Ametist Azordegan

Pro­gram­l­da­ren Timo Räi­si­nen och Lilla Al Fadji som ger press­kon­fe­rens inför P3 Guld

Det här är året då P3 Guld kli­ver upp på seg­rar­pal­len som lan­dets mest popu­lära musikpris.

Dess ”kon­kur­rent” Gram­mis år efter år sakta med säkert tap­pat i pon­dus och hype, trots att det är ett inter­na­tio­nellt pre­stige­fyllt pris. Gram­mis ver­kar inte locka mark­na­dens köp­kraf­tiga mål­grupp, den yngre gene­ra­tio­nen mel­lan 16 — 25 och pri­set känns i jäm­fö­relse med P3 Guld mos­sig och betung­ande på något sätt. Lite för myc­ket Riks Fm, Gert Fyl­king och Adam Alsing.

Min giss­ning är att Gram­mis­ga­lan föll på tv-sändningarna. Pro­duk­tio­nerna och valet av inslag och pre­sen­ta­tö­rer har år efter år gett intryck av ett eve­ne­mang med dålig koll på nutida anda och de pro­fi­ler som är heta just nu. En smått eli­tis­tisk känsla och för högt satta rib­bor som till slut snop­pade av mas­san. Tyvärr ver­kar mas­san inte sakna even­tet, det var länge sen de i sitt pri­vata liv refe­re­rade till en artist med ”hon som vann Gram­mis”. Gram­mis blev ett branschens-pris.

P3 Guld känns mer ”här och nu” och ett fol­kets pris. Den väl­pla­ne­rade galan var tajt i vänd­ning­arna mel­lan live­ak­ter, unga och bit­vis mindre kända pris­ut­de­lare och en entu­si­as­me­rande pro­gram­le­dare. Fram­förallt gjorde sig galan väl­digt bra i TV. Jag blev impo­ne­rad av dess mini­ma­lis­tiska men effekt­fulla back­drops, led­skär­mar och scenografi.

På P3 Guld-galan satt jag mitte­mel­lan Lilla Al Fadji och Tim­buktu. Lil­lan sa i egen­skap av Fille flera gånger att galan var impo­ne­rande och att den hade fått ett lyft, och Tim­buktu sa att galans pris ”Guld­mic­ken” enligt honom är Sve­ri­ges finaste musikpris.

Se där…