Ametist Azordegan

juni 26, 2010

Det ver­kar inte bli någon come­back för Emi­nem det här decenniet.

Reco­very föl­jer 2009-års besvi­kelse ”Rele­apse” där Emi­nem någon­stans emel­lan prutt­ljud och rap­ningar blev för­vand­lad till en kari­ka­tyr och ingav kar­ne­valkänsla över spar­tanska gung­lösa beats. I åter­häm­tan­det får vi en ännu större besvi­kelse. Om Relapse åtminstone var en sam­man­häng­ande platta med ett genom­gå­ende sound är denna bara spre­tig. Om Relapse ingav en känsla av ska­par­lust är denna bara trött och halv­hjär­tad med beats som är ”lite av allt”, lite syn­tar, lite rock, lite trum­mor, lite sång, men lösa i kan­terna och utan att hålla ihop.

Om Emi­nem i förra albu­met impo­ne­rade med sina rhy­mes och fort­fa­rande hade något att säga även om det var upp­rep­ningar av gam­malt homo­hat, kän­dishat och kvin­no­hat i sann Slim Shady-anda, inne­hål­ler denna bara en näve tomma oen­ga­ge­rade rim och tema­lösa låtar. Emi­nem går på ånga och bot­tenskrap av det han bru­kade vara. Kvin­nor ska stry­pas och spar­kas i skre­vet om de läm­nar honom, han vill knulla för det är det stjär­nor gör, och hela värl­den kan dra åt sko­gen. Albu­mets enda agenda är dock att för­söka pla­cera Emi­nem på mainstream­få­ran. Rap­monst­ret sjunger på refräng­erna, albu­met gäs­tas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fan­ta­si­löst från mainstream­hits som Had­da­ways ”Dont hurt me” och Black Sab­bats ”Changes”. Det är som att Emi­nem och alla run­tom honom gett upp.

Emi­nem måste börja om från bör­jan efter det här god­tyck­liga och plan­lösa bot­ten­nap­pet. Han må ha kom­mit till slut­ste­get i tolv­stegs­pro­gram­met, men där­ef­ter åter­står att rekon­stru­era en egen ny identitet.

Comments are closed.

---

---