januari 10, 2013

Året 2012 var året då den svenska populärkulturen ägnade sig åt att definiera Sverige. Det här var året då musiken avslöjade en rådande svensk rotlöshet genom att återkommande illustrera Sverige och genom det försöka formulera en svensk identitet.

Bland de slående många exemplen finns bandet Stiftelsens musikvideo till låten Vart jag än går. Scenariot är en byfest i Finsta där barn och gamla umgås tillsammans, lagar mat, tänder en brasa och det dricks pilsner. Det här året sadlade också rockbandet Mando Diao plötsligt om till det svenska språket och släppte Strövtåg i hembygden med ett tillhörande album som i sin helhet är inspelad i Dalarna. Låtarna är tonsättningar av Gustaf Frödings dikter med fokus på att skildra digniteten i Sveriges landskap och natur. Den svenska hiphopens aktörer, som ofta skildrar sin samtid, beskrev detta år landet Sverige oftare än någonsin tidigare i genrens historia. I sökandet efter Sverige och den egna identiteten, i en alltmer globaliserad tid, har populärkulturens illustrationer oftast återgått till grundläggande identitetselement såsom svensk natur och skog. Att behöva gå så långt kan tolkas som handlingar i ren förtvivlan.

Tendenserna speglar något av en svensk identitetskris, vilket kanske inte alls är så konstigt. De senaste tio åren har extrema högervindar vuxit sig allt starkare runtomkring i Europa. Vindarna nådde slutligen även Sverige och har yrat runt i det svenska folkhemmets vardagsrum tillräckligt länge för att kyla ner den många grader och till slut förändra dess klimat. De kalla politiska vindarna har gjort Sveriges atmosfär bistrare och således även vår uppfattning av Sverige som hem för solidaritet och gemenskap.

Rapparen Petter sa till mig häromveckan i en diskussion om främlingsfientlighet i Sverige att: ”Jag känner mig tom och på många sätt så ledsen. Jag förstår inte hur folk kan känna sådant hat och ilska mot varandra. Hur kan ett land fucka ur så? Har vi inte lärt oss av historien? Vad är folk rädda för? Jag tror på att alla människor egentligen är goda, men hur kan man känna så som människor gör idag?”

Jag hade inget svar, men kände igen tonen av missmod i den musik Sverige producerat under året.

Musiken är den skarpaste spegeln till varje lands själsliv, och vår populärmusiks genomgående uttryck 2012 var rotlöshet. Den politiska klimatomställningen har uppenbarligen skapat en för tillfället obekant och alienerande bild av landet och försatt svenskar i en känsla av jagsvaghet och, i viss mån, sorg.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 december 2012)

Comments are closed.




Comments are closed.

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter