Ametist Azordegan

EMI | Betyg: 3 av 6

Det sak­nas karisma i utförandet.

Hen­nes röst har en klang klar som kri­stall. Tonen är ljus, pre­cis lagom vibre­rande och med en pre­cis lagom uttrycksva­ri­a­tion. Hon kom­mer nära och berät­tel­serna om brustna hjär­tan och läng­tan efter kär­lek känns för­tro­liga. Man är abslout säker på att San­dés skild­ringar är självupplevda.

Spå­ren består av soul­bal­la­der där rös­ten alltjämt är det cen­trala. De avskalde pro­duk­tio­nerna ger sväng­rum åt hen­nes stämma som all­tid lig­ger i fram­kant och krä­ver all upp­märk­sam­het. Pro­du­cen­terna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka lig­ger i rös­ten och lyf­ter fram den. Men det är soun­det, och till viss mån låttex­terna, som drar ner effek­ten. Det sak­nas karisma, majo­ri­te­ten av låtarna är fromma och rätt­fär­diga och skulle kunna ompla­ce­ras som Disneyfilmmusik.

Man är känslo­mäs­sigt obe­rörd av musik som inte i utfö­rande löper linan ut och bara till­ta­lar lagom­ni­vå­erna av käns­lo­re­gist­ret. Musi­ken uttryc­ker inte rik­tig sorg, rik­tig lycka eller rik­tig hämnd­lyst­nad i ord och sound. Upp­le­vel­sen stan­nar vid en insikt om en fan­tas­tisk röst och ett fint sångutförande.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 15 feb­ru­ari 2012)