Ametist Azordegan

J-Son

J-Son har nu släppt sitt debu­tal­bum ”Never Half Step­pin” en något för lång platta, fylld med radi­o­hits, som fått väl­för­tjänta fina recen­sio­ner. Det hela är en fram­gångs­saga. Det var över ett år sedan han gjorde sin allra första inter­vju hos mig i ”Kär­lek­s­at­tac­ken”, men det känns som igår hans första hit-singel ”Loo­kie Loo­kie” lan­dade på mitt skriv­bord. Soun­det var så pass myc­ket före sin tid att det näs­tan var obe­kvämt att lyssna. Nästa singel ”Pretty Boy” var också en hit, den hörde jag när J-Son fram­förde den spon­tant på min födel­se­dag förra året.

Det var hel­ler inte länge sen jag skrev en helsi­desar­ti­kel om J-Son i tid­ningen City, och det var då histo­rien om hans bak­grund gick i pränt för första gången. Han har sedan dess fått upp­repa sin histo­rian om och om igen för jour­na­lis­ter. För visst gil­lar vi alla när artis­ter har en histo­ria att berätta. J-Son må tröttna i läng­den på att berätta histo­rien om sin upp­växt i Bra­si­li­ens favela och om att hans mor var gatu­barn. Men det ger honom det som rap­pare strä­var efter, en histo­ria att berätta,autenticitet. Och det är värt myc­ket inom hip­ho­pen. Artis­ter som Flo-Rida hade nog erbju­dit hela sitt kung­a­rike för en sådan bak­grund… (kolla här).

Men det som gör J-Son stark är kom­bi­na­tio­nen av det auten­tiska, och ett kom­mer­si­ellt gång­bart sound. Det hand­lar om trance-gateade strå­kar, synth, och Lady Gaga-liknande beats skönt nog omgär­dade av kom­pe­tent rap. Den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter är häm­nings­lösa och pla­ce­rar sig själv mitt i det sound som är här och nu. De har också slängt av sig ”äkthets-komplex”-kappan som ofta finns inom hip­ho­pen, och vågar till och med pre­sen­tera sig som en artist som gör ”kom­mer­si­ella radio– och klubb­lå­tar” (som det tillex­em­pel fram­gick av J-Sons releasefest-inbjudan).

På tal om kappa. J-Sons rele­a­se­fest är den enda jag varit på där man anställt entrévär­dar med enda upp­gift att springa ut på gatan med vita para­plyer och hålla dom över huvu­det på inkom­mande gäs­ter. Mindre roande var det dock att se The Voice-programledaren Paul Haukka som fes­tens spon­tant till­frå­gade och inhop­pande pre­sen­ta­tör. Kanske för­sökte  The Voice att, likt Flo Rida, göra anspråk på lite auten­ti­ci­tet och äkthet. Men san­ningen är att dom ald­rig har spe­lat J-Son, och inte hel­ler de allra flesta andra svenska hiphop-artister (inte ens gamla i gamet Ison & Fille). The Voice dri­ver en kom­mers och dess pro­gram­le­dare har ingen infly­tande över musikro­ta­tio­nen. De är endast arbe­tare under ett övre köp­slå­ende. Medan Paul Haukka såg rätt obe­kväm och gläd­je­lös ut upp­trädde J-Son med samma spra­kande energi som alltid.

För ett år sedan upp­trädde J-Son på Mose­backe i en line-up bestå­ende av de jag trodde vara svensk hip­hops fram­tids­löf­ten. J-Son fick spela först i tur­ord­ning. Han var inte alls glad över detta, men han gjorde trots det ett av kväl­lens mest livade och enga­ge­rade fram­trä­dande och visade prov på sin pro­fes­sio­na­li­tet och starka vilja.

Jag und­rar dock vil­ket håll han ska ta vägen här­i­från. Hur många gånger kan han åter­be­rätta sin histo­ria, och hur många fler radi­o­hits har han i ärmen? det ska bli spän­nande att följa honom.