februari 14, 2012

EMI | Betyg: 3 av 6

Det saknas karisma i utförandet.

Hennes röst har en klang klar som kristall. Tonen är ljus, precis lagom vibrerande och med en precis lagom uttrycksvariation. Hon kommer nära och berättelserna om brustna hjärtan och längtan efter kärlek känns förtroliga. Man är abslout säker på att Sandés skildringar är självupplevda.

Spåren består av soulballader där rösten alltjämt är det centrala. De avskalde produktionerna ger svängrum åt hennes stämma som alltid ligger i framkant och kräver all uppmärksamhet. Producenterna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka ligger i rösten och lyfter fram den. Men det är soundet, och till viss mån låttexterna, som drar ner effekten. Det saknas karisma, majoriteten av låtarna är fromma och rättfärdiga och skulle kunna omplaceras som Disneyfilmmusik.

Man är känslomässigt oberörd av musik som inte i utförande löper linan ut och bara tilltalar lagomnivåerna av känsloregistret. Musiken uttrycker inte riktig sorg, riktig lycka eller riktig hämndlystnad i ord och sound. Upplevelsen stannar vid en insikt om en fantastisk röst och ett fint sångutförande.

(Publicerad i Gaffa 15 februari 2012)

Comments are closed.




Comments are closed.

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter