Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

Liknande inlägg

• ASAP Rocky — LiveloveASAP
• The-Dream — 1977
• Drake — Thank Me Later

Vertigo | Betyg 3 av 6

Lättillgänglig electro-dansmusik med reflektiva texter.

Den tidigare The Streets-adepten och politiskt medvetna rapparen Example började en gång sin musikaliska karriär på garagebeats, men har liksom flera av senaste årens brittiska rapartister, som Tinie Tempah och Professor Green, förflyttat sig från hiphopen och över till electro-dansmusiken. Därmed hamnar även han i den nuvarande brittiska popmusiken mittfåra.

Två album in i solokarriären påpekade Example att det målet inför detta tredje album var att erbjuda folket upplyftande rave. Han når sitt mål, skivan bjuder på tydlig och lättillgänglig electro-dansmusik med vissa grimeinfluenser och utan några som helst direkta överraskningar. Skivans tolv spår är skapade av lika många producenter, här samsas Chase & Status och Faitheless produktioner med Examples berättelser om misslyckade relationer och kokainets påverkan.

Utmärkande för Example som dansmusiksartist är emellertid att han fortfarande skriver låttexter som en rappare. Texterna ger spåren dimension, de är reflektiva och berättande vilket är ovanligt för genren vars låttexter närmast är banala och anses irrelevanta för upplevelsen.

(Publicerad i Gaffa 17 januari 2012)

Liknande inlägg

• Taio Cruz — Rokstarr
• Plies — Goon Affiliated
• Flo Rida — R O O T S

Nyligen avslöjade SvD att polisen fabricerat siffror om antalet gripna i samband med Riksteaterns gatukonstkonvent Art of the streets. Att väktare från företaget CSG, som Stockholms Lokaltrafik, SL, och Stockholms stad anlitar, brutit mot lagen genom att spana civilt på graffitimålande ungdomar.

Kort därefter berättade före detta väktare på CSG, oberoende av varandra, om företagets metoder i jakten på skadegörelse. Enligt dem förekommer dessutom spaningsregister och brottsprovokation. Avslöjandena om polisen och vittnesmålen från tidigare anställda väktare ger alltså en bild av systematiska, sanktionerade lagbrott för att sätta fast klottrare. SL:s trygghetsansvariga, Jeanette Hegedüs medgav att hon kände till sådana rykten om CSG:s metoder och därefter var reaktionerna starka från myndigheters håll. Rikspolisstyrelsen tyckte att det var bra att diskussionen togs upp av media, länsjuristen i Stockholms län, Hellena Bäck, sa att det hela var förfärligt: ”… framförallt när man uppmanar till att begå brott börjar man undra om det egentliga syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt.” (SVD 14/11) och såväl datainspektionen som oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) krävde en utredning av stadens samarbete med CSG.

Men var är medborgarnas reaktioner? Vi skattebetalare visar med jämna mellanrum att vi ogillar mygel och skattefusk. Vi svenskar rasar mot enstaka partiledare och kändisar som byxat skattekronor, men vi verkar sakna en kritisk förhållning gentemot myndigheter och instanser. En grundläggande granskande utgångspunkt mot makten verkar inte ha rötter här. Korruption, lagöverträdelser från myndigheter och naggande på integriteten borde ses som ett större problem än skadegörelse på väggar och torg. Trots att det förstnämnda är ett direkt hot mot samhället har den allmänna opinionen kring avslöjandena tenderat att peka ut klottret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gentemot makten i ett land som Sverige, det är enkelt att av gammal vana fortsätta fästa blicken lite längre ner på brottsstegen när man varit skonad från ett diktatoriskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de riktigt stora övergreppen, vi är lite naiva. Vi svenskar behöver ett slags nolltolerans gentemot myndigheternas och maktens felsteg.

Liknande inlägg

• Krönika: Konstig bild av lidelse
• Krönika: Låt hiphopen visa vägen
• Krönika: Viktigt öppna medvetenheten

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hiphop. Svensk hiphop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sverige provocerar mest. Det är en minoritet av svenska hiphopakter som har ett politiskt innehåll. Men samtidigt har svensk hiphop hamnat under lupp oftare det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika genrer genererar i anmälningar från allmänheten så jag sökte upp Sveriges Radios jurister. Juristerna har till uppgift se till att SR håller sig till public service-uppdraget, att det som sänds ut bland annat håller sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas uppgift berör alltså i stort yttrande­frihetens begränsningar. De tar emot anmälningar från allmänheten om enstaka låtar och får titta ­låtarna när exempelvis en SR-redaktör är osäker på om dess lämplighet.

Jag frågade och fick veta att i denna tid är det svensk hiphop som genererar flest anmälningar från allmänheten och frågeställningar internt hos Sveriges Radio. Svensk hiphop är i dag alltså den största offentliga bäraren av samtidskommentarerna och har alltså tagit den plats proggen och punken en gång har haft. Man skulle här kunna dra höga växlar och säga att musiken börjar spela en politisk roll i Sverige på samma sätt som när proggen var stor under första halvan av 70-talet.

Men ribban för vad som provocerar har höjts, det krävs mer för att provocera i dag än tidigare. Medan svenskar förr i tiden blev politiskt provocerade av låten Eviva España på grund av Spaniens dåvarande general Franco-regim, så krävs det i dag grövre och mer explicita provokationer i låttexterna för att någon ska reagera. Vad som är kontroversiellt är ju delvis beroende av samtiden, men man kan tolka det som att svenskar brukade syssla med mer intelligent kritik än i dag.

Nästa tanke är att det här kanske innebär en möjlighet för artister att sprida ett budskap och ”komma undan” genom att säga saker mer finurligt och metaforiskt. I samtalet mellan mig och juristerna framkom också att de hiphoplåtar som hamnat under lupp nästan uteslutande varit på språket svenska. Svenskan gör att fler faktiskt hör vad som sägs samtidigt som lyssnare möjligen känner sig mer träffade av låtarnas innehåll då det plötsligt känns som att låten kommenterar deras verklighet. Låtar på svenska kommer svenskens verklighet närmare.

De svenska hiphopartister som sysslar med samhällskritik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvärade av spotlightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kultur som med stolthet slår underifrån är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik. Folk lyssnar mer än någonsin tidigare på vad som sägs i hiphoplåtar, det är bara att konstatera det.

Liknande inlägg

• Krönika: Konstig bild av lidelse
• Krönika: Vem bestämmer över kulturen?
• Krönika: Feminismen upplever ideologisk slitning

Varifrån kommer bilden av konstnären som gör uppoffringar för att kunna hålla på med sin konst? Uppoffringar som ibland är till den grad att de gränsar till ett inre tvång. Bilden av den lidande konstnären med en vilja att skapa som om det vore en gudomlig uppenbarelse och nästan en besatthet är inramad med lidelse, envishet och ekonomisk otrygghet.

Rapparen Alexis Weak meddelade i veckan i P3 att han nu lägger ner musikkarriären. Orsaken var att det inte går att försörja sig på musiken. Han sa: ”Det är inte ekonomiskt gångbart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kommer tillbaka till den här logen och ser några kexchoklader och något litet fruktfat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks motivering verkade vara provocerande för andra artister som kallade honom för en oäkta artist, en falsk konstnärssjäl. Alexis slog hål på den romantiska bilden av konstnären och skapade nog oro hos andra artister som accepterat bilden av sig själva som kämpande konstnärer i en kanske livslång ekonomisk otrygghet. En del av hans fans reagerade på samma sätt och sade att han i och med sin motivering alltså inte älskar musikskapandet tillräckligt. Tumultet påminner om när Lars Ulrich från Metallica året 2000 stämde fildelningssajten Napster för att sajten spridit deras musik gratis, varpå Metallicafans gjorde uppror mot sina idoler. Konsumenter verkar också ha svalt bilden av konstnärer som kämpar, och att kultur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musikarenan som en protest mot problemet att konstnärskapet inte graderas som en konkret färdighet. Utgången blir inte bara märkbar hos konsumenterna, utan också bland till exempel spelningsbokare. Att kunna utföra ett skickligt berättande i rimformat kräver årslånga studier av rimkonsten. Att framföra rimmen på scen kräver åratal av praktisk övning, arbetslivserfarenhet. Föreställ dig att de som behärskar ett skapande skulle få sätta förmågor som att läsa noter eller författa flerstaviga rim på sin meritförteckning som sedan utgör grund för en kalkylerad minimilön och vettiga förhållanden i backstage-logen.

Låt oss leka med tanken att svenska rappare hade ett eget fackförbund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rappares Fackförbund) som klubbar igenom en minimiersättning för kronor per bars/vers. Ja, varifrån kommer föreställningen att artister primärt ska drivas av sin lust till konsten?

Liknande inlägg

• Krönika: Svensk rap — största bäraren av samtidskommentarer
• Alexis Weak — Till Minne Av
• Krönika: Balanserar på gränsen

I bland tänker jag att fans till Michael Jackson är speciella, lite särpräglade jämfört med fans till andra världsartister.

Michael Jacksons fans har en rätt vemodig och sorgsen relation till sin idol, och jag undrar om det gör dem till de absolut bästa fansen? Michaels fans delar såklart upplevelser och känslor med fans till andra ikoner. De känner respekt för idolens talang och musikaliska kaliber och söker ständigt medgivande för det i offentligheten. De är likt andra fans hänförda av idolens karisma och attraherade av den sexappeal som följer med. De söker tillflykt i den fantasibild som målats av artisten och upplever att idolen är näst intill övernaturlig och oåtkomlig vilket skapar en känsla av nästan gudsdyrkan. Ja, Michaels fans delar de här upplevelserna med fans till exempelvis Elvis Presley och John Lennon. Men Michaels fans känner också en starkare beskyddarkänsla.

I veckan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spenderat lika mycket tid åt att försvara honom mot mobbarna och rentvå hans namn, som åt att hänföras av den viktlösa dansen och genomträngande höga rösten i låtarnas bryggor. Hans fans relaterar till honom som om han vore deras barn som blev mobbat i skolan.

Jag har själv varit ett av fansen. Jag minns att jag i mellanstadiet ofta hamnade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jacksons näsa kommer trilla av” för att jag skulle sätta klasskamraten på plats och kalla denne för dum i huvudet. Och jag minns att min mammas vänner kunde börja prata illa om honom i min närvaro bara för att retas med mig, vilket alltid slutade med att jag högljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styvfar som gärna ville trycka på ömma punkter och provocera mig till reaktioner. Varje gång jag såg på musikvideor med Michael fällde han en elak kommentar om honom, och jag drog till med motargument varenda gång.

I dag skyller jag delvis mitt beteende på Michael Jacksons image. Profilen av den missförstådda välgöraren, outsidern som bara vill sprida kärlekens budskap men ständigt blir offer för ondska, girighet och småsinthet. Det vuxna barnet som likt Peter Pan blev fråntagen sin barndom. Den känsliga enstöringen som tar sin tillflykt upp i träden undan vuxenvärldens grymheter. Men jag skyller också på att jag är 80-talist, kanske den sista generationen med ett världssamvete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världsartister som offensivt spred ett rättvisetänk. Och Michael Jackson blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en symbol för möjligheten att det goda kan segra. Han blev ljuset i mörkret och en representation av vad grymhet kan göra med folk. Nästan en sektledare som det är lite synd om. Ledaren som behöver beskydd för att kunna fortsätta verka, och vi blev alla hans offentliga försvarare.

Liknande inlägg

• Vi minns alla stunden
• Krönika: Feminismen upplever ideologisk slitning
• Krönika: Hiphop och barnkultur

Rapparen Toffer skapade i förra veckan bråk mellan feminister och feminister. Det blev tydligt att den mer radikala nolltolerans-feminismen verkar ha tappat en hel del kredibilitet. Ur askan har en ny, alternativ, feminism vuxit fram.

Bråket tog avstamp i Toffers återkommande tagline och utrop ”Inga smala gussar!” (guss/guzz är slang för tjej). Bråket uppehöll sig mestadels på twitter och krönikor som publicerades på internet. Den ena gruppen feminister störde sig på utropet och menade att den är ännu ett tecken på mönstret att kvinnor inte äger sina egna kroppar och att män och samhälle återigen talar om för kvinnor hur deras kroppar bör se ut. Dramaten-kommunikatören Rebecka Hedström skrev i Nöjesguiden att ”det finns ett vanligt antagande att kvinnor kontinuerligt behöver förses med information om sitt fysiska tillstånd. Att vi måste ha ett regelverk att förhålla oss till […]” (Nöjesguiden 1/9 2011). Den här gruppen feminister kritiserade kvinnor som reproducerar dessa mönster genom att anta utropet.

Plötsligt blev existensen av en alternativ feminism tydlig. Dessa var inte typen ”det är okej med utvik”-feminister, de var nämligen väl medvetna om allvaret i det patriarkala systemet. Men de tycker att nolltolerans-feministerna är för nervösa, att man idag kan konsumera och reproducera inslag som har en grund i objektifierandet av kvinnan men samtidigt ha distans till företeelserna. De alternativa feministerna tycker att det bör finnas större förtroende för graden av fundamental feministisk medvetenhet. Journalisten Emilia Melgar förklarade i en krönika att ”det är tröttsamt att läsa feministiska moralryttares åsikter. Det är tröttsamt att som tjej inte få sjunga med på låtar som enligt vissa kvinnor objektifierar och kränker vårt kön. Att jag skriker — Inga smala gussar — på en spelning betyder inte att jag står på det ack så förtryckande patriarkatets sida eller att jag är en förvirrad Daddy’s girl” (Kingsize Magazine 2/9). Dessa alternativa feminister blev snabbt attackerade av de mer radikala feministerna som stämplade dem som manssolidariska, dåliga feminister. I samband med denna dispyt bekräftade musikskribenten och feministen Sanna Berg den nutida stora klyftan feminister emellan. På sin blogg förklarade hon att hon inte längre är en vad hon kallar ”väldigt aktiv feminist” på grund av ”rigida regler bland feministerna om vad man skulle tycka, hur man skulle se ut, vilken musik man skulle gilla”.

Uppenbarligen är de mer aktiva radikala feministerna och de alternativa feministerna som ett par som precis gjort slut, snarstuckna och väldigt nyfikna på den andras tankar och åsikter. Ett känsligt läge, och båda tycker att den andra gör kampen till åtlöje. Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister. Feminismen upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin.

Liknande inlägg

• Krönika: Kvinnor borde tömma magasinet oftare
• Krönika: Konstig bild av lidelse
• Krönika: Vem bestämmer över kulturen?

Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.

Liknande inlägg

• Krönika: Låt hiphopen visa vägen
• Krönika: Konstig bild av lidelse
• Krönika: Hiphop och barnkultur

Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor).

Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: ”Vilken tavla får man måla?”. Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.

Samtidigt är polisen direkt olämplig att bedöma kulturella uttryck. När Labyrint nämner droger i sina låttexter handlar det om ett återgivande och en spegling av deras vardag och verklighet. Ett berättande är inte detsamma som propaganda.
Det är viktigt att komma ihåg att en av kulturens främsta funktioner alltid har varit att föra fram i ljuset de realiteter som inte delas av gemene man. Kulturens uppgift är delvis att spegla alternativa och perifera betraktelser och åsikter, och peka finger åt etablissemanget. Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.

Labyrints huvudlyssnare hör sin vardag beskrivas, hittar tröst i att veta att de faktiskt inte är ensamma, och känner sig sedda när deras verklighet uppmärksammas tack vare musiken. Musiken fungerar således både som ventil och samhällsbrygga. Att censurera skapar på sikt klyftor och en krutdurk.

Liknande inlägg

• Krönika: Kvinnor borde tömma magasinet oftare
• Krönika: Svensk rap — största bäraren av samtidskommentarer
• Krönika: Balanserar på gränsen

Jag får ofta frågan om varför så få kvinnor är verksamma inom musiken. Frågan är berättigad, inom den svenska hiphoparenan går det enligt min uppfattning cirka en kvinnlig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kritik 2009 för att få kvinnor var nominerade i de olika priskategorierna och P3 kliade sig i huvudet och undrade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väldigt få verksamma kvinnliga musiker. Och om vi inte ska könskvotera utan låta kvalitet avgöra representationen inom musiken får vi en ojämn könsfördelning eftersom den mesta musik som släpps, oavsett kön på artist och musiker, inte håller kvalitetsmässigt.

Men varför finns det så få kvinnliga musiker? Delvis för att det finns få kvinnliga förebilder inom musiken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hellström eller Lil’Wayne, och delvis för att de flesta gatekeepers (musikproducenter, skivbolagschefer och musikjournalister) är män, vilka tenderar att hellre se till andra män och sätta kvinnor i skuggan.

Men det är inte hela förklaringen. Min erfarenhet är att kvinnor och mäns attityd skiljer sig på sätt att män blir bättre lämpade för att slå igenom i musikbranschen. Manliga musiker kännetecknas av en påflugenhet som kvinnor tyvärr verkar ha mindre av. Kvinnor är generellt mer försiktiga. Män ger mig ofta halvfärdiga låtar som är grovt mixade och kanske till och med saknar en vers men de vill likväl övertyga mig om att låten är en hit. Samtidigt stöter jag ofta på kvinnliga musiker som har en mixad och mastrad färdig platta som de inte vill offentliggöra för att de väntar på ett omslag, hemsida och formulerad biografi.

Jag får ibland övertala kvinnliga artister till att skicka in sin musik till mig. Som musikjournalist upplever jag att kvinnor har högre krav på sin produkt. Män skjuter vilt omkring sig och hoppas på att något skott ska träffa, medan kvinnor vill sätta säkra skott. Dessa generella skillnader i attityd gör kanske kvinnor till utomordentliga medarbetare och chefer i många arenor, men de är till nackdel när det gäller att slå sig fram i en övermättad musikbransch. Under tiden vi kämpar emot den strukturella diskrimineringen borde kvinnor kanske göra fler utfall, tömma magasinet oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

Liknande inlägg

• Krönika: Viktigt öppna medvetenheten
• Krönika: Feminismen upplever ideologisk slitning
• Krönika: Vem bestämmer över kulturen?