Ametist Azordegan

februari 1, 2012

Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett tea­ter­stycke.

När komi­kern Donald Glo­ver inte skri­ver manus för teve­se­rien 30 Rock eller skå­de­spe­lar i serien Com­mu­nity leve­re­rar han hip­hop under nam­net Chil­dish Gam­bino, ett artist­namn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debu­tal­bum mani­fe­ste­rar Gam­bino god smak, att han är ajour med hip­ho­pens utveck­ling och kun­nig om gen­rens röt­ter. Men han är allt på en gång vil­ket ska­par trovärdighetsproblem.

De egen­pro­du­ce­rade beat­sen är dels hårda med hip­ho­prot­nära sound och dels elektro­niska, lång­samma och melan­ko­liska. Låtarna behand­lar ämnen som etni­ci­tet, rasism, gatukre­di­bi­li­tet och hip­hop­kul­tur och hans rap speg­lar fler­ta­let sti­lar som gles hash­tagrap och mul­ti­syl­lable kulspru­te­rap. Han sjunger och reci­te­rar, och röst­pro­duk­tio­nen väx­lar mel­lan en hög­ljudd och aggres­siv och en vis­kande själv­trös­tande sådan.

Det känns som Gam­bino miss­lyc­kats med att behärska skå­de­spe­la­ren i sig. Album­pro­jek­tet avslö­jas som ett tea­ter­stycke, ett manu­skript för ett pilotav­snitt om en lite argare och mer poli­tisk med­ve­ten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täc­ker alla hip­ho­pens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa 16 janu­ari 2012)

Comments are closed.

---

---