januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 oktober 2011)

I bland tänker jag att fans till Michael Jackson är speciella, lite särpräglade jämfört med fans till andra världsartister.

Michael Jacksons fans har en rätt vemodig och sorgsen relation till sin idol, och jag undrar om det gör dem till de absolut bästa fansen? Michaels fans delar såklart upplevelser och känslor med fans till andra ikoner. De känner respekt för idolens talang och musikaliska kaliber och söker ständigt medgivande för det i offentligheten. De är likt andra fans hänförda av idolens karisma och attraherade av den sexappeal som följer med. De söker tillflykt i den fantasibild som målats av artisten och upplever att idolen är näst intill övernaturlig och oåtkomlig vilket skapar en känsla av nästan gudsdyrkan. Ja, Michaels fans delar de här upplevelserna med fans till exempelvis Elvis Presley och John Lennon. Men Michaels fans känner också en starkare beskyddarkänsla.

I veckan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spenderat lika mycket tid åt att försvara honom mot mobbarna och rentvå hans namn, som åt att hänföras av den viktlösa dansen och genomträngande höga rösten i låtarnas bryggor. Hans fans relaterar till honom som om han vore deras barn som blev mobbat i skolan.

Jag har själv varit ett av fansen. Jag minns att jag i mellanstadiet ofta hamnade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jacksons näsa kommer trilla av” för att jag skulle sätta klasskamraten på plats och kalla denne för dum i huvudet. Och jag minns att min mammas vänner kunde börja prata illa om honom i min närvaro bara för att retas med mig, vilket alltid slutade med att jag högljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styvfar som gärna ville trycka på ömma punkter och provocera mig till reaktioner. Varje gång jag såg på musikvideor med Michael fällde han en elak kommentar om honom, och jag drog till med motargument varenda gång.

I dag skyller jag delvis mitt beteende på Michael Jacksons image. Profilen av den missförstådda välgöraren, outsidern som bara vill sprida kärlekens budskap men ständigt blir offer för ondska, girighet och småsinthet. Det vuxna barnet som likt Peter Pan blev fråntagen sin barndom. Den känsliga enstöringen som tar sin tillflykt upp i träden undan vuxenvärldens grymheter. Men jag skyller också på att jag är 80-talist, kanske den sista generationen med ett världssamvete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världsartister som offensivt spred ett rättvisetänk. Och Michael Jackson blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en symbol för möjligheten att det goda kan segra. Han blev ljuset i mörkret och en representation av vad grymhet kan göra med folk. Nästan en sektledare som det är lite synd om. Ledaren som behöver beskydd för att kunna fortsätta verka, och vi blev alla hans offentliga försvarare.

0 | Kommentera!
, , , , ,



Lämna en kommentar




Vill du visa en profilbild bredvid din kommentar? Registrera en Gravatar!

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter