Ametist Azordegan

J-Son

J-Son har nu släppt sitt debutalbum ”Never Half Steppin” en något för lång platta, fylld med radiohits, som fått välförtjänta fina recensioner. Det hela är en framgångssaga. Det var över ett år sedan han gjorde sin allra första intervju hos mig i ”Kärleksattacken”, men det känns som igår hans första hit-singel ”Lookie Lookie” landade på mitt skrivbord. Soundet var så pass mycket före sin tid att det nästan var obekvämt att lyssna. Nästa singel ”Pretty Boy” var också en hit, den hörde jag när J-Son framförde den spontant på min födelsedag förra året.

Det var heller inte länge sen jag skrev en helsidesartikel om J-Son i tidningen City, och det var då historien om hans bakgrund gick i pränt för första gången. Han har sedan dess fått upprepa sin historian om och om igen för journalister. För visst gillar vi alla när artister har en historia att berätta. J-Son må tröttna i längden på att berätta historien om sin uppväxt i Brasiliens favela och om att hans mor var gatubarn. Men det ger honom det som rappare strävar efter, en historia att berätta,autenticitet. Och det är värt mycket inom hiphopen. Artister som Flo-Rida hade nog erbjudit hela sitt kungarike för en sådan bakgrund… (kolla här).

Men det som gör J-Son stark är kombinationen av det autentiska, och ett kommersiellt gångbart sound. Det handlar om trance-gateade stråkar, synth, och Lady Gaga-liknande beats skönt nog omgärdade av kompetent rap. Den nya generationens svenska hiphopartister är hämningslösa och placerar sig själv mitt i det sound som är här och nu. De har också slängt av sig ”äkthets-komplex”-kappan som ofta finns inom hiphopen, och vågar till och med presentera sig som en artist som gör ”kommersiella radio- och klubblåtar” (som det tillexempel framgick av J-Sons releasefest-inbjudan).

På tal om kappa. J-Sons releasefest är den enda jag varit på där man anställt entrévärdar med enda uppgift att springa ut på gatan med vita paraplyer och hålla dom över huvudet på inkommande gäster. Mindre roande var det dock att se The Voice-programledaren Paul Haukka som festens spontant tillfrågade och inhoppande presentatör. Kanske försökte  The Voice att, likt Flo Rida, göra anspråk på lite autenticitet och äkthet. Men sanningen är att dom aldrig har spelat J-Son, och inte heller de allra flesta andra svenska hiphop-artister (inte ens gamla i gamet Ison & Fille). The Voice driver en kommers och dess programledare har ingen inflytande över musikrotationen. De är endast arbetare under ett övre köpslående. Medan Paul Haukka såg rätt obekväm och glädjelös ut uppträdde J-Son med samma sprakande energi som alltid.

För ett år sedan uppträdde J-Son på Mosebacke i en line-up bestående av de jag trodde vara svensk hiphops framtidslöften. J-Son fick spela först i turordning. Han var inte alls glad över detta, men han gjorde trots det ett av kvällens mest livade och engagerade framträdande och visade prov på sin professionalitet och starka vilja.

Jag undrar dock vilket håll han ska ta vägen härifrån. Hur många gånger kan han återberätta sin historia, och hur många fler radiohits har han i ärmen? det ska bli spännande att följa honom.