfattandet var den 15 september 2010, och han kallar ”Sagolandet” lite skämtsamt för hans ”comeback”

Klicka här för att läsa min intervju med Timbuktu hos Gaffa.

0 | Kommentera!
, , ,



juli 27, 2011 | Publicerat-Recensioner

Ett osignerat verk

Inför sitt femte studioalbum LP1 meddelar Joss Stones att har återuppfunnit sig själv som artist, precis som hon gjorde 2007 med albumet ”Introducing Joss Stone” och 2009 med albumet ”Colour Me Free”. Skillnaden är väl att ”Lp1″ släpps på hennes egen label Stone’d efter ett uppmärksammat uppbrott med skivbolaget EMI.

En sådan uttalad omstart borde innebära att artisten visar på viss ny stilistisk och soundmässig kurs som i bästa fall känns klarare och mer autentisk. I Joss Stones fall sker det omvända. Albumet ”Lp1″ kan vara hennes mest osignerade och anonyma verk hittills. Joss Stone penetrerar ljudvågorna med sin heta soulstämma som nog är mer varierad lägesmässigt och teknikmässigt än de flesta andra inom samma genre, men absurt nog lyckas hon själv förvinna bakom rösten. Man får en känsla av att hon konstant blundar när hon sjunger och önskar att hon då och då ville titta en i ögonen. Stone får helt enkelt ingen kontakt med lyssnaren.

Otippat nog har hon valt att genomföra återuppfinningen av sig själv tillsammans med 80-tals bandet Eurythmics grundare David A. Stewart som både medproducerat och hjälpt henne att skriva spårens låttexter. Av allt att döma är 8-talsikonen en dålig mentor för Joss Stone. Resultatet av samarbetet är tio spår som är allt och inget. Det hela låter som en osäker kompromiss där det enda solida är hennes röst. Resten är lite 70-tal, lite 90-tal och väldigt mycket gubbe.

0 | Kommentera!
,



juli 27, 2011 | Intervjuer

Artikel / Publicerad i Gaffa Söndag 2011-04-17

Duon håller hårt på sin identitet – på gott och ont.

Mohammed Ali, eller Moms och Rawa som de kallas, har precis färdigställt sitt debutalbum Vi som släpps den 13 april. Duon berättar för GA FFA att förloppet inte har varit helt smärtfritt.

– Vi har vägrat kompromissa med musiken och allt runtomkring. Vi har stora personligheter, och jag tror ibland att musikproducenter och videoregissörer hatar oss eftersom vi hela tiden har egna idéer och vill ha ett finger med i allt som händer, säger Rawa.

Duon är numera för första gången sajnade på ett skivbolag, en ny erfarenhet som innebär åsikter på hur de ska låta och lanseras.
– Det fanns till exempel en låt som skivbolaget tyckte skulle vara singel men som vi inte tyckte representerade oss på bästa sätt, och då blev det en konflikt. Vi vet vad vi vill även om andra har tankar och koncept för framgång. Det gäller allt, även bilder vi tar och musikvideor vi gör, säger Momo. Klart man skulle kunna ta den enklare snabba vägen. Det är inte svårt att göra låtar som radio vill spela, det finns en mall för det. Men man kan också göra det man själv gillar och tror på och jobba mer långsiktigt. Det tar kanske längre tid att bli stor men man bygger starkare från grunden och håller längre.

– Vi vill heller inte vara i beroendeställning till media och radio genom att börja göra sådant som de vill ha. Tror man på sig själv behöver man inte välja snabbare vägar till framgång. Om materialet inte representerar en fullt ut kommer det att falla platt efter ett tag. Vi har lärt oss att lyssnare inte är dumma, när de får något som verkligen är vi känner de skillnaden, säger Rawa.

Duon kallar albumet för en väldigt personlig skiva och säger att helheten representerar dem till hundra procent.
– Men visst, säger Rawa. Det har varit huvudvärk att vara såhär och veta exakt hur vi vill höras och synas. Folk har blivit besvikna på oss men är något inte Mohammed Ali så är det inte det.

0 | Kommentera!
, , ,



juli 27, 2011 | Intervjuer

 

Jag ringde upp Lazee för att höra mer om hans samarbete och vänskap med legenden Quincy Jones.

Klicka här för att läsa min intervju med Lazee i Gaffa (bläddra till sidan 6-7).

0 | Kommentera!



juli 27, 2011 | Intervjuer

Stockholmssyndromets hyllade musik har blivit kritiserat av en del feminister. Här svarar duon på kritiken.

Klicka här för att läsa min intervju med Stockholmssyndromet i Gaffa (bläddra till sidan 10-11).

0 | Kommentera!
,



juli 12, 2011 | Gaffa, Publicerat-Recensioner

Beyonce, på tröskeln till förändring.

Efter en lång ledighet är Beyoncé tillbaka med ett nytt album. Under ledigheten har hon bland annat brutit samarbetet med sin far som de senaste 15 åren agerat som manager åt r’n’b-divan. Beyoncé menar att det var dags att stå på egna ben för att vidareutvecklas.

På det fjärde albumet 4 får du möta en mer avslappnad och tillbakalutad Beyonce. Jämfört med hennes tidigare album innehåller denna fler ballader, och färre medryckande radio- och klubbhits. Tonvikten ligger på att beröra och komma lyssnarna närmare med fler intima låttexter och dramatiska power-ballader. Men det handlar också om att skina som sångerska och visa på Beyoncés utvecklade sångfärdigheter. På 4 sträcker Beyoncé ut vingarna till max och utmanar sin sångteknik med många bryggor och ackordbyten som visar på att hennes röst nu är mer mogen än någonsin tidigare. Men under tiden Beyoncés röst och språk fortsätter uttrycka soul och r’n’b, utstrålar albumets sound och produktioner mer vit pop än någonsin tidigare i Beyoncés karriär. En hel del låtar som exempelvis balladen Best Thing I Never Had skulle enkelt kunna platsa som Disneyfilmsmusik jämte ett Elton John-alster.

Beyoncé visar faktiskt på fler sätt än denna soundövergång att Destinys Childs-tiderna på allvar är över. På 4 slutar hon också abrubt att flörta med de manliga fansen. Med det övergripande temat girlpower utesluter hon rentav de manliga fansen. Beyoncé talar inte ens längre till männen utan vänder sig direkt till unga kvinnor som alltmer kommit att utgöra hennes huvudmålgrupp och är de huvudsakliga bärarna av hennes namn.

0 | Kommentera!
,



juli 12, 2011 | Gaffa, Publicerat-Recensioner

Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Kommentarerna från fansen på Roffe Ruffs hemsida har snabbt förvandlats till sorgsna farväl och beskrivningar av hur tårarna rinner. Svensk hiphops maskerade mystiske rappare tar nämligen farväl och hoppar från bron.

Masken som skulle innebära frihet visade sig kväva honom till slut. Roffe Ruff är för karismatisk för sitt eget bästa. Han fick en större publik än han ville ha, snacket om honom blev för mycket samtidigt som den enfaldiga pöbeln aldrig förstod vad han egentligen ville ha sagt. Det är nämligen dem han skyller sin död på men även nutidsandan och sig själv. Roffe Ruff behåller sin karakterisktiska samhällskritik och förakt ända in i slutet. Han bäddar in det i melankoli och svärta och uttrycker sig med en smärtsamt okonstlad sårbarhet. Hans alienation är vacker.

Det paradoxala är att Roffe Ruffs död förmodligen kommer ge liv åt hans ord och verk. Det är nu pöbeln börjar lyssna. Roffe Ruff behövde dö för att leva.

0 | Kommentera!
,



Sida 11 av 24« Första...910111213...20...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter