oktober 26, 2010

Talib Kweli lyckas aldrig komma nära

Ingen spänning i luften. Så är uppstarten på kvällen timmen innan ett av hiphopvärldens mest respekterade namn Talib Kweli tar scenen. Berns stora konsertlokal är halvfull med en publik som består av killar runt 25 år, och förblir så under resten av kvällen. Strax efter klockan 23 släcks ljuset i lokalen och uppvärmningsmusiken stängs av. Vi står där sedan i mörker och tystnad i flera minuter innan Talib Kweli gör entré.

Tre låtar in i spelningen säger Talib Kweli att han kämpar på scenen och behöver mera stöd från publiken, som dock inte riktigt verkar ha höra vad han precis har sagt.

Under kvällen spelar han några låtar från Reflection Eternal-plattan men håller sig mestadels till äldre material. Han blandar den medvetna hiphopen med att prata till publiken om orättvisor i världen, demonstrera sina rapskills och köra långa acapellor, och hylla bortgångna rappare som J Dilla, Guru och Pimp C. Han har en backdrop på scenen som under hela kvällen visar hans musikvideos, bilder på honom tillsammans med de artister han samarbetat med såsom Mos Def och Kanye West, bilder på olika ghetton i USA och hemstaden Brooklyn, samt bilder på fattiga människor i Afrika. Det hela toppas av med en hyllningsserie till hasch, marijuana och fantasifyllt byggda bongar.

Talib Kweli känns osäker på sin status. De uppenbara försöken att göra anspråk på sin redan erhållna ställning som innehållsrik, medveten och ”äkta” är krävande och gör att publiken reagerar med att vara splittrade, lite på tå och aldrig riktigt hamna i en hängiven, avslappnad stämning. Försöken att höja stämningen genom att pumpa ut Aaron Neville-soul, breakbeats, Bob Marley, och de slow jams som Talib Kweli kallar för ”sexy time”, tas tyvärr inte heller riktigt emot och faller i marken. Tack vare de många shout-outsen till ”Stockholm” och ”Sweden” får han respons från publiken. Resten av tiden står majoriteten av publiken och tar igen gamla tider med polarna, med undantag för enstaka inbitna hiphopskallar som är med hela vägen.

I övrigt är ambitionsnivån nog för hög och man önskar att man fick komma lite närmare, att Talib Kweli bara satsade på att vara närvarande i framförandet av sina låtar. Kanske kräver han också en mindre spelningslokal för att lyckas etablera kontakt.

(Publicerad i Gaffa)

Comments are closed.




Comments are closed.

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter